Flottigt hår

Här sitter jag med flottigt hår och funderar på att gå ut och springa. Mitt hår hinner sällan bli flottigt mellan träningsvarv och obligatorisk tvätt av svettig kalufs. Frissan muttrar något om att "tvätta sönder"...

Del två av två

Min första tanke när jag ser tränare Nilssons schema för veckan är "skönt - inget långpass". Sedan funderar jag på om det verkligen är bra att skippa långpasset med ett Stockholm marathon bara några veckor bort. Men hon brukar ju veta vad hon gör, den där Nilsson.

När jag funderar ett varv till inser jag att jag blivit långpassblind. Jag har vant mig vid pass i närheten av tre mil. I mitt schema finns inget tre-milspass. Istället finns där två pass på två mil vardera, lördag och söndag. En sträcka som för några månader sedan var ett ordentligt långpass ska jag alltså springa två dagar i rad. Plötsligt känns det inte riktigt lika lätt längre.

Nu är det i alla fall gjort. Jag valde att springa samma ganska kuperade varv båda dagarna. Dag två på stumma ben. Varje motlut tornade upp sig som en abborrebacke och ett tag funderade jag på att ta till ultra-taktiken och gå uppför. Men fyra mil är inte ultra, så jag pinnade på. Och hem kom jag till slut. Det är länge sedan mina ben varit så utpumpde. Hon vet nog definitivt vad hon gör den där Nilsson.

Men vad ska vanedjuren då göra på tisdagar?

Vi är ganska många som har Sofies spinning som tisdagsvana. Varje tisdag sitter vi vid datorn 6.29 på morgonen. På hugget. 6.30 trycker vi på boka-knappen och platserna försvinner på mindre än en minut. Varje tisdag 17.49 står vi i kö utanför spinningsalen. På hugget. För att lägga beslag på "våra" cyklar. De vi brukar ha.

"Men vad ska vi då göra på tisdagar" utbrister vi unisont (kanske inte riktigt unisont, men det mumlas besviket här och där...) när Sofie annonserar att dagens pass är hennes sista. Eller i alla fall det sista tisdagspasset för den här terminen. Valborg och semester (för Sofies del) och sedan sommarschema. När hon frågar om vi vill ha tisdagsspinning i höst då svarar vi JA. Unisont.

Bra jobbat

I fredags sprang jag ett tröskelpass. Jag var allt annat än nöjd. Allt annat än nöjd med hur det kändes. Allt annat än nöjd med hur jag tacklade hur det kändes. Jag fusk-stannade ett par gånger. Och det gör man ju bara inte...

Nedjoggandes på väg hem - lite sur på mig själv, möter jag en löpare. "Bra jobbat" utbrister han. Och ler. Jag blir paff och hinner inte svara. Jag tänker efter. Kanske var det lite bra gjort ändå? Jag gav ju faktiskt inte upp fastän jag ville det. Ville det nästan hela tiden. Ändå gjorde jag varenda en av de trettio tröskelminuterna. På ben tunga av styrketräning ett halvt dygn tidigare (inte smart - jag vet). Jo... Lite bra kan jag kanske unna mig att tycka att jag är ändå.

I det allra bästa av söndagslångpassväder - sol men absolut inte för varmt, bestämmer jag mig för att säga "bra jobbat" till alla löpare jag möter. Det är förvånande nog inte jättemånga. En och annan återgäldar hälsningen och säger "bra jobbat själv".

Släpp löparna loss

Nuförtiden är de ganska många. De som springer vintern igenom utomhus. Men många är också de som hittar ut när våren kommer. Löpare som kommer loss när det blir vår.

Det blåser. Jag längtar efter skogslöpning. Kuperat ska ett av mina pass vara. Så jag ger mig in. In i "min" skog. Jag ångrar mig snabbt. Vårflod nerför stigen. Och nere i sänkan blankpolerad och hård snö. Sedan lera. När jag väl hittar ut på asfalten igen är jag sur. Blöt om fötterna och sur på att ha blivit snuvad på den underbara skogslöpning jag sett framför mig. Men samtidigt. Hur dum får man vara? Det har varit vår i typ en kvart.

Man vet att det är vår när fler familjemedlemmar än jag ger sig ut och springer utomhus.

I'm winning...

