Jag tycker egentligen om att springa snabbt. Relativt snabbt alltså. Snabbt för att vara mig. Varför känns då intervaller så jobbiga? Till och med när de bara är fem stycken och bara 500 meter långa. Som idag.
Tränare Nilssons tanke är att få in lite fartkänsla i mina ben. Marafarten ska kännas förhållandevis lätt i jämförelse.
Jämförelser är intressanta. Mina femhundringar idag gick i ett kilometertempo dryga minuten fortare än min tänkta marafart. Men ändå ett antal sekunder långsammare än vad vinnaren av damklassen kommer att prestera på lördag. Kilometer efter kilometer. Jag är grymt imponerad över att eliten kan springa så fort så länge.
6 kommentarer:
Eliten har ju oftast lite längre ben. Justerat för benlängden springer du egentligen snabbare än eliten Anneliten! :)
Du ÄR snabb! Och STARK!
Kan inte annat än hålla med föregående skrivare. :-)
Sållar in mig i Ingmaries kommentar.. Du fixar det du VILL, för det Du KAN allt du VILL! =)
Patric, du måste ju kunna springa jättefort med dina långa påkar.
Ingmarie, du tar ditt pepp-jobb på allvar - TACK!
Erik, syftar du på P eller I?
Pernilla, Tack för pepp! Vet att jag klarar loppet en normal dag. En bra dag kan jag till och med persa. Men man vet aldrig med maraton - allt kan hända. Lite nervöst faktiskt...
Båda!
Skicka en kommentar