anneliten mot nya mål

Medicin mot depp

2012-01-28T19:46:00.003+01:00

För det mesta är jag glad. Nästan alltid har jag en positiv syn på nuet och på framtiden. Men ibland kommer en svacka.

Jag vet vad som hjälper. Det hjälper att springa.

Dagens distans var ett pass i mängden. På bitvis enerverande slirigt underlag. Men det hjälpte mig att ta mig en bra bit på väg upp ur svackan.

I morgon är jag nog mitt vanliga jag.

Tänker på Pasi

2012-01-27T18:15:00.003+01:00

"Är det bra eller dåligt. Jag vet inte. Vi får se."

Jag lyssnade på Pasi Salonen i onsdags. Lite livsinspiration stod på schemat. Och även om man (jag) har hört det mesta förr, med delvis andra ord, så brukar sådana föredrag kunna ge ny insikter. Kanske för att man (jag) kopplar visdomarna som uttalas till det skede och de skeenden som känns aktuella för stunden.

Pasi pratade om mål. Själv vill han bli världsmästare i triathlon för 50-åringar. Han fyller 47 i år, precis som jag. Pasi pratade om att förändra i det lilla och låta resten följa efter. Pasi pratade om att utvärdera och omvärdera. Leder förändringarna man gjort åt det håll man vill? Och, ännu viktigare, vill man fortfarande åt det hållet? Jag inser där och då att mina mål med min löpning inte är helt förankrade i mig. Får göra lite hemläxa där. Fundera lite över vad jag vill. Egentligen.

Men det som fastnade mest hos mig från onsdagskvällen var "vi får se". Saker händer ibland utanför vår kontroll. Om det är bra eller dåligt vet vi faktiskt inte just då. Inte säkert. Saker som ter sig som dåliga kanske leder åt ett håll som annars inte skulle ha blivit undersökt.

Jag befinner mig i en period i livet där jag har lämnat delar av min yrkesidentitet. Visserligen ett aktivt val, men grundat i omständigheter utanför min kontroll. Kanske är det därför jag fastnade just för de tankarna. Att det som i stunden kan kännas som "otur" eller ett mindre fördelaktigt skeende kanske visar sig från en helt annan sida. Vi får se.

Hur kan DET vara jobbigt?

2012-01-26T20:46:00.003+01:00

Jag börjar bli lite hemtam med CXworx nu. Det känns som min grej. Jag som har så sanslöst svårt att få till core-styrkan själv. Inte för att jag inte vet vad jag ska göra på egen hand - det vet jag. Men det blir inte av. CXworx blir av.

Jag tar ett orange och ett svart gummiband. Det svarta är hårdast och det behöver jag i ett par av övningarna men grejar inte i några av de andra. Och så en matta och en viktplatta. Ready steady go. Musiken på. Samma. Van.

Men det är Les Mills och Les Mills byter pass med viss frekvens. Det skulle ju bli dödens tråkigt annars. Carro byter ut två låtar idag. Tyvärr blir min favoritövning bortplockad. Den jag tyckte såg fånig och fånigt lätt ut första gången jag såg den. Hur kan DET vara jobbigt tänkte jag. Sedan kände jag var den tog.

Jag blundar och njuter av min favoritövning.

Min favoritövning. Gummibanden i kors och sedan traska i en fyrkant. Vänster fot bak, höger fot bak, vänster fot fram, höger fot fram. Många varv. Insprängt några sidolyft, en fot i taget. Det bränner i skinkan och på utsida höft. Precis vad jag behöver. Så när passet är slut lånar jag ett gummiband och traskar fyrkant och kickar sida - alldeles själv. Jag vet vad jag behöver.

Optimal livslängd

2012-01-24T20:17:00.005+01:00

Smarta MarathonMia loggar sina skor på jogg.se. På så sätt vet hon hur långt de har gått (sprungit) och när de är slut. För löparskor är förbrukningsvaror. Ju lättare och tunnare desto kortare livslängd. Livslängd mäts i tillryggalagda kilometer. Eller i tid på skohyllan. För skorna torkar och blir stumma om de bara står och skaderisk-spöket varnar oss därför för att köpa förra årets modell på rea.

Mumma för skofabrikanterna att vi absolut inte vill springa ett steg för långt i våra skor. Skaderisk-spöket skrämmer oss där också och kort livslängd ger hög konsumtion.

Är det bara jag som tycker att livslängden för löparskor har blivit kortare? Jag tänker på japanska biltillverkare som sägs ha optimerat sina bilmodeller så att de skulle hålla kanonbra och sedan bryta ihop helt vid 10 000 mil eller så. Tänker skotillverkarna också så? "Ja! Vi gör skor i flashiga lätta material, men ser till att de inte håller särskilt länge." Kort livslängd är optimal livslängd - för tillverkaren.

Smarta sportskotillverkare bör inte satsa på spinningskor. För de rackarna håller. År ut och år in. Jag har haft mina sedan 2006 och de är lika fina som när de var nya. Och som tillverkare kan man ju inte varna för att sulan tappat stunsen, för ingen stuns behövs.

Mina fina spinningskor. Sex år gamla och så gott som nya.

På väg in till tisdagsspinningen kunde jag inte låta bli att fota ett par skor som låg i gymmets hall. Där jag bor är det ganska isigt och snöigt ute..."

Är jag botad?

2012-01-23T19:25:00.003+01:00

Orka-Mera-Anna frestar med en bild på en semla (trots att inlägget handlar om att låta hälsosamma människor vara hälsosamma i fred).

Bild på semla. Jag tycker om semlor, men idag blir jag inte särskilt sugen. Och när jag tänker efter har jag inte blandat mitt godissubstitut goji-bär, valnötter och krossade kakaobönor på ganska många dagar. Fast jag får om jag vill.

Har jag inte längre något sockersug? Är jag botad? Troligen inte... Men ganska avvänjd i alla fall. Och det innan de obligatoriska (?) 21-dagar-för-ny-vana-att-få-fäste har passerat. Det känns skönt faktiskt. Fritt. Sockerfritt.

Dagens mellis. Vitaminboost av granatäpple, banan och kiwi till mig och till min förkylda dotter.

Några samband

2012-01-22T15:01:00.006+01:00

Jag läser i DN om sambandet mellan ätandet av rött kött (nöt, fläsk, lamm) och tjocktarmscancer. Forskarna är överens. Men alla bevis är förstås indirekta, från epidemiologiska studier där cancerfrekvens jämförs med matvanor.

Nästan all forskning av samband mellan hälsa och befolkningens vanor är av samma typ. Sambanden måste vara rätt starka för att "synas" i bruset av alla andra faktorer. Att rött kött i allmänhet, och charkuterier i synnerhet, ökar cancerrisken har man vetat länge och sambandet är rätt tydligt. Ändå ökar köttätandet.

Det finns ett tydligt samband mellan underlaget och den hastighet jag håller under dagens distanspass. Nåja. Jag hinner njuta extra länge av vacker vinter.

För två veckor sedan startade jag mitt sockerfrihetsexperiment. Någon dag senare började jag hosta och har hostat sedan dess. Alltså ger sockerabstinens hosta. Nä. Tror inte det. Inget orsakssamband där.

Just nu ligger min iPod i fickan på min träningsjacka från dagens distanspass. Jackan ligger i tvättmaskinen. Om iPoden visar sig inte fungera när den kommer ut efter noggrann tvätt och centrifugering - ja då tror jag det finns ett direkt orsakssamband där.

Höger och vänster

2012-01-20T18:10:00.003+01:00

Min käre make brukar berätta för den som ids lyssna att jag är dålig på att skilja på höger och vänster. Jag säger höger när jag menar vänster och vice versa. Min egen uppfattning är att det händer, men väldigt väldigt sällan. Däremot tycker jag att det blir svårare och svårare att skilja på höger och vänsterpolitik, men det är en annan sak.

Jag tänker att jag ska vara lite brutal mot mina ben idag. Både höger och vänster.

Jag har lärt mig av min tränare att det är smart att träna ett ben i taget. Många är de som, liksom jag, är ojämnt starka. Då vill gärna det starkare benet ta över i övningen. Alltså är det bättre att belasta separat, men - och det här är viktigt, köra lika tungt för båda benen. Det svagare benet styr viktvalet. Förstås.

Flera av benmaskinerna är inte riktigt gjorda för att träna en kroppshalva. Jag sticker ut det vilande benet någonstans där det får plats. Kanske ser det lite lustigt ut och kanske är det min tur att bli iakttagen idag. Jag iakttar i alla fall mig själv och inser att vänster ben (jo jag kan skilja på dem) är betydligt svagare än höger och att skillnaden är större än jag trodde. Vilket antagligen betyder att jag borde köra ben-brutal lite oftare. För att jämna ut ojämnheten. Och för att snedbelastningsskador är lite onödigt att dra på sig.

Iakttagelser i gymmet

2012-01-19T20:48:00.004+01:00

Det är lite småtrist att springa på löpband. Men vill man undvika att kyla ner de irriterade luftvägarna så är gymmet alternativet. Tur att det finns udda fåglar att studera.

Idag studerar jag mannen på löpbandet bredvid. Han sneglar på min hastighetsinställning - jag är mitt i en 25-minuterströskel, sedan kör han - pang bom rakt på utan uppvärmning. Jag vet inte om hans hastighetsinställning påverkas av min. Men den är definitivt snabbare än han borde tänker jag. Han springer 10-15 steg. Sedan springer han trettio till hängandes i armarna på de där sidorelingarna som jag egentligen inte fattar vad de är till för. 10-15 steg normalt och sedan dubbelt så många hängandes. Om och om igen.

När jag kliver av stiger en annan man fram till mig. För honom är jag kanske en udda fågel. Han har i alla fall iakttagit mig. "Du måste ha sprungit minst en timme" säger han. Riktigt så länge var det inte. "Hur orkar du - jag orkar bara 10-15 minuter" fortsätter han. Jag tar tillfället i akt och förklarar att han säkert också klarar en timme, om inte nu så snart, om han drar ner tempot ordentligt och kanske varvar med gång till att börja med. Att gå ut för hårt eller springa fortare än man egentligen är tränad för är ingen bra strategi och inte ett dugg coolt i mina fågelskådarögon.

Blåsa ur piporna

2012-01-17T20:58:00.004+01:00

Det hostas en del på nätterna hemma hos mig. Sedan en vecka tillbaka ungefär. Jag känner mig absolut inte sjuk och har tränat på ändå. Enda undantaget backintervallpasset som byttes mot skogslöpning. För att undvika massiv inandning av kall luft.

Efter en extra hostig natt tvekar jag ändå inte. Trycker på "boka"-knappen redan 6.30 i morse, sekunder efter att platserna till Sofies spinning släpps. Populärt pass. Då gäller det att vara på tå.

Jag tänker att jag ska blåsa ur piporna. Rensa bort lite grums. Egentligen tror jag nog inte att det är så det går till, men något svepskäl måste man ju ta till när man tränar fast man kanske inte borde.

Eller borde och borde. Så länge halsen inte är ond, febern håller sig borta och man känner sig pigg anser jag att det inte är farligt att träna. Men känslan jag har är att just hosta brukar kunna bli långdragen om man tränar på. Särskilt i kall luft.

I spinningsalen är luften varm. Varm och fylld av favorit-Sofies peppande prat. Hon låter oss välja pass. Snabbt eller tungt. "Snabbt" säger jag snabbt. Innan någon annan hinner säga "tungt". Tränare Nilsson har lärt mig att lätt motstånd och hög kadens är det bästa för löpare. Och ska jag blåsa ur piporna kan ruscher sitta fint, även om andningen kan bli rätt brutal med tung belastning också.

Samma misstag två gånger

2012-01-16T22:35:00.004+01:00

Sitta i bilkö är trist. Sitta i bilkö kissnödig är olidligt. Trots morgonens erfarenhet går jag glatt från lunchrestaurangen och hem - en dryg halvtimmes rask promenad, utan att först besöka damrummet (eller vilken annan fin omskrivning man vill använda) fast jag egentligen behövde.

Samma misstag två gånger. På samma dag.

Sedan fick det räcka. Innan jag hoppade upp på power platen, den bredvid Ingmaries, gick jag ordentligt på toa. För säkerhets skull. Fast jag egentligen inte behövde.

Imorgon är en annan dag. Och jag kommer givetvis göra just detta misstag igen. Kanske inte imorgon. Men snart. Vissa saker lär man sig helt enkelt aldrig. I alla fall inte jag.

Långpass-passande mat

2012-01-15T18:31:00.002+01:00

Ibland behövs det lite mer planering än vanligt för att pussla in träningen. Särskilt de där passen som tar lite längre tid. Nu var inte dagens pass något längdrekord - bara 18 km och på gränsen till att kvalificera sig som långpass i min bok. Men med förberedelser, stretch och dusch börjar tidsåtgången ändå närma sig ett par timmar. Tid jag behöver skapa innan släkten kommer på välkommet lunch-besök.

