söndag 6 juni 2010

I huvudet på K177

Lördag morgon. Jag är nervös. Mer nervös än jag brukar. I mitt huvud har maraton pågått i flera dagar. Jag bestämmer mig för att släppa pressen och strunta i vad det blir för tid. Gå ut och göra mitt lopp - det får sluta var det vill.

Att det ska sluta med en tid under 3.30 - det tror jag inte riktigt på och har inte trott på de senaste månaderna. Jag bestämmer mig för att mitt första mål är att ta mig i mål. Men bara om kroppen håller. Hälsenan ororar. "Är jag dum som ger mig på en mara med ömmande hälsena?" tänker jag. Samtidigt har det inte blivit värre av långpass. Inte bättre heller. Jag ger mig själv ett löfte att inte plåga ihjäl mig om kroppen säger ifrån. Målet är att ta sig i mål, men inte till vilket pris som helst. Jag har redan bevisat att jag kan springa maratondistansen. Tre gånger om.

Mitt andra mål är att slå personligt rekord och gå under 3.40. Det känns rimligt. Jag känner att besvikelsen skulle vara stor om jag inte grejar det. Förutsatt att kroppen håller.

Mitt ultimata mål är att ta mig under 3.30. Men jag bestämmer mig för att inte bli besviken om det inte går. Det känns lite för tufft. Och mål ska vara rimliga.

Träffar Ingmarie på Östermalms IP. Hon har förstånd att ligga lågt. Hon har fattat att jag inte behöver pressen. Hon är så klok.

Träffar några andra bloggare också. Den fantastiske Daniel. Staffan den snabbfotade. Självaste Snorkfröken (ombytt), och den alltid så strålande och positiva MarathonMia. Tänk om jag kunde vara lika cool mentalt som hon...

Ut i startfållan. Där händer något. "Jag ska under 3.30. Jag ska f-n i mig under 3.30" börjar det låta i mitt huvud. Jag har aldrig varit i så här bra löp-form. Vädret är bra. Nu j-vlar. Ursäkta språket, men det är så det låter i tant-huvudet.

Startskottet går. Första kilometrarna går fort. Jag övertalar mig själv att inte rusa. Hittar ett tempo som känns mitt emellan bekvämt och lätt ansträngande och inser att det tempot ligger straxt under 5 min/km. Perfekt! Kanske jag fixar 3.30 i alla fall?

Passerar halvmaran på 1.43.06. Jag har nästan två minuters marginal till en sluttid på 3.30. Då börjar tankarna snurra - "jag får inte tappa nu". Bestämmer mig för att släppa den negativa stressen, slappna av och bara springa på. Se hur långt det håller.

Passerar 30 kilometer. Inser att jag har tagit 1½ minut till jämfört med 5-minuterstempo. Några lyckotårar kommer. Jag inser att jag faktiskt kan greja 3.30. En sekund eller två överlägger jag med mig själv om jag kanske kan ta 3.25... Men nej, jag vill inte riskera att gå in i väggen (jag vet hur det känns nämligen).

Sista halvmilen är låren tunga och hälsena rejält öm. Men med vittring på Stadion lyckas jag hålla tempo. Vid 41 kilometer står Ingmarie och skriker. Jag skriker tillbaka. Ingmaries Anders fotograferar mina skrik.

Spurt in på Stadion. Andra halvmaran på 1.43.44. Jag är så nöjd! Jag gråter. Jag kramar Ingmarie med min svettiga, sportdrycksklibbiga (jo, det händer att jag spiller) och mycket trötta kropp.

Mentalt var loppet aldrig så där tufft som en mara kan vara. Jag vet att det hade varit helt annorlunda om jag hade börjat tappa tid eller fått ont.

12 kommentarer:

Anonym sa...

GRATTIS Annelie till ett kanonbra lopp!!! Jättekul att du lyckades nå dina mål...och du gjorde det med RÅGE=). GRATTIS!! //Ingmaries kompis Caroline Ö

Ingmarie sa...

Vilken underbar berättelse! :-)Är dock egentligen inte förvånad över ditt resultat. jag vet att du slitit hårt och jag vet att du har ett pannben som är stenhårt. Grattis än en gång!

Patric sa...

Grattis! Fantastiskt bra tid. Suverän prestation! Men glöm inte att "behind every great woman stands a great man". Nu är det din tur att diska och städa i ett halvår! ;)

Erik sa...

Ju mer jag tänker på det och sen också läser din, som alltid, välformulerade text desto mer imponerad blir jag av ditt lopp. Blir kul att ses på lördag!

Anna sa...

Men herregud kvinna, vilket lopp. Jag blir rörd till tårar. Stort grattis till din enorma prestation.

LOPARJANNE sa...

Härligt att läsa och att få följa med dig i tankarna på ditt grymma marathon. Så imponerad och glad för din skull att det höll hela vägen...

Löpning & Livet sa...

Du är helt fantastisk! och jag får tårar i ögonen av att läsa. Jag brukar såga att jag vill bli som (marathon)mia när jag blir stor, men jag tro nog jag vill bli lite som du också! :)

Lennart sa...

Otroligt! Vilken prestation! Gillar ditt resonemang vid 30 km. Tror att du resonerade klokt. Du var inte så långt ifrån 3:25 men man vet ju aldrig vad som hade hänt om du hade börja springa för 3:25.

MVH

Jenny sa...

Så underbart bra jobbat, grattis!

anneliten sa...

Caroline, TACK! Om jag inte är helt fel ute har vi båda lyckan att ha fröken Nilsson som tränare!

Ingmarie, jag behövde inte använda pannbenet särskilt mycket - Nilsson-tränade ben gör maran lätt ;-)

Patric, aha, ska du springa Lidingöloppet? PUSS på dig min älskade diskare!

Erik, ska vi ta de där filosofiska frågorna vi ännu inte diskuterat under eller efter fotbollsmatchen?

Anna, TACK! Hoppas du är med nästa år... Långpass kan vara lite tråkigt, men Snorkkis har bevisat att man klarar sig utan...

Janne, TACK! Synd att jag missade dig innan start.

Andréa, ditt inlägg om att släppa pressen hjälpte mig mycket - Tack!

Lennart, TACK! Jo, jag är vis av erfarenhet. Har gått in i de berömda väggen både på maran och Lidingö...

Jenny, TACK! Du inspirerade mig till mera spinning... Kanske var det nyckeln?

Staffan sa...

Vilket jämnt lopp du gjorde, otroligt bra!!!

Hälsar en leende "Staffan, den snabbfotade" :-) (Det ska jag lägga på minnet när jag har det motigt någon gång).

anneliten sa...

Staffan, när jag läser din beskrivning tycks vi ha haft lika o-mariga maror - din gick bara lite snabbare ;-)