Vissa stöddiga lag brukar hävda att de bara behöver ställa in skorna på planen för att vinna. Själv ser jag till att mina springskor - de som jag packat ner för att ha på core passet (jag vet - de är gjorda för mer fart än så) sticker upp ur min väska framför spinningscykeln. På så sätt behöver jag inte skrika "JAG" när spinning-Sofie sin vana trogen frågar oss vem som vinner spurten. Det räcker med att jag pekar på min väska. Så kan de andra skrika sig hesa.

Hmm, inser att budskapet kanske inte är så lättläst som jag trodde. Å andra sidan brukar Sofie ha hök-syn om man någon gång skulle låta bli motståndet när hon tycker att vi ska lägg på.

Mitt i ett lopp - tanken

Jag har många gånger tänkt tanken. Tanken att ett stort lopp kan bli en måltavla. Jag föreställde mig starten. Myllret av många tusen löpare. Istället blev det målet. Publiken. Inga fler ord finns.

Mitt i ett lopp

Långpasströtta ben. Bara ett par kilometer kvar hem. Plötsligt befinner jag mig mitt i ett lopp. Knattevarianten av Kvantumjoggen. Jag stannar och frågar en funktionär om det är OK att jag springer "banan" fast jag inte är med i loppet. Det är OK. Jag försöker peppa några knattar som börjat gå. Publiken hejar. På mig också, fast jag inte har någon nummerlapp. Jag får lite nya krafter i de trötta benen.

Jag svänger av från knattebanan och in på mil-loppets spår. Jag frågar återigen en funktionär om lov. Bara några hundra meter från målgången stannar jag för att invänta milen sub-40-Lennart och min granne David - båda löpare av 40-minuters-kvalitet. Enligt min klocka bör de komma ganska snart. Men först passerar vinnaren - en ung kille i bomullströja och fladdriga shorts och ett oskolat, yvigt löpsteg. Sådant tycker jag är kul att se. En riktig oslipad diamant. Efter några minuter kommer David tätt följd av Lennart.

Jag lufsar efter, uppför den branta backen mot målområdet (en ovanligt grym avslutning på ett millopp måste jag säga), letar rätt på Lennart och David och följer med dem på en kort nedjogg. Lyssnar på deras eftersnack. Och känner mig lite sugen på att springa lopp.

För snabbt för att vara sant

Halvlätt mittemellan-kuperad distanslöpning på Ekerö. Runkeeper påstår att jag har sprungit 11.3 km på 42 minuter. 3.45 min/km. Jag är skeptisk.

De där spända skuldrorna

När jag jobbar mycket åker mina skulderblad ihop. När jag stressar blir kroppen spänd. Jag vet att det hjälper att träna. Imorgon. Då. Då ska jag se till att jag hinner, även om det innebär att jag missar ett eller annat föredrag på tvådagarsmötet jag ska på. Kroppen måste få sitt. Skulderbladen behöver hakas loss. Och jag vill se lite av Ekerö till fots.

Maskin?

Den där frågan jag så ofta ställer mig... Varför går det ibland dåligt när det känns ovanligt bra innan. Och hur kan ett pass gå hur lätt som helst trots att det känns mega-motigt innan? En del av sanningen ligger i hur jag äter enligt Madde. En del av sanningen ligger säkert i annat också.

Ikväll var jag hur som helst superpepp. Det var ett tag sedan jag körde pump och jag ville verkligen. Ätit bra hade jag gjort också (meatless-monday-vegetariska biffar - hemmagjorda med rätt mycket meck och som ingen i familjen utom jag gillade).

Jag ville verkligen. Ändå försvann inspirationen redan under uppvärmningen. Jag kände mig svag och seg. Och jag vände inte den känslan till ett jävlar-anamma-nu-ska-jag-ta-i. Nej då. Istället var jag lite snäll mot mig själv och lättade lite på vikterna på ett par muskelgrupper. För jag är ju ingen maskin.

På tid

Vissa pass passar bättre att mäta i tid. Till exempel långpass. Själva grejen är att vara ute länge. Själva grejen är att springa långsamt för att inte slita i onödan på kroppen. Det där vet jag. Ändå gör jag mina missar. Förra veckan sprang jag långpasset alldeles för snabbt. Särskilt andra halvan. Mest för att jag var uttråkad tror jag. Ville hem. Stela vader och trötta ben i flera dagar blev resultatet.