Jag tar till långkok. Min gulaschsoppa ska koka i två timmar. Alldeles lagom länge för att jag ska hinna springa mitt pass. Passande.

Och gulasch värmer så passande gott efter nästan-långpasset.

För att inte lura någon att tro att annelitens nya mål är att skapa en matblogg så blir det ingen bild på min Gulasch. Inget recept heller. Om ingen så kräver.

På den åttonde dagen

2012-01-14T19:49:00.003+01:00

På den åttonde dagen utan raffinerat socker fuskar jag lite. Några klickar mango chutney ska det vara på tomat- och chèvre-pajen jag hittat receptet till hos Ingen-rotmos-Maria. Jag vet hur bra chèvre smakar tillsammans med lite sötma.

I allt annat har jag varit sockerfri. Vad jag vet. Är inte helt hundra på den där hämtmaten från Thai-kiosken häromkvällen.

Fantastisk god paj. Smakar inte rotmos alls.

One week down, five to go.

Långsamhetsrekord

2012-01-13T17:10:00.002+01:00

Egentligen stod det backintervaller på schemat. Hela förmiddagen velade jag fram och tillbaka. Ska jag utmana halsrosslet och hostan jag haft i ett par dagar? Eller fega och vila?

Det snöar. Och blåser ganska rejält. Jag kompromissar. Skogen får det bli. Lååångsamt över stock och sten så att andningen hålls hyfsat i schack. På så sätt undviker jag att irritera luftrören med alltför mycket iskall luft.

Backintervaller är dubbelt bra. Hjärta och lungor tränas samtidigt som motlutet är grymt effektivt för löparbenens muskler. Mitt lugna skogspass gör kanske inte så mycket för att förbättra flåset, men det tränar mina ben. För min skog är inte platt.

Nä, min skog är inte platt. Och stigarna är fulla av rötter och stenar. Trixigt nog i vanliga fall. Med ett tunt snötäcke, som döljer och förvillar, blir utmaningen ännu större och jag springer sakta. Något annat är inte möjligt och det passar mig ju ganska bra idag. Jag lär mig snabbt att de partier som ser inbjudande plana ut är förrädiska. Översnöad is. På gränsen att bära mig och ibland med vatten under. Jag trampar igenom och jag plurrar lite med tåspetsen på min ena sko.

Skorna är icebugs. Något annat hade inte gått. Men inte ens karbidståldubbarna gör mina steg helt halkfria.

Vinden viner i trädkronorna och grå moln snurrar fort över himlen. Det snöar lite mer. Skogen är min bästa plats. I nästan alla väder.

Så vad gör det då att det blir långsamhetsrekord? Inte något faktiskt.

Tillbaka

2012-01-12T21:29:00.008+01:00

Tillbaka på plattan. Har inte tränat power plate sedan mitten av november.

Tillbaka i bassängen. Har inte kört vattenlöpning sedan mitten av december.

I bassängen var också alla "nyårslöften". Trångt och plaskigt. Men vad gör väl det när man har Ingmarie som sällskap. För hon är tillbaka.

Ingmarie. Leende, trots att löpvädret nog är aningen sämre i Sverige än i California.

Drafted

2012-01-11T22:43:00.004+01:00

Fick en länk skickad till mig av en vän (?). Army fitness morgoncamp januari 2012. 75 minuters militärinspirerad supertuff träning, i vilket väder det än må vara, tre dagar i veckan i sex veckor. Uppställning 6.15. Måndag, onsdag, fredag.

Synd... Men jag tror faktiskt inte att det passar med mitt träningsupplägg inför Stockholm marathon. Säg INTE emot nu tränare Nilsson!

(Status Quo snurrar i mitt huvud: If you wan't to survive get out of bed... You're in the army now. Nörden jag är gift med upplyser mig genast om att Status Quos version är en cover. Boland & Boland var det visst.)

Jag äter godis

2012-01-09T18:42:00.004+01:00

Tredje dagen med sockerabstinens. För lite sockersug känner jag. Och frestelserna finns på de mest oväntade ställen. Borde det inte vara förbjudet att lägga upp bilder på kladdkakor i träningsbloggar (Löpningen&Livet-Andrea) eller nybakade semlor på facebook, upplagda av Orka-Mera-Anna, just när jag har bestämt att jag ska avstå från sådant? Eller? Hmm, alla kanske inte kan anpassa sig efter mig... Nåja, åtminstone en varningstext borde jag kunna kräva. "Innehåller frestande bilder av sockerbomber". Typ.

Jag fyller en skål med godis. Tillåten sådan. Och i det stora hela klarar jag mig riktigt bra. Dag tre...

Mitt godis. Goji-bär, kakaokross, valnötter och pistaschnötter. Mmm, sockerfritt. Eller i alla fall fritt från tillsatt socker. Goji-bär är söta i sig.

Var gränserna går har jag inte riktigt bestämt. Mer än att kakor, godis och glass går bort. Jag har bytt vaniljyoghurt mot naturell yoghurt. Och jag lät bli några salta kex igår, eftersom paketet skvallrade om att det fanns tillsatt socker där - dolt under saltet. Ungefär på den nivån är det. Artificiella sötningsmedel skulle aldrig falla mig in - inte nu och inte annars heller.

Mellan skidorna

2012-01-08T20:16:00.002+01:00

Först ser jag Charlotte Kalla kämpa sig uppför (!) en svart pist - på längdskidor. Jag anar hur ont det måste göra i mjölksyrefyllda ben. Säkert ondare än jag någonsin haft av fysisk aktivitet. Jag anar också att det finns soffpotatisar i en och annan stuga som surt muttrar "men kom igen då - kämpa lite", när Charlotte tappar placeringar. Individer som nog inte har full koll på hur mjölksyra känns. På riktigt.

Sedan springer jag en bit. Mellan skidsändningarna. Benen är lätta och mjölksyran gör sig bara milt påmind i någon enstaka uppförsbacke. Ingenting jämförelsevis.

Medan jag stretchar framför TVn trotsar Hellner sina sura muskler. Bragd tänker jag. Hjälte.

Sex veckor från och med nu

2012-01-07T17:46:00.003+01:00

Miss Agda. Hon utmanade sig själv. Sex veckor med tuffare träning. Sex tuffa (inbillar jag mig) veckor utan socker. Jag blev inspirerad av sockerfriheten men genomförde den inte. Inte då. Men nu. Nu är jag mogen. Jag utmanar mig själv att inte äta något med tillsatt socker från idag och sex veckor framåt. Jag ser det som ett experiment. Kanske skriver jag en labb-rapport här. Material & methods, results, conclusion. Och kanske lite om hur det känns på vägen.

Spontant

2012-01-06T13:58:00.004+01:00

Solen skiner över ett tunt tunt snötäcke. Jag snör på mig mina icebugs och ger mig ut på ett milslångt distanspass. Jag tråcklar mig fram mellan söndagspromenerare. Fast det inte är söndag.

Solen orkar inte riktigt upp över trädtopparna och det blåser lite kallt. Jag inser att jag gradvis har ökat farten. Undermedvetet. Det finns visst spring i benen idag. Jag har inget pulsband på mig, men jag andas som under ett tröskelpass. Djupa, jämna andetag. Jag överväger med mig själv. Dra ner tempot lite, till distansfart, eller fortsätta den spontana tröskelträningen? Jag väljer det senare. Tar till vara spontaniteten.

Våga träna mindre

2012-01-04T19:49:00.004+01:00

Jag förstår teorin om återhämtning. Och att man kan riskera att bränna ut sin träningslust om man går på hårt hela tiden låter väldigt logiskt. Ändå har jag lite små-ångest över att tränare Nilsson har mig på sparlåga. Så här i början av uppladdningen inför Stockholm marathon brukar jag kanske inte springa de allra längsta långpassen eller de allra hårdaste kvalitetspassen, men lite mer mängd än vad som nu är fallet brukar det nog vara.

Har man en tränare ska man självklart lyssna och lyda. Och jag respekterar och litar på min. Så i ett par veckor till är det veckosnitt på blygsamma 25-40 km som gäller, jämfört med 50 km/vecka i januari förra året. Tre löppass istället för fyra. Ett kvalitetspass är utbytt mot spinning och styrketräning är ett vanligt förekommande ord i årets träningsprogram. Våga göra annorlunda. Också när annorlunda är färre löpta kilometrar.

Kärnverksamhet

2012-01-02T21:59:00.002+01:00

Kärnverksamhet för en löpare är förstås löpning. Men kärnan bör tränas för att löpningen ska förlöpa på bästa sätt säger de som kan och vet. Jag inleder träningsåret med core. På egen hand är core-motivationen svår att hitta tycker jag. Jag tar hjälp av peppande instruktör och gruppträning. CXworks. Dags att göra till en vana?

Summera och minnas

2012-01-01T19:49:00.003+01:00

Man kan summera löparåret i siffror.

220 löpta mil och 190 timmar har jag loggat i min träningsdagbok. Till det 85 timmar alternativ träning. Några få mellanveckor hamnar utanför bokföringen. Marginellt i sammanhanget.

Man kan summera löparåret i minnesbilder.

Jag tänker på när jag traskar från målgången på Stockholms stadion mot Östermalms IP. Småpratandes med Lennart. Endorfinhöga är vi. Vi har båda missat 200 minutersgränsen med ganska liten marginal men är ändå nöjda över ett väl genomfört Stockholm marathon 2011.

Jag tänker på när jag svänger ner från Queensborough bridge och möter publikjublet på Manhattan. Och på när jag väl hemma på hotellet får en chokladkaka i present av min alldeles egna hejarklack. Döttrar och man som gjort sitt bästa för att överrösta den amerikanska publiken men som jag lyckades missa två gånger under loppet. Mitt första och kanske enda New York Marathon är ett lopp jag kommer att minnas så länge jag minns något alls.

Jag tänker på en halvmara under klarblå himmel längs en vacker svensk sydkust, med löpartalangen Sara som småskadad springer om mig, går en bit och springer om mig igen med sitt lätta steg. Och på nedjoggen tillsammans med segraren i damklassen - min tränare och vän Ingmarie. Och på middagen efteråt, med härliga skånska bloggvänner.

Jag tänker på träningspass i sol, regn och snö. I långsamt tempo, i tröskelfart eller så fort det bara går. Med fjäderlätta eller blytunga ben.

Tack kroppen för alla löpta meter 2011! De som, vare sig de noteras i träningsdagboken eller ej, gör mig så väl och som skapar minnen.

Glittrigt

2011-12-31T16:25:00.004+01:00

På nyårsafton ska det vara glitter. Glittriga strumpbyxor. Silverstjärnor på bordsduken.

Jag springer årets sista löppass genom ett rimfrostglittrigt landskap. Jag tänker att nyårsafton bara är ytterligare en dag och att årsskiftet är mellanrummet mellan två sekunder. Men ibland kan det vara bra att göra bokslut. Och att sätta upp mål. Kanske fundera över förändringar.

Imorgon, efter nyårsfesten, ska jag summera löparåret 2011 och blicka framåt mot 2012.

Gott Nytt År

Vitkålspaket

2011-12-30T18:08:00.003+01:00

Som en kåldolme är min fot. Inslagen i ett halvkrossat vitkålsblad och plastfolie.

Min fotled fortsätter att gnälla lite av och till. Jag läser om, och förfasas över, Snorkkis stötvågsbehandling. Dit vill jag inte. För jag vet hur ont den behandlingen gör. Så efter att ha köpt hem vitkål de senaste tre veckorna utan att skrida till handling bestämmer jag mig för att göra slag i saken. Äntligen följer jag, lite småskeptisk måste jag erkänna, Ingmaries råd och slår in min fot i vitkål. Vi får se om det hjälper. Skada lär det nog inte i alla fall.

Motvind

2011-12-29T17:06:00.003+01:00

Motvind hos tre. Jag försöker flytta mitt mobilnummer - det nummer jag haft i en evighet och som tonåringarna kan utantill och därmed kan ringa till från kompisars telefoner om de själva råkat tappat telefonen/glömt ladda batteriet/blivit bestulna. Sådant händer nämligen.

Nummerflytten är tänkt att gå från företaget jag lämnar till företaget jag startar och från tre till Telia. Den 21 december var allt klart. Trodde jag. Den 29 december hävdar tre att det inte går. Telia förstår inte vad tre håller på med. Inte jag heller. Jag gör mitt bästa för att le åt krånglet.

Jag tittar ut genom fönstret. Det blåser. Jag snör på mig löparskorna och ger mig av mot min långa backe. Jag inser snabbt att vinden blåser i en sådan riktning att jag kommer att få motvind uppför. Jag ler. Det blir bra träning tänker jag. Och kanske lite jobbigt.

