söndag 19 april 2015

Ettårsdag

"Tycker du om den eller hatar du den?". Den frågan har jag fått flera gånger av sköterskor och läkare. De undrar över hur jag ser på grunkan som sitter strax under mitt vänstra nyckelben. Den lilla dosan som opererades in för exakt ett år sedan. På självaste påskafton.

Tydligen är det så att många ICD-bärare inte tycker om sin dosa. För att den påminner om sjukdom kanske. För att den kan (och ska) ge en en hästspark rakt i bröstet när man minst anar det. Vilket förstås är liiite läskigt att tänka på. Men också bra. Det är ju liksom det som är dosans jobb. Min dosa har inte gett mig någon hästspark. Än.

På "gilla/hata"-frågan svara jag att jag ser min dosa som en vän. En vän jag vet kommer att göra något viktigt för mig OM det behövs. Att jag samtidigt innerligt hoppas att det inte ska behövas är en annan historia.

Jag stör mig inte heller på att dosan syns "utanpå" - som en kantig klump under huden. Eller att den känns lite när jag rör mig. Det är egentligen bara några småsaker som stör. Att BH-bandet ogärna vill stanna uppe på vänster axel till exempel (dosans kant puttar liksom ner bandet när jag rör mig). Och att jag inte kan stretcha baksida axel sådär som ledarna visar på CXworx. Armen tryckt mot kroppen rakt över bröstet funkar inte. Jag vill helst inte heller lägga en skivstång eller viktplatta på nyckelbenen - så där som man ibland gör på Body pump. Men det är ju yttepytte små saker i sammanhanget.

Jag är glad i min dosa. Och idag firar vi alltså ett år tillsammans. Än så länge harmoniskt.

2 kommentarer:

Ingmarie sa...

Hoppas innerligt den kommer fortsätta ligga där som en liten vän som inte gör något väsen av sig alls. :-)

anneliten sa...

Jag med! Jag har i alla fall slutat "vänta" på en stöt som jag gjorde i början. Enligt de avläsningar som gjorts är det lugnt - och det med marginal.