För att inte återupprepa det misstaget idag igen (jag är lite less och omotiverad just nu) bestämmer jag mig för att springa på tid. Två och en halv timme ska jag vara i rörelse och jag tänker att jag ska strunta i hur långt jag kommer. Jag försöker springa extra sakta, men hamnar efter ett tag i min vanliga lunk. Den som är bekvämast för mig. Långsammare än förra veckan, men inte riktigt så långsamt som jag hade tänkt.

In-ear lurar som pallar svett - finns de?

"Sweat- and water-resistant - ideal for sport". Så står det på paketet. Jag köper. För min lur-lösning med a-Jays fästa med mössa eller buff är alldeles för varm nu. Jag behöver ett par lurar som sitter kvar i öronen utan ett lager varmt tyg runt huvudet.

"Ja, ja" säger min käre P - sweat-resistant har det nog stått på alla paket sportlurar jag köpt genom åren tror han. Och det har han nog rätt i. Ändå är hörlurar förbrukningsvaror i mina händer - de håller bara ett kort tag och min teori är att det är just svett och väta som tar kål på dem.

Mina nya dyra lurar och Ps lite billigare som han snällt nog låter mig låna och svetta ner.

Nu har jag köpt ett par som kostade 500 spänn och har 24 månaders garanti... Men när jag provar dem - helt svettfri innan jag ens bytt om till löparkläder, så fungerar bara den ena hörsnäckan. Det blir till att utnyttja garantin direkt. Högst troligen får jag ett nytt par utan knussel, men kvaliteten känns väl lite sisådär. Dyra förbrukningsvaror.

Grusets fel?

Isen är borta. I alla fall på de flesta vägar. Efter sig har vinterväglaget lämnat rullgrus och sanddrivor. I Huddinge har det inte snålats i vinter. Verkligen inte. Tjocka lager av grus och sand täcker trottoarer och gångvägar. Det gör väl inte så mycket egentligen. Mer än att det är lite lösare och vingligare att springa på.

Men jag undrar lite om det kanske kan vara grusets fel ändå. Grusets fel att mina vader är spända och stela. Jag har inte bytt löpteknik. Inte medvetet i alla fall. Jag har ett par av mina insprungna skor. Jag springer inte överdrivet hårt eller långt. Ändå ömmar vaderna. 

Lite lätt åksjuk

Spinningcykeln står still. Hur fort jag än trampar. Och jag har aldrig någonsin behövt använda någon broms. Tryggt. Tryggare än racercykel i spanska berg tänker jag när jag lätt illamående bestämmer mig för att blunda.

Halva spinningsalen har intagits av riktiga cyklister. Sådana som brukar susa utför backar på Mallorca. En av dem har riggat filmduken som brukar användas till Vasaloppsspinningen. Han visar film. Snöfria bilder helt utan vasaloppsspår. Bilder på branta serpentinkurviga backar. Låga stenmurar framför branta stup. Tanken är att vi ska känna oss som om vi är på Mallorca. Tanken är att vi ska glömma att vi sitter fast på en spinningcykel och känna känslan av att susa nerför branta backar i ett annat land. Tanken är god. Men jag mår lite illa och bestämmer mig för att blunda.

En film inspelad med en kamera infälld i ett par solglasögon spelas upp i spinningsalen. Kul idé tycker jag nog trots allt. Trots att jag måste blunda mellan varven för att inte kräkas över styret.

Lurad?

Jag läser högt för min 17-åriga dotter ur ett fiktivt DN.se. "Körkortsåldern under utredning - kan komma att flyttas till 20 år..." April, april svarar hon. Inte särskilt lättlurad hon inte.

Jag läser några bloggar. Och plötsligt slår det mig att det skulle vara kul om det fanns något aprilskämt bland dem. Jag letar lite. Funderar lite. Men nej. Träningsglädje-Sara ska nog cykla till Åre. Eller? För sådant skämtar man nog inte om. Och fitnesscoachen tänker nog verkligen lära sig stå på händer. För sådant skämtar man inte om. Att milen sub-40-Lennart sprang påsksmällen på strax under 20 minuter är inte ett dugg överraskande och måste definitivt vara sant - för sådant skämtar man absolut INTE om.

Hmm, undrar om jag ska hitta på något lurt... Har ett par timmar till på mig.