Det blir bra träning. Och jobbigt. Mjölksyran svider i lår och vader av det dubbla motståndet. Sexhundra meter uppför i ganska kraftig motvind. Jag gör mina fyra varv och är tacksam att det är uppbyggnadssäsong, med få repetitioner.

Några korta backar står också på programmet. Jag gömmer mig för vinden i skogen. Min allra vanligaste kort-backe är 200 meter och finns i Källbrinksspåret.

Plockepinn möter mig. Kors och tvärs över spåret ligger omkullblåsta träd och en och annan stolpe till elbelysningen. Rester från en ännu kraftigare vind. Dagmar. Min korta backe är, som tur är, ganska fri från hinder. Ett par träd har gett vika och vilar, rakt över spåret, mot ett annat träd. Om jag hukar lite tar jag mig under.

Mellandag

2011-12-28T20:58:00.002+01:00

Ibland behöver man dem. Mellandagarna. Dagar då man gör i princip ingenting. Inte tränar. Inte bloggar (nåja).

Jag har tur

2011-12-26T15:42:00.002+01:00

Tio över tio annandag jul. Jag surfar in på Huddingehallen för att kolla att Sofies tisdagsspinning finns med i mellandagsschemat. Det gör den inte. Sofies enda spinningpass mellan nu och nyår är istället klockan 11 idag. Om bara femtio minuter. Och alla platser är bokade. Skit.

Jag kollar en blogg eller två. Hoppar tillbaka till bokningen. Jag har tur! Någon har ångrat sig (trots att ångertiden egentligen passerat) och en plats är släppt. Ett snabbt klick på "boka-knappen", packa väskan och iväg.

Sofie frågar om vi tänkt ut några nyårslöften. "Träna mer kanske" föreslår hon. Jag tänker att jag har tur - för för mig är träning inget jag behöver skapa nyårslöften runt. Det kommer naturligt. Nåja, mera styrketräning kanske jag kan lova mig själv.

När jag kommer hem väntar nybryggt kaffe. Jag har tur idag.

Hem till byn

2011-12-23T14:11:00.003+01:00

Jag har packat löparskor med och utan dubbar. Jag har packat julklappar. Och praliner. Men datorn följer inte med.

God Jul!

Sakerna man måste ha

2011-12-21T20:58:00.005+01:00

Det finns saker man bara måste ha. Saker som man minuten innan inte ens visste fanns. Som den lilla mobilväskan man kan sätta på vattenflaskan när man tränar. Eller på armen. Eller på vätskebältet, som i alla fall i mitt fall saknar tillräckligt stor ficka. Jag köpte förstås.

Min oumbärliga lilla mobilväska från DesignTorget på bara-måste-ha Klean Kanteen-vattenflaskan från hälsomässan.

Jag tror jag vet en annan som behöver. När hon kommer hem från California.

När jag googlar lite får jag veta att Maria Händig, som hittat på Bag on Bottle, som väskan heter, vann DesignTorgets designtävling med just denna idé 2010.

Inspirerad

2011-12-20T20:59:00.003+01:00

Inspirerad av Sofie. Inspirerad av Sofies musikval. En svettpöl runt spinningcykeln. Ett lyckligt sinne. En trött kropp.

Inspirerade av mannen som gjorde Springa-Mera-Jenny så glad när han berömde hennes spinninginstruerande i receptionen i hennes gym i Linköping, bestämmer jag mig för att göra likadant i Huddinge. Jag säger till killen i receptionen att Sofie inspirerar mig. Att hon är fantastisk. Killen undrar om jag sagt det till Sofie. Klart jag har. Flera gånger. Men jag vill att hennes chef ska få veta - kan receptionskillen kanske föra budskapet vidare föreslår jag.

Sockerråttan biter sig fast

2011-12-19T20:40:00.002+01:00

Pralintillverkning två helger i rad. Och lite pepparkaksbak på det. Det kan hända att en del av det goda hamnar i munnen under själva tillverkningsprocessen. Skålar att skrapa ur. Överblivet kantskrufs runt de utstansade pepparkaksgrisarna. Och alldeles självklart vill jag provsmaka resultatet.

Idag tänkte jag att det skulle vara vardag igen. Med betydligt mindre socker. Men ack vad sockerråttan inom mig skriker. Den har blivit van. Van att få sockerkickar igen och igen.

Lyssna nu sockerråttan - imorgon ÄR det vardag.

När man tänker positivt

2011-12-18T19:11:00.003+01:00

Jag gillar vinter. Jag gillar snö. Men den blöta sliriga vi har i mina marker just nu gör tassandet svårt. Det blir mer som ett klafsande. Underligt nog försöker jag undvika att bli blöt om fötterna. I en kilometer eller två. Sen bryr jag mig inte längre. När skor och strumpor är genomsura kan de liksom inte bli blötare. Så jag plaskar glatt genom blötsnögegget. I drygt 16 kilometer. Det går inte fort. Nästan en halvminut långsammare än mitt normala långsam-tempo. Nåja, tiden är viktigare än distansen på de långsamma passen har tränare Nilsson sagt.

Varje steg är lite tyngre än det brukar. Blöta skor är tunga. Och jag kanar lite bakåt i varje fotisättning. Utnyttjar varje löpmeter lite extra liksom. När man tänker positivt så är blöt slirig snö det ultimata underlaget. Eller?

Vit

2011-12-17T20:18:00.006+01:00

Vit snö under löparskorna och vit, blöt snö i ansiktet på första turen efter förkylningsvilan.

Vid Huddingehuset känt från torsdagens DN gör jag ett litet stopp. En tradition har det blivit - att springa förbi här en mörk decemberkväll. Och snö gör intrycket bättre. Hundratusentals ljus och tvåhundra arbetstimmar.

Väl hemma igen blir vit choklad till praliner.

Vita praliner fyllda med pistaschganache. Jag ska inte bjuda Paula (ni vet hon som sålde sina mara-kilometrar för 1000 kronor styck 2010 och gav pengarna till minröjning). Hon påstår nämligen att vit choklad smakar som sötat stearin.

Fortsättning följer

2011-12-15T22:33:00.003+01:00

I DN idag. Gårdagens artikel om gifterna på träningskläderna följs upp. Silver och annat som tillsatts för att döda bakterier och hindra dålig lukt, men som ganska snart hamnar i miljön. Eller på vår hud. Textilhögskolan i Borås har funktionstestat, det vill säga luktat. Försöksnäsor kunde inte känna skillnad på obehandlade och behandlade träningskläder efter att testpiloter tränat hyfsat hårt i dem. Allt luktade svett.

What´s the point? Att kunna ta mer betalt för en funktion som inte upplevs, i alla fall inte i en blindtest?

Peak perfomance och Haglöfs läggs till miljöbovslistan. Där Craft redan finns sedan igår. Haglöfs vill påskina att deras giftbehandling är en miljöfördel. De hävdar att kunderna tvättar mer sällan. Njae. Inte om kläderna luktar lika mycket svett.

Giftiga träningskläder

2011-12-14T11:54:00.002+01:00

Jag skulle aldrig få för mig att köpa träningskläder, eller andra kläder för den delen, behandlade med antibakteriellt medel för att undvika dålig lukt. Det känns instinktivt fel. Nu får min instinkt stöd av kemikalieinspektionen. I DN står att läsa att bland annat träningskläder släpper ifrån sig de antibakteriella medlen (silver, triklosan och triklorkarban) i tvätten. Detta hamnar i avloppsvattnet och är extremt giftigt för vattenlevande djur. Sannolikt släpper nog kläderna ifrån sig giftet på en svettfuktig hud också. Vad det betyder för bärarens hälsa vet man inte.

Jag skärper min uppmärksamhet och fortsätter undvika kläder som marknadsförs under "anti-odour", "lasting freshness" eller "hygienic protection".

Värst i kemikalieinspektionens studie var joggingstrumpor från X-socks. Crafts underställ nämns också - de tappade 95% av allt silver på tre tvättar. Man kan se det som att man lurar kunderna eftersom den utlovade anti-lukteffekten är rätt kortvarig. Medan miljöeffekterna är långvariga. Silver försvinner ju inte.

Bättre nu än sen

2011-12-13T21:58:00.003+01:00

Egentligen är det väl bäst att aldrig vara förkyld. Men det känns utopiskt.

Lustigt nog föreställer jag mig att det finns en beskärd del av förkylningar som jag ska ha. Per tidsenhet. Alltså tänker jag att det är bättre att vara förkyld nu än sen. Nu när jag precis börjat grundträningen och det är långt till tävling.

Dagens planerade spinning med brutala Sofie fick jag ställa in.

Imorgon åker jag till paketutlämningsstället och hämtar ut den där D-vitaminen jag beställt via Ingmaries vitamera-länk.

Inte smidig än

2011-12-12T22:58:00.002+01:00

Kroppen förnyas på sju år sägs det. Då ska nästan alla celler ha byts ut. Vissa vävnader förnyas fortare än andra. Till exempel tarmslemhinnans yta som byts på bara några dygn.

Jag har yogat i något år eller så. Om sex år kanske jag är mjuk? Eller så är det inte så det fungerar.

Jag tycker oftast att jag är lika stel både på längden och tvären. Utom kanske i rygg och axlar. En hyfsad brygga grejar jag faktiskt. Vaike säger ändå att hon ser att vi alla utvecklas, men att det sker långsamt och att vi kanske inte själva märker det så tydligt.

Ibland tycker jag utvecklingen känns böljande. Det går lite lite bättre ena gången för att återgå till det vanliga nästa. Idag var det en sådan "bättre" gång. Tårna i marken i plogen. Hälarna väldigt nära mattan i hunden. Tillfällig förbättring, eller verklig? Dagsform kanske. Jag väljer ändå att glädjas.

Tredje advent

2011-12-11T22:01:00.005+01:00

Ingen perfekt trappa i vår adventsljustake. Lite rockigare.

I chokladfabriken

2011-12-10T22:00:00.004+01:00

I min ensamhet en lördagskväll omvandlar jag köket till chokladfabrik. Jag tempererar choklad av god kvalitet och gjuter skal. Jag gör hallonganache till fyllning. Jag blandar hallon som jag pressat genom en sil (inga kärnor får vara med) med choklad, smör och lite Cointreau. Pralintillverkning är pyssligt och tar tid så en gång om året räcker för mig. Till jul. Till julklappar.

Skalen är gjutna och fyllda med hallonganache. Nu ska de stelna innan smält choklad hälls på som lock=pralinbotten.

Jag har lärt mig av Silverpralinen Petra. Hon jobbade hos mig förut. Innan hon bestämde sig för att ägna sig åt eget företagande. Tillverkning av silversmycken och choklad. Hon håller kurser i båda.

Medan pralinerna stelnar gör jag valnötsmarsipan. Skållad skalad mandel och valnötter hackas till smulor. Sockerlag, med lite honung i, kokas till 122 grader. Till sist en skvätt rom. Eller skvätt och skvätt. 50 gram. Det är noga med mängder och temperaturer och jag misstänker att jag kokade sockerlagen för varm. Vi får se imorgon. I morgon ska jag göra fyrkanter och doppa i mörk choklad.

Yes! Pralinerna lossnade. Det gör de bara om man varit noga med tempereringen. Annars krymper inte chokladen sådär lagom mycket.

Ganska mycket choklad hamnar i munnen. Tur att jag sprang 16 kilometer i konstant motvind (jo det kändes så) tidigare idag.

Ett annat från Les Mills

2011-12-09T17:17:00.008+01:00

Vi är ingen "perfect match" - crosstrainers och jag. Rörelsen är lite onaturlig för mig. Och det känns inte bra i axlarna. Tänker att jag kanske är lite för kort och sätter händerna nedanför handtagen. Axlarna känns ändå. Jag sneglar på de andra. De som tycks tycka att crosstrainers är bra - gör de annorlunda? Inte vad jag kan se.

En kvart står jag ut. Och det räcker, för jag ska bara värma upp. Mjuka upp musklerna lite inför ett CXworx-pass. Les Mills förkoreograferade core pass. Jag har ju nyss bestämt mig för att dissa Les Mills Body Pump. Efter att ha läst om en vetenskaplig studie som visar att man inte blir så mycket starkare. Men allt det företaget gör behöver ju inte vara ineffektivt (som pumpen sägs vara) tänker jag.

Det är ganska ny CX-koreografi förstår jag. Spelar mig mindre roll eftersom detta är mitt livs andra pass. Med minst ett par månader sedan premiärpasset är jag nybörjare hursomhelst.

Till skillnad från crosstrainern tycker jag att CXworx känns rätt för mig. Rätt muskler för en löpare liksom. Dessutom går övningarna att göra i lättare eller tyngre versioner, vartefter man blir starkare. Men det är nog så viktigt att lyssna ordentligt på instruktionerna som strömmar ur Flavia, och göra rätt. Det gör man inte riktigt automatiskt.

Battery recharge

2011-12-08T13:18:00.004+01:00

Jag lider av tillfällig sömnbrist. Tonåringar kan störa nattsömnen lika mycket som småbarn. Deras metoder är lite annorlunda bara.

Min power plate-date bokar av. Min lunch-date bokar av. Jag bokar av power plate. Orkar inte åka hela vägen in till stan bara för att köra trettio minuter platt-träning ensam. Battery Low.

Solen skiner. Löpning istället? Jag vet vad en löprunda kan göra för mitt humör. Garmin piper. Battery low. Jag lämnar klockan hemma.

Mina icebugs knastrar mot det isiga underlaget. För varje steg laddas mitt batteri lite. Väl hemma igen är lågheten som bortblåst.

Jag läser DN. En psykiater tycker att lättare depressioner bör behandlas med fysisk aktivitet på recept. Istället för antidepressiva läkemedel. Klart man ska. Klart det funkar. Jag har nog aldrig varit deprimerad i klinisk bemärkelse. Men låg har jag varit. Senast idag. Och jag vet vad löpningen gör för mig då.

Fritt vald träning

2011-12-06T20:08:00.004+01:00

Fritt valt arbete en gång i veckan minns jag från mitt högstadie-schema. Många valde foto. Jag dansade jazzdans.

Tränare Nilssons schema ger mig möjligheten att välja fritt under de första veckorna av mitt maratonprogram. Men bara ett av passen förstås. Fritt vald träning. Men inte helt fri ändå. Jag får, om jag vill, välja spinning som alternativ till ett av veckans två kvalitetspass.

Jag väljer Sofie. Hon får mig att spinna loss så att svettpölarna samlas runt min cykel. Om jag väljer SATS så väljer jag bort Sofie. Går det verkligen?

Ur led...

2011-12-05T13:01:00.004+01:00

...är den inte. Men min fotled gör lite ont. Alltsedan New York marathon. Jag kan springa rätt obehindrat. Det känns lite efteråt bara. En egenhändigt ställd diagnos säger att en sena framför yttre fotknölen är irriterad.

Jag tycker det är svårt med de här småskavankerna. Vila eller inte? Risken med att köra på och kanske förvärra ska vägas mot trist träningsuppehåll i onödan. Om foten verkligen var ur led skulle jag inte behöva tveka. Men det är absolut inget jag önskar. Absolut inte.

Vackert väder avgjorde saken idag.

Styrkefokus

2011-12-04T21:36:00.003+01:00

Att bygga en kropp som håller för löpning. En kropp som inte är skadebenägen. Sara är på besök från Skåneland och hon pratar om sitt nya program, utformat av Dajana, med målet att ge Sara rätt styrka. Styrka som gör kroppen hållbar.

Vi sitter på Chutney, den vegatariska restaurang där jag för första gången träffade Ingmarie för snart tre år sedan. Genom löparbloggar känner jag nya underbara människor. Lisa är med. Och Ingmarie förstås.

Men tillbaka till styrkan. Det är klart att Sara gör helt rätt i att bygga en kropp som håller för den påfrestning som löpning kan vara. Sara vet att hon kan bli hur bra som helst (duktig löpare är hon redan) om hon vill. Men att nyckeln nog är att hålla sig skadefri.

Min ambition eller situation är långt ifrån Saras. Men i mitt program har tränare Nilsson ändå skrivit in lite mer styrka än vad jag är van vid. Eller kanske inte mer, men oftare. Två gånger i veckan. Inte jättelånga gympass (och ingen pump) utan mer funktionellt. Rätt muskler. Fokus på core och ben.

Innan vi hamnade på Chutney visade Ingmarie mig några övningar i gymmet. Och körde rätt hårt med mig. Jag svingade kettelbell för första gången. Och så lite vattenlöpning på det förstås.

Mätta på Chutneys goda linsgryta besökte vi Moderna museet. Monet och Turner. Och den för mig nya bekantskapen Twombly. Inte tokigt att hitta museisällskap bland löparbloggerskor.

Klok tok

2011-12-03T12:53:00.004+01:00

Min reflexgula löparmössa råkar ligga närmst till hands när jag ger mig ut på ett halvlångt förmiddagspass. Jag tar på mig den trots att det inte är mörkt ute. Alls.

I mörker är min reflexmössa en bra livförsäkring. Vad jag inte insett förrän idag är att den kan vara en livräddare i dagsljus också. I skogen bland jägare.

Mina döttrar skrattar rått åt min knallgula mössa. "Du ser ut som en tok, mamma". Jag är benägen att hålla med. En ganska klok tok.

Vid infarten till en av mina favoritskogspassager sitter ett gäng jägare och dricker kaffe. Några har orange mössor. Andra har gula. Jag passar in. Förutom det faktum att jag inte kan se mig själv skjuta ett djur.

En bit in på stigen möter jag två jägare. Mellan sig bär de ett rådjur. Jag har att välja på att hoppa över kroppen eller vika av in i skogen. Jag väljer det senare.

Med skogen full av jägare är jag ganska glad över min nästintill självlysande mössa.

Dagsljus-junkie

2011-12-02T17:20:00.004+01:00

Det går så snabbt att bli bortskämd. Att jag kan springa i dagsljus gör att jag vill springa i dagsljus. De ljusa timmarna är få och jag har fler saker inbokade än jag kunde föreställa mig. Börjar det mörkna innan jag hinner ut skjuter jag upp löppasset till morgondagens dagsljus. Sådan taktik håller inte i längden.

Fredag och bara ett löppass av veckans tre planerade avklarat. På väg hem från dagens bokningar börjar dagsljuset blekna. På med skorna ändå. Skymning. Sjön lyser blåsvart. Lampor speglar sig. Himlen har orange och lila stråk. Skymning kan man springa i. Och njuta av.

Skriva ner sin oro

2011-12-01T08:22:00.002+01:00

För det mesta sover jag gott. För det mesta oroar jag mig inte. Men ibland så. När tankarna snurrar runt runt har jag ett knep - att sätta ner tankesnurret på papper (eller i datorn). Det går lättare att släppa sen. Och sova.

I min storstädning hittade jag följande rader. Nedskrivna av en orolig anneliten inför maran 2010. Min första mara med tränare och bloggläsare, och med ett för mig tidsmässigt tufft mål:

Jag springer för att må bra. Jag har mål med min träning för att den ska vara mer motiverande och roligare. Inför maran 2010 har jag redan uppnått mitt huvudsakliga mål – det vill säga att göra träningen roligare – den har varit rolig!

Mitt mål med själva maratonloppet är att ha kul. Jag kommer att vara nöjd med mig själv för att jag försöker. Jag kommer att vara nöjd med mig själv när jag går i mål. Bara skada/sjukdom kan stoppa mig från att gå i mål. Sannolikheten är stor, om jag är frisk och mår bra, att jag gör en bättre tid än någonsin tidigare. Då ska jag fira extra mycket.

Om jag måste bryta eller gör en sämre tid än tidigare på grund av omständigheter jag inte råder över – då kommer det fler tillfällen.

Jag har alltid mina gamla resultat – om jag misslyckas i år så betyder det inte att jag inte kan – för det vet jag redan!

Så här i backspegeln känns det lite löjligt att jag var så stressad. Jag är ju bara en motionär ju. Tänk att vara elit med hela Sveriges förväntningar på sig. Vilken press det måste vara.

Jag var på starta eget-dag igår. Jag kom att prata med en kvinna från Mora. Hennes affärsidé är att träna elitskidlöpare i mindfullness. Jättebra tror jag.

Fysikens lagar

2011-11-29T17:01:00.004+01:00

Jag rensar i gamla papper. Hittar både det ena och det andra. Bland annat en utskrift som ganska säkert är från marathon.se. Den handlar om backtränig - hur och varför. Jag som sprungit just ett backpass läser intresserad. Bästa benstyrketräningen för löpare står det. Eftersom man måste lyfta sin egen vikt i varje steg... Que? Måste man inte alltid det tänker jag. Även på slät mark.

Man måste lyfta sin egen vikt i varje (löp)steg... Tror jag tar och lägger det citatet på minnet. Bredvid Ralf Edströms klassiska kommentar "hela bollen måste ligga still"...

Testat färdigt

2011-11-28T19:54:00.004+01:00

Härmed är den slutförd. Min veckolånga specialstudie av relativt nyöppnade SATS Huddinge är till ända. Dags för analys. Och för ett beslut. Jag har blivit varnad för att nu kommer det att börja ringa. Samtal från säljare i intensivt jagande av nya kunder. Bra att veta vad man vill då.

Jag har yogat, body-balanserat, spunnit med pulskontroll, provat på en vippig bräda på ett svettigt CorePulse-pass och till sist kört ett alldeles egenkomponerat styrkepass i gymmet. Jo, jag lovade ju mig själv att försöka med styrkan.

Fem pass. Ett bottennapp - spinninginstruktör utan taktkänsla och med kass musiksmak (=väsentligen skild från min).

Motvilligt måste jag erkänna att jag trivs på SATS. Motvilligt eftersom jag egentligen inte är en jättekedjetyp. Jag gillar principen med det lilla, personliga formatet som min Huddingehall står för.

Men mycket är bättre på SATS. Bokningssystemet till exempel. Som tillåter massor av bokningar två veckor framåt i tiden. Med automatiska väntelistor till populära pass. Det är annat än H-hallens "boka-samma-dag"-princip. Som kräver vakenhet och snabbhet på tangenterna om man är sugen på något av de populärare passen.

Kvalet i valet. Jag tvekar för att SATS är ganska dyrt. Mer än sex tusenlappar för året. Och årskort verkar vara den minsta enhet man kan köpa. Gör man som jag den mesta träningen utomhus blir de få passen inomhus dyra per styck. Per styck kan man inte betala på SATS. Huddingehallen har klippkort. Och simbassäng. Jag sover på saken.

Dags för andra bullar

2011-11-27T14:46:00.003+01:00

Nu är det slutsåsat. Dags för andra bullar. Imorgon startar jag min träning inför Stockholm marathon. Det är sjätte gången. De första tre tränade jag med Szalkai. Eller i alla fall efter hans program. Numera har jag den allra bästa personliga tränare man kan ha. I Nilsson har lovat coacha mig igen. Tjugotvå minuter (!) har hon hjälpt mig att kapa. Vi får se om det kan bli någon minut till. Så att jag tar mig under den magiska 200-minutersgränsen.

Hur tränare Nilssons upplägg blir den här gången vet jag inte riktigt än. Min plan är att fortsätta komplettera med yoga och styrka, men när det gäller styrkebiten får det nog bli andra bullar. No more body pump. Riktig styrketräning istället. Exakt hur vet jag inte. Styrka är inte min starka sida. Men om jag tar det stegvis kanske jag kan lära mig? Vem vet, kanske jag till och med kan lära mig tycka om det? Att få till styrketräningen får helt enkelt bli den första utmaningen.

Andra bullar än vanligt. Saffransbullar fyllda med mandelmassa och glöggindränkta russin. Gott!

Ett gym jag gillar

2011-11-25T14:25:00.003+01:00

Mitt på dagen mitt i skogen hittar jag ett gym jag gillar. Att springvägen dit och hem är lerig gör inte så mycket.

En sten att göra dips och armhävningar mot. Utfall, grodhopp och vristspänsthopp med utsikt över sjön.

Inlägget jag önskar att jag inte hade läst

2011-11-24T18:58:00.002+01:00

Svenska-dagbladet-Petra låter läsare "fråga Niclas" om Body Pump. Är det bra för löpare?

Tränare Nilsson har alltid tyckt att jag borde ägna mig åt "vanlig" styrketräning. Men hon har resignerat för min pump-kärlek. Träning som blir av är liksom bättre än inget resonerar hon.

Petras Niclas sågar Body Pump. Han länkar till Träningslära som gjort en genomgång av vetenskapen. Jag är en sucker för vetenskapliga bevis. Och bevisen säger nog att Pump är rätt värdelöst som styrketräning. Att det är toppen för mitt humör får jag väl bortse ifrån. Sörja lite och sedan gå vidare och försöka hitta bättre styrketräningsformer. Men gym är ju SÅ tråkigt!

Tydlighet

2011-11-23T20:39:00.002+01:00

När jag får frågan vad jag ser som viktigast i ett ledarskap, mitt eller min chefs, så svarar jag tydlighet. Alla dagar. Tydliga mål. Klockren ansvarsfördelning. Rak och luddfri kommunikation. Det vill jag ha av min chef och det vill jag ge till mina medarbetare.

Insåg idag att tydlighet vill jag ha av en spinninginstruktör också. Men det fick jag inte.

I mitt fortsatta testande av SATS Huddinge valde jag Pulse igen. Denna gång CyklingPulse. Lite spännande var det allt med min egen hjärtfrekvens exponerad på en skärm. Men där slutade nog det positiva.

Verbalt var hon väl helt OK, instruktören. Hon beskrev i vilka pulszoner vi skulle befinna oss och hur långa sekvenserna var. Men en instruktörs kommunikation är inte bara ord. Jag behöver musik som går att trampa till. Musik, som med en tydlig takt driver mig framåt och som är peppande. Inte techno-sörja utan början och slut. När jag någon gång tyckte att jag hittat en takt fick jag låta bli att titta på instuktören. Hennes taktkänsla var inte densamma som min. Och det stör mig lite. Det blir otydligt.

Motvilligt förtjust

2011-11-22T19:37:00.003+01:00

Ännu fräschare än jag föreställt mig. Och mycket större. Rader av lockande löpband. Jag kör en provträningsvecka på nya SATS Huddinge.

Jag associerar av någon anledning till "You´ve got mail". Filmen där Meg Ryans lilla personliga bokhandel går under för Tom Hanks stora bokhandelskedja. Samtidigt som de båda blir inkognito-kära i varandra - över nätet. Jag vet inte om det finns någon Huddingehalls-ägare som kan bli kär i någon SATS-ägare, men det är definitivt en kamp mellan det lilla personliga och det stora effektiva. Ett "You´ve got mail" utan kärlekstvist. Jag ororar mig ännu mer för Huddingehallens överlevnad nu när jag verkligen varit inne på SATS. Till och med jag blir förtjust. Om än motvilligt.

Mitt första testpass får bli SatsCorePulse. Jag har ingen vidare koll på vad det är jag har bokat. Kondition blandat med core-träning låter det som. Att passet skulle vara lite step-liknande, men utföras på en instabil bräda var en överraskning. Lite trevande i början. Sedan kul och svettigt. Och nyttigt.

Jag stretchar visst!

2011-11-21T20:34:00.002+01:00

Sendrag. Igen och igen på dagens yogapass. Ibland är det så för mig. Mina fötter vill inte och det gör rätt ont faktiskt. Jag grinar illa och tvingas avbryta positioner.

Tjejen på mattan intill är fascinerad över mina besvär. Hon har aldrig haft sendrag i hela sitt liv säger hon. Ledaren förklarar att det är för att hon är så duktig på att stretcha. Jag surnar till lite. "Jag stretchar visst" utbrister jag.

Hmm. Kanske kan jag bli liiite stretch-flitigare när jag tänker efter. Men jag undrar om det är stelhet som är hela sanningen. Minns att jag som ung gymnast hade sendrag ofta. Och på den tiden var jag faktiskt vig i alla möjliga och några omöjliga riktningar.

Hur stretchar man fötterna förresten?

Jag tar för givet

2011-11-20T19:09:00.003+01:00

Det står i DN att 600 miljoner indier saknar tillgång till toalett. Gissar att de inte har dusch heller.

Jag springer ett urskönt pass i skogen. Garmin ligger oladdad hemma. Jag blir hög på höstluft. Jag blir hög av löpning på leriga stigar. Jag blir kall om rumpan också och längtar trots allt in till min varma dusch.

Jag kommer att tänka på den gången jag tog en löprunda en förmiddag mitt i veckan. Strax innan taxin skulle hämta mig för avfärd till Arlanda och till mitt Paris-flyg. Tillbaka i huset upptäcker jag att det inte finns något vatten. En ledning har grävts av och jag bli hänvisad till en tankbil.

Jag bär hinkar med kallt vatten. Jag har bråttom, hinner inte värma. Shampo i håret och en kalldusch ur en hink. Som tur är är en sådan oskön dusch ett sällsynt undantag. Ett undantag som får mig att uppskatta det jag de allra flesta dagar tar för givet.

Som en stoppad korv

2011-11-19T16:20:00.004+01:00

Drygt tjugo år senare. Mina två hemmasydda balklänningar åker fram. Av någon outgrundlig anledning är temat för årets fotbollsledarträff "Nobelfest". Förra året var temat Cowboy. Det kändes något mer passande där i klubbstugan.

Utan alla löpning hade jag nog inte kommit i den klänningen alls.

Ingen av klänningarna sitter riktigt bra. Lite trånga helt enkelt. Jag chansar på att det är mörkt i lokalen och tar korvskinnsvarianten. Samtidigt bestämmer jag mig för att det får bli stopp på kroppsexpansionen. Inte för att jag strävar mot den 23-åriga versionen av mig själv, men jag har märkt att en del kläder som är betydligt nyare än balklänningarna ligger oanvända i garderoben. Plagg som sitter lite lite för tight. Alltså. Om jag tappar ett kilo eller två blir min garderob automatisk större. Utan att jag behöver köpa ett enda plagg. Så får det bli. Två kilo ska bort. Men först Nobelfest.

När förälskelsen lagt sig

2011-11-17T21:36:00.004+01:00

När förälskelsen har lagt sig kan de uppkomma - de där små irritationerna. Alldagliga futtiga saker som skaver lite. Och som man egentligen känner sig ganska fånig över att bry sig om. Jag tänker på klämma-mitt-på-tandkrämstuben-fenomen. Nu finns väl inte just det irritationsmomentet kvar längre. Det har tillverkarna tagit hand om med sina plasttuber. Tack för det.

De problem inte tillverkarna tar hand om kan man förstås försöka eliminera själv. En vän till mig berättade till exempel att hon och hennes man har varsin smörbytta. På så sätt blev det slut på gnat om smulor och klet.

Själv har jag i många år irriterat flyttat på disktrasan. Han som jag en gång i tiden förälskade mig i (och som jag älskar) envisas med att hänga disktrasan på kranen. Torkar bättre hävdar han. Logiskt. Men jag vill inte ha en sunkig trasa i närheten av vattenstrålen - det känns ofräscht. Sämre logik, jag vet. Hur som helst har Eva Solo löst mitt problem.

Eva Solos disktrasa är en rulle som står på en liten grunka i borstat stål. Den går inte att hänga på kranen. Voilá, problemet löst. Dessutom maskintvättbar och återanvändbar i evigheter.

Min förälskelse i Sofie (som instruktör alltså) tycks aldrig lägga sig. Inte minsta irritationsmoment där inte. Allt hon gör är perfekt och peppande. Så också denna kväll med retro-pump. En salig blandning av gamla pump-låtar och jag kommer på mig själv med ett lyckligt leende på läpparna. Leendet finns kvar medan jag städar upp köket efter tonårings matlagning. Med min Eva Solo-trasa.

Min verklighetsuppfattning

2011-11-16T20:14:00.002+01:00

"Hur mycket springer du egentligen?" Den frågan får man ibland. Jag brukar svara att jag nog snittar fyra pass i veckan. Och så lite styrka och yoga på det. Nuförtiden är det ganska sant. Jag har hyfsad koll på verkligheten. För några år sedan trodde jag också att fyra-i-veckan-snittet var sant. Tills jag gick igenom min träningsdagbok. Svart på vitt låg jag snarare runt tre än i närheten av fyra pass per vecka. Det är inte alltid man uppfattar verkligheten som den är. Önsketankar och intentioner tar över.

Idag rensade jag ut lite tidningar. Jag köper bara undantagsvis Runner´s world. Det är min bestämda uppfattning om verkligheten. Men när jag staplar tidningarna efter utgivningsdatum, för att ge bort dem i ordnad form till en vän, konstaterar jag förvånad att jag bara saknar ett par nummer av det senaste årets utgåva. Undantagsvis - NOT!

Jag äter nästan aldrig godis...
Det är alltid jag som...

Nyfiket blåbär

2011-11-15T21:39:00.003+01:00

Jag ska ju bli lite mer raw har jag tänkt. Så. När jag ändå var i närheten av Östermalmstorg passade jag på att premiärbesöka Blueberry. Inrättningen som är träningsglädje-Saras favoritställe.

Jag bläddrar i en snygg receptbok. Den som Orka-Mera-Anna tycks inspireras av just nu. Yes, jag vill också. Jag vill göra nyttiga smoothies tänker jag. "Jag behöver lite ingredienser" säger jag till Blueberry-tjejen. "Här är vaniljproteinpulver" svarar hon och lyfter ner en kilosäck. Nä, det fanns ingen mindre förpackning. Jag ryggar lite för ett pulver. Hur naturligt känns DET egentligen. Jag ryggar lite för priset också.

Raw-blåbäret lämnar butiken med en liten liten påse krossade kakao-bönor. Dem ska jag blanda med Goiji-bär. Godis a la Miss Agda. Tillräckligt rått att börja med.

Kanske vågar jag mig tillbaka till Blueberry en annan dag? När jag vant mig vid tanken.

Shoppingmonster och löparhäxor

2011-11-14T20:34:00.006+01:00

Sådan mor, sådan dotter. Eller döttrar i mitt fall. Under några dagar i New York blev jag varse att jag fött upp ett par shoppingmonster. "Äpplet faller inte långt..." konstaterade maken torrt.

Och kanske har jag någon gång hörts säga saker som "måste passa på ju - finns inte i Sverige", "så snygg - bara måste ha", "är ju billigt ju" - fraser som nu bubblade ur döttrarna. New York är ett paradis för tonåriga shoppingmonster. Juicy Couture, Abercrombie & Fitch, Victoria´s secret, Urban outfitters...

Jag mamma-predikade att livet är mer än bara saker. Sedan hittade jag ett par löparskor för typ 500 spänn. "Men mamma du har ju redan..." Nä, Saucony fastwitch har jag inte. Billigt ju. Fram med kreditkortet. Nu har jag.

Mina nya springa fort skor. Måste ju bara ha.

I startgroparna

2011-11-13T20:38:00.003+01:00

Foten får vila från löpning någon dag till. Löparsjälen tycks däremot ha vilat färdigt. I alla fall att döma av min plötsliga iver att planera inför Stockholm marathon. Jag har plitat ihop ett nytt excelblad - jag brukar ha ett sådant att logga alla träningstillfällen i, och tränare Nilsson och jag har både satt upp mål och bestämt att träningen drar igång vecka 48. En vecka före Szalkais program. Ett litet litet försprång på alla TSMare...

Fram till dess ska jag fortsätta att träna helt lust-styrt och utan veckoplanering. Det enda förutbestämda är måndagarnas yoga-kurs. Och den har jag ju alltid lust med.

I helt andra startgropar befinner sig mina nybörjarföretagarfötter. Jag vet ju ingenting om hur man startar och driver företag, men ibland är hjälpen närmre än man tror. Jag bjuder min härliga granne på brunch på Långbro värdshus i utbyte mot massor av goda råd och INSPIRATION. M har lyckats så bra och är så nöjd med sitt egenföretagarliv. Kanske kan jag också?

Första vändan på Långbro värdshus fantastiska brunch. Det är tranbärsjuice i vinglaset.

Lite råare kanske

2011-11-12T16:36:00.006+01:00

Kundaliniyoga med bakgrundssorl och ett par rejäla smällar (ballonger?) att försöka ignorera. Föredrag om raw food. Krängande av träningsredskap, massagestavar, hudkrämer, hälsotidningar, naturgodis och gud vet allt. Jag har just spenderat 6 timmar i Älvsjö. Mässan "Allt för hälsan" pågår i dagarna tre.

Träffade LöparLisa, Skånskan-Sara och Ingmarie. Och hjälpte Erik lite som tack för att han fixat in mig gratis. Erik är generalagent för en fantastisk kontorsstol - Swoppern. Jag höll till i Eriks monter en stund och berättade för alla som orkade lyssna att jag älskar den stolen. För det gör jag. En stol gjord för rörelse och med stor frihetskänsla.

Med mig hem tog jag ingen stol, men väl två svindyra flaskor från Klean Kanteen. Med mig hem tog jag också en tanke om att äta mer raw. Helt och hållet raw food är otänkbart för mig och inget jag varken vill eller tror på. Men lite mer råkost i vardagen ska jag ha in. Lite råare är nog betydligt sundare tänker jag.

Kunde inte låta bli. Så läckra! Den vita är en termosvariant med drick-lock till kaffe och den blå ska jag ha friskt, giftfritt (?) vatten i. Säljargumentet är nämligen att det rostfria materialet inte släpper ifrån sig gifter, vilket plast sägs göra. Jag faller mest för designen.

Jag kan nog vänja mig

2011-11-11T12:49:00.004+01:00

Tredje dagen av arbetsbefrielse. Jag kan nog vänja mig vid det här livet.

Jag börjar med att gå på Passion for Business nätverksfrukost och seminarium. Denna gång om företagande i en globaliserad värld och i en värld där åtminstone väst är i ekonomisk kris. Med kvinnoperspektiv förstås. Det är ju det som Passion for Business handlar om - kvinnligt företagande och att vara kvinna i arbetslivet. Tyvärr lyfte diskussionen inte riktigt denna gång och det var inte lika intressant som det brukar vara. Men frukosten var god och jag träffade spännande kvinnor i minglet.

Sedan date med en annan spännande kvinna - Ingmarie. Jag har via Groupon fixat några träningstillfällen på Viberoom för oss två. Misstänker att Ingmarie, liksom jag, saknar power plate-plattan ibland. Viberoom är fräscht, trevligt och ganska tillgängligt (T Karlaplan eller Stadion) om man är Stockholmare. Träna mitt på dagen, utan jäkt och stress. Jag kan vänja mig vi det här livet.

Nu ska här städas. Ikväll kommer lilla mamma på besök. Vi ska gå på teater. Arbetsbefriad är jag, men långtifrån sysslolös.

Göra vad jag vill - nästan

2011-11-10T20:34:00.004+01:00

Tränare Nilsson har släppt på tyglarna för en stund. Jag får träna vad jag vill. Så länge det inte är längre eller hårdare löpning förstås. En ganska allvarlig begränsning för en inbiten löpare. Men ändå rätt skönt. Ladda om löparbatterierna. Vila de ömma låren (överaskande ömma faktiskt - New Yorks betong tog hårt).

Vad väljer jag då, när valet är fritt? Body pump med Sofie. Hon den tuffa med glimten i ögat. Jag vet att hon noterar att jag kör ovanligt lätta vikter i benlåtarna. Sofie har koll. Jag ångrar att jag inte köpte någon Finisher-tröja. Då hade hon kanske haft förståelse.

Ack så fel

2011-11-10T09:47:00.003+01:00

Jag måste rätta mig själv. Helt övertygad var jag att det var publikfritt sista biten in mot New York marathons mål. Bildbevis hos Snabba Fötter motbevisar. Hur trött var jag egentligen?

Andra halvan

2011-11-08T20:41:00.004+01:00

Queensboro Bridge. Vi springer på undervåningen. Det är instängt och tyst. En publikfri kontrast. Det blåser en kraftig, ganska kall sidvind. Men jag vet att väl över bron är jag på Manhattan. Och väl där väntar den fantastiska publiken. Mycket riktigt. Öronbedövande jubel möter oss löpare. Som om vi var rockstjärnor.

Vi kommer in på first avenue i höjd med 58:de gatan. Vi ska till 127:de eller så. Bara rakt fram. Utan publik och medlöpare vore det nog olidligt. Men publiken ÄR fantastisk. En tre-fyra led tjock ljudvägg hela vägen upp till Bronx. Och i varje gathörn ett band. Jag saktar in lite och tittar efter min egen klack. Jag tror de ska stå vid 94:de gatan. Jag ser dem inte. Senare får jag veta att de stått längre ner och skrikit som galningar. Utan att lyckas överrösta ljudväggen.

Bronx känns tyvärr som en parentes. Jag vill bara tillbaka till Manhattan. Min vänstra fotled har gjort lite ont av och till. Nu känns det rejält. Åtta-nio kilometer kvar. Jag försöker att inte tänka på foten. Jag tänker på Central Park istället.

Håkan och jag pratade Torsgata och Västerbro på morgonen. Jag säger bara Fifth Avenue! Segt uppför i vad som känns som en evighet. Jag vill till Central Park. Jag vill i mål.

Äntligen är jag i Central park. I min knallrosa tröja, där mitt i bild... Återigen lyckas jag undgå att höra min gastande hejaklack.

Ingmarie har varnat mig. Man är inte framme bara för att man är i Central Park. Det är två lååånga miles kvar. Jag svänger ut på Central Park South, gatan just söder om parken, och sedan in i parken igen för målgång. Målgången är, liksom starten, utan publik. Det känns lite underligt att just start och mål är utan publikjubel i ett sådant högljutt lopp. 400 yards, 300 yards, 200 yards, 100 yards. Skyltar markerar att det är nära nu. Jag är så trött. 100 yards känns jättelångt. Jag har gett allt jag har att ge.

Målgångslycka. Underbara funktionärer. En medalj runt halsen och ett värmande folietäcke runt kroppen. Min fot gör vansinnigt ont. Jag stapplar fram och undrar hur jag ska ta mig hem. Släpper taxichaufförer in svettiga löpare i sina bilar? Efter en stund släpper smärtan lite och jag följer originalplanen och tar tunnelbanan hem. Nästan varje människa jag möter gratulerar. Vi är i USA. Här gläds man mycket och gärna med sina medmänniskors framgångar. Ett underbart land att springa ett maraton i.

Min fotled ser inte helt frisk ut. Kanske borde jag ha skippat shoppingrundan dagen efter maraton? Men vem vill sitta still den allra sista dagen i New York?

Utvecklar - part one

2011-11-07T13:12:00.003+01:00

Var börjar man? Med de ömma låren? De stela vaderna? Den ynka lilla blodblåsan på tån? Alla är de resultat av gårdagens äventyr. Eller så börjar man med glädjen. Den fanns där igår och den sitter i idag.

3.26.49. Min bästa tid i New York. En bit från PB men jag är SÅ nöjd. Och jag är så glad över att tränare Nilsson ihärdigt fortsatt att peppa trots att jag har varit så ofokuserad och mentalt låg. Utan dig Ingmarie... TACK!

Jag börjar från början. 05.00 ber jag hotellvakten fixa en taxi åt mig. 5.10 kommer jag fram till Färjeterminalen. Löpare överallt. Ändå hittar Håkan mig i vimmlet. Håkan är den enda jag vet ska springa. Vi har bara träffats flyktigt i jobbet, men nu får vi gott om tid att prata, på färjan över till Staten Island och i bussen till startplatsen. Våra vägar skiljs sedan åt eftersom jag ska vänta i "orange village" och Håkan, som är betydligt snabbare än jag, är "blå".

I orange village är det kallt. Nollgradigt. Jag har på mig lager på lager av träningskläder och över det en fleece och ett par joggingbrallor som jag ska skänka till hemlösa. Man kan göra det nämligen. Skänka sina överdragskläder till välgörenhet. Vi är i USA. Jag väntar på starten i princip lika länge som det tar mig att springa loppet och trots alla kläder fryser jag. Fötterna är så kalla att de domnat bort. Men stämningen är på topp och alla pratar med alla. Vi är som sagt i USA.

Off we go. Över en soldränkt Verrazano-Narrows bridge. Över till Brooklyn. Och till folkmassor och orkestrar. Vi är i USA. People know how to cheer. Bitvis är Brooklyn vackert, bitvis slitet. Jag springer första milen på 46 minuter. Fyra minuter för fort jämfört med min planerade 5 min/km-fart. Jag bestämmer mig för att dra ner. Jag börjar må rejält illa. Gatoraden är inte tillräckligt utspädd och alldeles för sliskig. Jag kör på bara vatten ett tag och illamåendet lägger sig så småningom.

Över till Queens. Mer musik. Och underbar publik. Go, go, go.

Mitt första mål är att ta mig till Manhattan. Jag har ett metro card i fickan och väl på Manhattan vet jag hur jag tar mig hem om jag måste bryta. Nu ser jag bron. Den som ska ta mig till mitt första mål.

I mål

2011-11-06T21:11:00.003+01:00

Nyduschad och nöjd i ett hotellrum på Manhattan. 3.26 nånting på min klocka. I en ganska tuff mara med fantastisk publik. Jag utvecklar det. När jag orkar.

Omsprungen av Andersson

2011-11-04T14:47:00.002+01:00

Morgonjogg i Central Park. Runt dammen samlas massor av löpare. Grupper i likadana outfits. Mest italienare känns det som. Eller så är det de som hörs mest. Jag joggar om några. Sedan blir jag omsprungen. Av Isabellah. Jag springer en bit till och stannar och väntar. Väntar på att en av vinnarkandidaterna i söndagens mara ska komma förbi igen så att jag kan önska lycka till. Men jag ser henne inte mer.

"Gissa vem" säger jag när jag kommer tillbaka till hotellet. Nä, det var inte Justin Bieber. Eller Tom Cruise. Inte lätt att imponera på tonårsdöttrar.

Några uträtade

2011-11-04T01:47:00.003+01:00

Zick-zackandes in och ut ur affärer tog vi oss till "the expo". Där fick jag min genomskinliga påse. I den fanns en handbok. Allt man behöver veta inför New York city marathon. Nästan. Jag har läst den från pärm till pärm. Nu vet jag att påsen, som är till för överdragskläder och är det enda man får ta med sig in i startområdet, är genomskinlig för att man inte ska kunna gömma några vapen i den. Vi är i Amerika.

Har just hämtat min genomskinliga påse. Många frågetecken ska rätas ut.

Packar ihop och packar

2011-11-01T18:38:00.003+01:00

Jag tror aldrig att jag har varit så ofokuserad inför ett lopp som nu. Jag vet med säkerhet att jag aldrig varit så ofokuserad inför en mara. Inför en mara brukar livet delas in i före och efter. Nervositeten brukar komma och gå. Så är det inte nu, inför mitt livs första och kanske enda New York marathon. Mitt fokus har varit på annat håll.

"Hur dags går starten" undrar någon. Jag vet inte. Jag vet bara att jag ska ta färjan till Staten Island kvart över 6. "Hur många är det som springer" frågar någon annan. Ingen aning, antagligen ganska många. "Hur är banan?" Här vet jag lite, men långt ifrån allt. Genom alla stadens "five boroughs" har jag förstått. Staten Island-start och målgång i Central park vet jag säkert. Jag får ta reda på mer när jag landat. I mig själv och i New York.

Samtidigt som jag packar ihop mitt kontor på jobbet funderar jag på vad jag ska packa för resan. Vilka löparkläder ska man ha? Jag har uppfattat att man ska ha med sig överdragskläder som man vid startfållan skänker till hemlösa. Någon hemlös ska få fleectröjan jag fått av mitt företag och som jag hittar undangömd i ett skåp på jobbet. Ett jobb som jag lämnar idag.

Nu har jag tagit ner skylten. Stoppat ner den i väskan. Bitchen jobbar inte här längre. Vi får väl se var hon (och skylten) dyker upp nästa gång.

John Blund och att hålla reda på klockan

2011-10-30T13:25:00.004+01:00

Ställa in grillen. Ställa tillbaka klockan. Hur hänger det ihop? Jag behöver inte bry mig om sådana minnesknep just när det gäller övergången mellan sommar- och vintertid. Jag behöver bara minnas Lenas sura min när jag väckte henne en timme för tidigt.

Det var sent åttiotal. Vi var Uppsala-studenter. Lena sprang rätt mycket. Jag sprang mest efter badminton-, squash- och innebandybollar. Hon hade i alla fall lyckats övertala mig att springa ett lopp som kallades John Blund-loppet med henne. Lena hade varit på gasque och tänkte sova gott den extra timme som vintertidsomställningen skulle ge henne. Vila lite inför loppet. Hon hade inte räknat med en trög vän i löparskor ivrigt bultandes på hennes dörr.

Jag minns inte hur det gick i loppet. Jag minns inte ens hur långt det var. Men jag minns Lenas syra och den hjälper mig att klura ut åt vilket håll jag ska ändra klockan. En timme längre ska man få sova. Om man inte har tröga vänner.

Springa lite farligt

2011-10-29T19:16:00.003+02:00

Jag trivs i skogen. Jag gillar hösten. Skogen på hösten - svår att motstå.

Avtrappning nu. Inför New York Marathon om en dryg vecka. Femton lugna kilometer står på schemat. Jag väljer att springa några av dem genom skogen. Jag är lite sent ute och det börjar skymma. Stigarna är täckta av blöta löv. Och av någon anledning har jag glömt sätta i linserna. Marken är ett virrvarr av gula och bruna nyanser. Jag inser att jag nog tar en lite onödig risk. Risken att trampa på någon rot eller sten jag inte ser.

Jag springer försiktigt och känner mig för med fötterna. Jag har tur. Inte ett enda snedsteg.

The morning after

2011-10-28T08:05:00.002+02:00

Stela hälsenor. Gnälliga vadmuskler. De första stegen på morgonen är alltid lite stapplande. Mer så efter ett intervallpass som det igår kväll.

Jag härrör morgonstelheten till löpningen. För åldern kan det väl inte vara...

Dressed in pink?

2011-10-26T19:51:00.005+02:00

Rosa är väl inte riktigt jag. Ändå föll mitt val på en knallrosa tröja. När jag egentligen var på Runners store för att köpa mina NYC marathon-skor.

Jag har hört att nya, lätt insprungna skor är bra att ha på New Yorks hårda gator. Men Runners hade inget som passade mina lite ankformade (smala bak och breda fram) storlek 36½-fötter. Säljaren rekommenderade istället att jag höll mig till mina Adizero trots att de har en mara, ett Lidingölopp och en del fartpass i sulorna. Säkrare kort tyckte han, än de snygga men lite smala Saucony Kinvara som var det enda tänkbara som fanns i min storlek. Jag gillar säljare som inte gör allt för att sälja. Till dem kommer jag gärna tillbaka.

Med pengar sparade på uteblivet skoköp blev det istället kläder. Tomhänt kan man ju inte lämna en sådan godisaffär. Inte jag i alla fall. Och något måste jag ju ha på mig på den stora marathon-dagen.

Rosa Asics-tröja, svarta capri-tights med rosa revärer, också från Asics och en svart Craftväst blev det.

Väderprognosen för NYC den 6 november säger mellan 11 och 15 grader och lite regn. Kanske blir min outfit lagom om jag skippar västen? Provsprang, helt enligt regelboken, kläderna under söndagens långpass. Väl hemma var jag underligt dyngsur på rumpan. En solig dag. Mystiskt. Det har aldrig hänt i några andra kläder. Ska jag våga använda dem? Var det västen som var boven?

Lös

2011-10-25T18:52:00.002+02:00

Nu är det påskrivet. Pappret som säger att jag efter tre månaders uppsägningstid inte längre har något jobb. Eller i alla fall ingen anställning. Lös och ledig. Fri att prova något annat. Kanske vara min egen. Jag har inte bestämt mig ännu, men några idéer står på mognad.

Trots att jag har velat det här ett tag nu känner jag mig sorgsen. Som om jag lämnat bitar av min identitet kvar där på skrivbordsstolen. Som om jag inte är någon utan min arbetsroll.

Jag springer lös i skogen. Det känns som helt rätt medicin. Kravlöst skuttande över hala rötter och genom blöta lövhögar.

Utan bränsle är det stopp

2011-10-23T15:51:00.006+02:00

Jag ringde en gång min käre make och beklagade mig över vår kassa bil. Den hade stannat vid ett rödljus och vägrade åka vidare. "Kanske du borde fylla på lite bensin" föreslog han försiktigt. Efter det lärde jag mig att inte lita blint på bilars bensinmätare.

Kroppen då. Den behöver bränsle den också. Finurligt nog så lagrar den lite här och där. Som glykogen. Som fett. Långpassen är till för att träna kroppen på att utnyttja de där depåerna. Alltså bör man inte fylla på med socker när man springer dessa pass. Så tänker jag. Och kör på enbart vatten.

Nackdelen är att slutfasen på längre pass kan bli lätt plågsamma. I teorin har jag mer än nog med fett för att springa många långpass på raken. Men någonstans tar bränslet (glykogenet?) ändå slut och det blir TUNGT. Idag kom soppa-torsken när det var drygt tre kilometer kvar av mina planerade 30. Jag genomförde dem, men med känslan av att tolv kilometer till (maraton) är omöjligt. Och det hade det kanske varit också, om inte vätskekontrollernas sockriga sportdryck kommit till undsättning.

Hungerkänslor och hallucinationer om mat brukar ackompanjera slutfasen av mina långpass, något jag upptäckt förstärks av vissa ljudböcker. "Smaken" till exempel. En utmärkt bok av Muriel Barbery, men direkt olämplig att springa långpass till. I alla fall om man gör det med enbart vatten i vätskebältet.

Plastångest

2011-10-20T21:14:00.004+02:00

Det finns en vattenflaska tänkt till träning. Med en liten avtagbar skål i botten att lägga nycklarna i. Så vansinnigt praktisk. Jag köper den inte.

Jag är på Tupperware-party. Praktiska tips haglar. Allt smart man kan göra bara man har några plastprylar. Säljaren berättar. Vi gäster späder på med våra egna kluriga tupperware-tricks. Plastångesten kryper lite i mig. Jag får liksom dåligt samvete för att jag inte är så praktisk som jag borde. För att jag inte sparar de där salladsbladen i en specialgjord burk som håller dem fräscha. Eller har ordning i skåpen med makaronerna i snygga (?) stapelbara plastbehållare.

Jag lämnar in en beställningslapp. Nästan 800 kronor. Plastångest av ekonomiskt slag. Är det verkligen värt det?

Men hur det än är så har jag många smarta Tupperware-grunkor och massor av praktiska tupperware-burkar. Grejor jag helst inte vill vara utan och som används nästan jämt. Tyvärr har jag också några som aldrig används.

Nåja, det är väldigt kul att fika hos min trevliga granne och att tjattra en stund med hennes väninnor. För av någon anledning är det bara kvinnor som köper praktiska plastprylar på party. Och får plastångest. Just plastångest vet jag ju inte om det är någon annan än jag som får förstås... Vi pratar inte om det.

Lilla mes

2011-10-18T20:23:00.003+02:00

Jag tror jag brukar säga att man kan springa i alla väder...

Det regnar. Det blåser. Jag bestämmer mig för spinning. Inomhus.

Nåja, lite ont i min stukade fot har jag nog. Kanske kan jag skylla på det?

Virrpanna springer långpanna och möter arg kvinna

2011-10-16T14:24:00.002+02:00

Känner mig duktig. Har sprungit 26 kilometer. En kilometer längre än jag trodde att jag skulle. Trodde. När jag tar fram träningsprogrammet för att planera nästa vecka ser jag att jag skulle sprungit 28 kilometer idag. Virrpanna springer för kort långpanna.

Ungefär en halvtimme in i passet är det dags för första vätskepausen. Jag upptäcker att jag bara fyllt en av de fyra flaskorna jag har med mig. Litet hus vid skogen slut. Virrpannan knackar på. Ingen tomte tittar ut. Men väl en snäll kvinna som släpper in mig i sitt kök och låter mig fylla mina flaskor.

Virrpannan springer vidare. Genom skogen på knöliga och rotfyllda stigar. Ut på en asfaltsväg. Där lyckas jag trampa på en stor och ensam sten. Foten viker sig i 90 grader. Hur klantigt som helst. Jag känner hur foten svullnar lite men bestämmer mig för att springa vidare. I nödfall kan jag gena hem.

I Kungens kurva möter jag den arga kvinnan. Hon kör en röd SUV. Jag springer över ett övergångsställe och har passerat två av fyra filer. Jag ser bilen och tycker att föraren borde sett mig - jag har ju liksom sprungit över halva vägen redan och det är ingen annan trafik och god sikt. Men kvinnan kör faktiskt lite för fort. Trots tvärbroms stannar hon mitt över övergångsstället och jag får i min tur tvärstanna mitt i vägen. Min hand flyger automatiskt upp och fulfingret fälls ut...

Kvinnan kör vidare, stannar vid en busshållplats och far ilsken ur bilen. Hon skriker åt mig. Jag är en idiot tycker hon. "Du ska inte springa rakt ut bara för att lagen säger att bilar måste stanna" skriker hon. "Det var du som gjorde fel och det vet du" svarar jag. Jag springer vidare. Kvinnan kör förbi och tutar. I nästa rondell åker hon hela vägen runt bara för att köra tillbaka, tuta igen och göra fulfinger genom rutan. Tänk vilken energi vissa har. Missriktad sådan.

Prioriteringar

2011-10-13T23:43:00.002+02:00

Prioriteringar styr. Träningen kan bli av om den prioriteras. Nu sitter jag här med tre dagar kvar av veckan och tre löppass och ett pump-pass kvar av samma veckas träningsplan.

Hur blev det så?

Jag prioriterade jobb. Deadlines har en förmåga att krypa under mitt skin.

Jag prioriterade Red hot chili peppers koncert. Och en kväll på stan med min käre P. Det känns som helt rätt prioritering.

Jag prioriterade jobb. Igen.

Jag prioriterade kvällsaktivitet med jobbet. Näst intill obligatoriskt när man råkar vara gängets chef. Tycker jag i alla fall. Beachvolley på "the beach" i Södertälje kan väl nästan räknas som träning tänker jag (svettig och trött blev man, och roligt var det), men det kan nog inte räknas som löpning.

Så här sitter jag nu med restnoterad träning. Imorgon är det jag som fredageftermiddagsskolkar från jobbet igen. För att springa.

Lägga skorna på hyllan

2011-10-11T22:54:00.003+02:00

För några år sedan åkte mina löparskor alltid upp på hyllan innan löven gulnade. Höst och vinter betydde löpuppehåll. Tänk vad jag missade. Missade sådana dagar som idag.

Jag sprang i dagsljusets avklingande. Jag sprang i skogen över blöta rötter och i leriga pölar. Luften var så där krispigt hög som den bara kan vara på hösten. Och hög blev jag också. På löpningen och livet.

Dåliga vanor och beroenden

2011-10-10T21:26:00.004+02:00

Jag har den dåliga vanan att märka ord. Till och med när SAO är emot mig kan jag envisas. Jag tycker till exempel inte om när en dålig vana kallas ovana. Är man ovan är man ju liksom inte van och då gör man det väl inte ofta.

Men det var inte det jag skulle skriva om. LöparLisa skrev för ett tag sedan om beroende och det påminde mig om mina år som diet coke-oholic. Det är förstås en fjärt jämfört med de drogberoenden Lisa beskrev. Men ändå en känsla av tvång som inte är bekväm.

Ser det gott ut?

Det finns fysiska beroenden och psykiska. Min cola light-fixering var nog rätt psykisk. Jag behövde minst en burk om dagen. Jag köpte hem stora kartonger. När det bara fanns några få kvar vaktade jag så att ingen annan skulle ta slut på förrådet. Mitt beroende pågick i flera år.

Men så plötsligt en dag, från en dag till en annan faktiskt, var det slut på olaten. Tack vare mina döttrar. Det gick ett tag - att hävda att light-colan bara var mammas. Men till slut blev de stora nog att ifrågasätta. Varför fick inte de dricka? Ja varför inte? För att det är kemiskt och konstgjort och säkert inte alls nyttigt att lura kroppen med falskt socker.

Ett ljus gick upp och jag slutade där och då. Det gick superlätt. Förvånande nog.

Tänk om alla dåliga vanor var så enkla att bryta.

Stora stygga?

2011-10-09T22:05:00.006+02:00

Vilda djur i fångenskap är egentligen fel. Men i Kolmårdens djurpark är vargarna inte så vilda och syftet är någonstans gott. Vi träffar tre honor och tre hanar. Alla i fyra-årsåldern och uppfödda på flaska. Präglade på människor för att inte bli skygga.

Ett av syftena är att få svenskar, som är uppvuxna med stygga sagovargar, att förstå att vargarna inte är som i sagorna. Att det går att leva med dem inpå husknuten. Att deras beteende är instinkt inte stygghet. Och att vi kan skydda vår boskap med vakthundar eller bättre stängsel. Det går utmärkt i andra länder. Där människorna inte är lika paniskt rädda och inte när samma varghat som tycks finnas bland en del av oss.

Kolmårdens djurpark idag.

Mötet sker på vargarnas villkor. Vi sätter oss ner och väntar. Om de vill hälsa på oss så kommer de självmant fram. Det tar en minut. Först kommer alfahannen Tash. Vi kliar och klappar. I början är Tash egoistisk och släpper inte fram någon annan varg. Den som försöker får stryk och vi bevittnar några slagsmål. Överlägsenhet och hög svansföring. Undergivenhet och svansen mellan benen. Blickar som sätter på plats. Det är så tydligt och så intressant att bevittna! Så småningom lugnar han sig och vi får vi klia fler.

Tonårsdotter Ms hår luktar spännande.

Tonårsdotter C får en puss av Tash.

Vi går från hägnet med en ny syn på vargar.

Ända mot ända

2011-10-08T20:41:00.002+02:00

Ända mot ända kan ingenting hända. Men back-to-back är ultrornas nyckel till framgång. Att springa två långpass efter varandra för att träna kroppen i att fortsätta nöta. När den redan är trött.

Kanske kan man inte kalla mina 18.5 och 22.5 km dagarna efter varandra för back-to-back ur ett ultraperspektiv. Men det är ovanligt för att vara mig. Nästan en mara och nästan inom 24-timmarsspannet. Och underligt nog gick dagens pass lättare än gårdagens.

Jag är färdig med veckans träning. Trots att det bara är lördag. Det är också ovanligt för att vara mig. Brukar alltid ha någon restnotering till veckans sista dag. Jag kikar på tränare Nilssons plan för nästa vecka. Två kvalitetspass och så en tjuga och en tjugofemma. Tror inte jag gör distanspassen back-to-back. Jag är trots allt ingen ultra. Än.

Lite fredagsskolk

2011-10-07T18:35:00.002+02:00

Bestäm dig! Så skriver kloka Ingmarie i ett inlägg. Och ofta ofta hör jag Nikes slogan "Just do it" inombords när jag ska igång med något lite jobbigare pass. Att känna efter för mycket är inte vägen till framgångsrik träning.

Att jobba (för) mycket är inte heller vägen till framgångsrik träning. Träningen tenderar att plötsligt inte få plats när jobbdagen sträcker ut sig långt in på kvällen. Det är en av mina alkilleshälar - jag måste ta mig i kragen och gå hem. Innan jag blir för trött. Innan jag blir för hungrig. Innan det blir för sent.

Denna vecka föreslår tränare Nilsson två lite längre pass - 18 och 22 kilometer. På söndag finns det inga luckor lämpade för träning. Alltså måste ett av de längre passen springas en vardag. En fredag kanske. Jag bestämde mig. Jag skolkade. Redan vid halv fyra-tiden lämnade jag kontoret. Nu - drygt 18 kilometer och en dusch senare känns det rätt bra. Att ha skolkat lite från jobbet så att jag inte behövde skolka från träningen.

Utsikter

2011-10-05T22:14:00.002+02:00

Egentligen springer jag helst ute. Där utsikten är natur.

Ibland funkar inne bättre. Som idag. Utsikt över träningsmaskiner och över folk.

Tuppar överallt. Med breda axlar och brett bälte i midjan. Bältet är till för något tror jag. Ett skydd för ryggen kanske? Eller är det för syns skull? Axlarna ser liksom bredare ut mot åtdragen midja.

En av tupparna slår sig själv med knytnäven i magen innan han gör ett tungt marklyft.

Två kvinnor gör underliga stretchövningar. Liggandes på rygg drar de benen över huvudet i en slags liggande split. Tre män tittar på i smyg. De ser inte att jag ser att de tittar.

En man ler mot mig där jag varvar ner efter min intervallstege. När jag så småningom tittar mig i spegeln förstår jag varför. Panda-svarta ringar av mascara runt båda ögonen. Till "Lotta-på-Bråkmakargatan"-looken med hårspänne i sidoluggen. Insikt. Jag är någon annans utsikt. Och jag ser rätt lustig ut.

I stormen

2011-10-04T21:02:00.003+02:00

Riktig höststorm kan man kanske inte kalla det. Men det blåser rätt rejält ute. I mitt liv blåser det också.

Idag fick jag veta att jag inte fick det där jobbet som jag egentligen inte ville ha. Men som jag kände att jag måste ta. Om jag hade fått det. Nu är framtiden mer osäker. Och mer spännande.

Idag var inte en vanlig dag på jobbet. Stormigt. Skratt och tårar. Firande av projektframgång och besök på akuten (som sällskap till kollega). En sådan dag undrar jag om jag ska orka springa.

På med reflexvästen. Ut bland virvlande höstlöv. Lugnet infinner sig. I nästan-stormen.

Före och efter

2011-10-03T21:47:00.003+02:00

Före är axlarna spända och tankarna trassliga.

Efter är kroppen lite svettig och avslappnad. Sinnet lugnt. Yoga-bubbla.

Tillbaka till verkligheten. Men bubblan behövs. Varje vecka.

Lyssnar

2011-10-02T21:00:00.003+02:00

Distanspass i höstvacker skog. Jag väljer att lyssna på min egen andning och på mina egna tankar.

Ibland, när jag springer distans eller långpass, lyssnar jag på musik. Ibland lyssnar jag på ljudböcker. Men inte idag.

När jag återvänder till gamla stigar dyker ljudminnen upp. I en passage i skogen ljuder alltid Robbie Williams fantastiska "Supreme". Trots att jag inte har några lurar i öronen. På vägen mot Sundby gård tänker jag på hundarna som försökte para sig i "Igelkottens elegans".

Dagens runda innehåller flash backs från Mario Vargas Llosas "Den stygga flickans rackartyg". En bok som fascinerat mig under några långpass. Jag är osäker på om jag tyckte om den eller inte.

När ska man låta bli?

2011-10-01T12:54:00.002+02:00

Apropå mina lite deppigare inlägg...

Hempa skriver att han vill inspirera, inte dränera. Att han inte vill blogga när han inte har något inspirerande att beskriva. Jag respekterar hans inställning men delar den inte. Jag tycker nog man kan blogga om motgångarna också. De som inte vill läsa behöver ju inte. Själv tycker jag igenkänningsfaktorn är viktig. Jag kan läsa om andras missmod, känna igen mig och finna tröst i det.

Spark i baken

2011-10-01T08:44:00.004+02:00

Det känns lite segt att komma igång med löpträningen igen. Post-LL. Jag behöver en spark i baken. För det är bara fem veckor till New York marathon. Vilket borde vara inspirerande nog kan man tycka. En tillräcklig spark där bak.

Löpningen är som livet. Ibland är det mindre roligt. Jag har haft en ganska lång svacka. Inte så att jag inte vill springa. Inte så att jag inte vill träna. För det vill jag. Men jag har svårt att hitta fokus. Svårt att formulera mål. Svårt att motivera mig inför tuffare pass. Vill helst bara mysjogga och alternativträna. Och egentligen är det väl det jag borde göra när det känns på det sättet. Samtidigt rycker New York närmre. Någon som kan ge mig en spark i min bak?

Fick en present av en medarbetare. Hon tackar för en spark i baken hon fått av mig. En spark som lett till att hon vågat sig på en ny utmaning. Jag känner mig glad att ha fått vidarebefordra den spark in i doktorerandet som jag en gång fick - av min chef i en helt annan tid.

Vem vill rödstrumpan vara?

2011-09-29T22:36:00.005+02:00

Feed-back. Det är så viktigt i ledarskapet. Inte alltid lätt och ibland blir det snett.

Tänker på min förre chef som under ett utvecklingssamtal gav mig rådet att använda min charm lite mer (hm, mitt jobb handlar om forskning och jag träffar inga kunder). Jag funderade genast på om han skulle få för sig att säga samma sak till någon av mina manliga kollegor. Skulle inte tro det...

Häromdagen frågade jag min nye chef sedan några månader vad han egentligen tycker om mig i min yrkesroll. Vad han sa? Du har humor! OK... Nu jobbar jag ju inte med stand up comedy. Tyvärr.

Har jag drömt, eller?

2011-09-27T23:09:00.002+02:00

Det sägs att man får fler hjärnceller av löpning. I alla fall om man är en råtta.

Får man bättre minne också? Jag undrar det. Jag har ägnat kvällen åt att desperat scanna mina mailkonton baklänges och framlänges. Rivit runt i husets alla upptänkliga pappershögar. Var f-n är bokningsbekräftelsen? Dokumentet som säger att jag och mina supportrar (läs shoppinggalna tonåringar och Chelsea hotel-nyfikne make) har någonstans att sova under vår New York marathon-vistelse.

Med en isande känsla undrar jag om jag bara tänkte att jag skulle boka. Jag kanske aldrig gjorde. Sådant händer mig ibland. Måste nog springa mer. Samla fler hjärnceller.

Hittar till slut och andas ut. Jag har tydligen gjort en alldeles egen folder för New York-resan. Run heter den. Tänka sig vilket under av organisationsförmåga.

Analys av ett löparpsyke

2011-09-25T20:47:00.004+02:00

"Du brukar vara bäst när det gäller" säger Ingmarie på väg mot Koltorp och starten. "Ja" tänker jag. Men igår på den där Lidingön lärde jag mig något nytt om mig själv. Jag kan vara loj när det gäller också.

Hemma i min soffa analyserar jag mitt löparpsyke. Vad var det som hände igår? Varför hittade jag inte gnistan? Jag tror så här. I min hjärna hade jag redan tagit silvret. Utmaningen var istället att gå under 2.30 och det kändes svårt. Omöjligt faktiskt. Mål ska kännas utmanande men inte omöjliga.

Tidigare i år sprang jag Stockholm marathon på 3.20-någonting. Kapade personbästa med drygt 6 minuter. Mitt minne säger mig att det gick ganska automatiskt.

Förra året tog jag silvret på Lidingö med drygt tre minuters marginal. Efter en sommar av hälsenebesvär. I år hade jag samlat betydlig fler kilometer i relativt friska löparben.

Alltihop kokar ihop till att jag åkte till Lidingö med inställningen att jag inte skulle behöva kämpa. Visst, det är 3 mil. Visst, det är många backar. Men silvret skulle jag ta med autopiloten på. När det ganska snart visade sig att jag skulle behöva jobba - ja då var jag inte mentalt förberedd.

Jag har lärt mig en läxa. Läxor är nyttiga.

En 46-årig tant som springer Lidingöloppet under 2.40 är värd lite silver tänker jag och köper mig en alldeles egen "medalj".

Så. Slut på analys. Slut på självömkan. Next stop New York marathon!

Huvudet var inte med

2011-09-24T17:54:00.005+02:00

Jag sitter här och är lite missnöjd. Jag hade räknat med ett silver till. Som på ett litet silverfat liksom. Perfekt väder. Fler mil i benen än förra året. Helt skadefri hela sommaren.

På Grönsta gärde serveras inte silvermedaljerna på silverfat. Man måste jobba för dem. I alla fall måste jag det.

Min taktik i år var att gå ut lite lugnare. Spara mig till sista milen. Nu blev det kanske lite väl lugnt och första milen passerades på 53 minuter. Det var ungefär där jag tappade huvudet. Gav upp mentalt. Andra milen såsade jag på i ganska bekvämt tempo. När sista milen började bestämde jag mig för att det inte var någon idé att ligga på - jag tyckte inte silvret var inom räckhåll. Inte minsta uns kämpaglöd! Väl i mål säger min klocka 2.39.44 (officiella tider tycks inte ha kommit ut ännu). Nästan två minuter från silvret. Fem minuter sämre än förra året och ljusår från drömmen att gå under 2.30.

Jag hittar min tränare bland klädpåsarna och morrar ut mitt missnöje över min prestation. Jag glömmer till och med att fråga hur det gått för henne så morrig är jag. Ingmarie försöker kalibrera mig lite - "Det är en ganska bra tid i alla fall. Och du bröt ju inte trots att inte gnistan fanns" säger hon. Det tröstar bara lite.

På väg mot bussarna analyserar vi. Yttre omständigheter var det absolut inget fel på. Nyckeln ligger nog i det mentala. Jag är mitt i en tung och orolig tid. Kanske ska jag inte kräva av mig själv att den mentalt styrkan ska räcka till ett Lidingösilver då?

Rör inte min rumpa! Och andra förberedelser

2011-09-23T20:17:00.005+02:00

Alla tycks ha sina förberedelseriter. Jag har några.

En rit är avhållsamheten från kaffe. Jag dricker den sista kaffeslurken vid morgonfikat dagen före lopp. Sedan blir det abstinens fram till målgång. Det brukar leda till lite lätt huvudvärk på tävlingsdagen, men en betydligt lugnare mage. Och det är maglugnet jag vill åt.

Jag dricker ingen Vitargo. Ingen sportdryck. Jag ägnar mig inte åt kolhydratladdning, i alla fall inte mer än vanligt. Jag hade tänkt satsa på rödbetsjuice i år, men kom på det för sent och fick inte tag i någon här i förorten. Äsch. Det får gå ändå.

Min vanliga laddarmat är pasta med piri-piri-räkor. Det fick det bli ikväll. Och ett glas Valpolicella, men bara ett.

På förmiddagen var jag i valet och kvalet om jag skulle ta fredagsmassage eller inte. Massör Sofia besöker oss på jobbet varannan fredag och jag brukar boka in henne om jag hinner. Främst för bearbetning av min löp-knöliga rumpa. Men samtidigt minns jag att tränare Nilsson har förklarat att genom-masserade löparmuskler inte presterar lika bra. Att det blir lite som träningsvärk. Massage passar liksom bättre efter än före. Jag bestämde mig i alla fall, klev in och sa med bestämd röst "Sofia, idag rör du inte min rumpa!". Axlar, rygg och armar fick sig en välbehövlig omgång istället.

Godis är godis, hur burken än ser ut

2011-09-22T21:41:00.004+02:00

Hälsokosttanten tittar konstigt på mig när jag frågar efter rödbetsjuice. Har hon inte läst artikeln om oorganiska nitraters positiva effekter på löpares prestation? Nåja, vi är i Huddinge. Nyaste nytt finns inte alltid här. Jag går in på Coop och köper en påse ruccola istället. Rödbetor (färska) har de inga.

Chokladdoppad mjuk lakrits. Fantastiskt gott!

Efter maten, toppad med en rejäl näve pepprig ruccola, söker sig fingrarna ner i lakritsburken. Utseendemässigt ser burken ut som om den innehåller något nyttigt tänker jag.

För att döva mitt samvete över godisfrossandet goooglar jag runt lite på medline. Letar vetenskapligt stöd. Visst har lakrits en del farmakologiska effekter, men inget jag lyckas översätta till något positivt inför lördagens backövningar. Möjligen kan en och annan salt fisk vara bra efter loppet. Jag återgår till ruccolan. Men egentligen vill jag ju ha mer lakrits.

Inga pussar nu heller

2011-09-21T20:09:00.003+02:00

Äntligen kommer han hem. Min älskling. Efter en långhelg i Toscana. Med sig hem har han en rejäl förkylning. Så här i Lidingöveckan väljer jag bort pussarna och korkar upp Chiantin istället. Den jag fick i present.