Tuffaste PTn ever

"Pinga!". En glad barnröst uppmanar mig att springa ett varv till runt huset med honom. Varv 703 känns det som. Barfota i gräset. Bästa PTn ever. Så fort jag stannar kommer den glada rösten. "Igen!" säger den. "Pinga EN GÅNG TILL!" Min PT är drygt två år gammal. Och vet redan att barfotalöpning är bra för mig.

Inget för dem med svettskräck

"Oj" säger en av passdeltagarna. Och torkar av mattan efter sig så gott det går. "Jag tror inte man ska gå hit om man har svettskräck" svarar jag och hoppar ner på mattan - redo för nästa övning. Samtidigt som jag inser att det droppar ur mitt hår. Samtidigt som jag torkar mig men en handduk som knappt suger upp något mer. Absorptionsförmågan hos frottén har överskridits. Det är cirkelträning. De som inte står ut med andras (och sin egen) svett ska inte gå dit. Så är det bara.

Om mig droppar det. Och jag är lycklig. Blöt av svett och lycklig. Trött i varje muskel och lycklig.

Förklara magen

Jag äter kortsion. Jag har gått upp åtta kilo sedan jag började med medicinen. Det vill jag gärna klämma in när jag pratar med nya folk eller folk jag inte sett på länge. Förklara mig. Skylla ifrån mig... Jag vet att det är urfånigt. Att jag är urfånig. Jag vet att jag inte borde bry mig om vad andra tänker. Skita i om någon tänker "men gud vad FET hon är"! Om de nu tänker något alls. De flesta gör nog inte det. Det inser jag.

Vikariespinninginstruktör idag. Inhyrd från Saga motion tror jag. Ett sådant där fullblodsträningsproffs utan minsta uns av underhudsfett. Möjligen kan en liiiten buktning anas strax under naveln. Hade det varit fett hade det varit typ 300 gram. Men spinninginstruktören klämmer tidigt i med en ganska lösryckt kommentar som får oss att förstå det är en liten ny människa på gång. Så säger hon för att ingen av oss ska tycka att hon är tjock tänker jag. För man känner andra såsom man känner sig själv.

Tänk om det kunde vara så att man kunde släppa den där kroppsfixeringen. Strunta i hur kroppen ser ut och bara känna efter hur den känns. Vissa klarar det. Jag jobbar på det. Fortfarande.

Jag lurar och klurar och ibland bara gör jag

Jag lurar på vilken löparklocka jag egentligen vill ha. Googlar. Funderar. Krav-specar. Står i kö på löplabbet för att fråga om råd. Inte redo att köpa än. Nu tar löplabbet lite för lång tid just idag så jag lämnar innan det blir min tur. Men jag hinner glo lite i montern. Se hur klockorna ser ut.

Lurar har jag väl inte direkt funderat över. Inte medvetet i alla fall. Men plötsligt går jag in i en affär som jag råkar gå förbi, pekar och betalar (ganska mycket pengar dessutom). Så spontant det bara kan bli. Ett par lurar som inte behöver sitta fast i telefonen. Små ploppar som ska sitta i mina öron medan telefonen ligger i den lilla väskan som sitter fast på min vattenflaska. Alltihop är en muta till mig själv. En pryl som kanske kan hjälpa mig erövra det där gymmet som jag har tänkt så mycket på att jag SKA göra i sommar (tjat, tjat - bara gör't vet ja').

Så är det med mig. Vissa saker sitter hårt inne. Andra bara händer.

Fukt eller värme eller båda?

Idag kom den tillbaka till mina tankar igen - den där bastu-laborationen. Vissa saker sitter där. Vissa saker ger bestående intryck. Bastu-laborationen, som jag väl gjorde för ett halvt liv sedan, gick ut på att en person fick basta med full EKG och andnings-övervakning. Vi andra studerade och mätte allt möjligt. Det mest har jag nog glömt. Men hjärtfrekvensen minns jag. Den mätte vi. Med och utan ånga. Med och utan fullgod förmåga att göra av med värme genom svett. För det är det som händer när det är fuktigt (och varmt) - svetten förångas inte och då försvinner inte värmen. Egentligen är det inte svårt att räkna ut vad det leder till. Egentligen hade ingen laboration behövts. Men man lär sig liksom bättre. Och jag minns ju faktiskt fortfarande - väldigt många år senare, hur hjärtat rusade på den stackars försökspersonen (och med-studenten) när ångan fyllde bastun. En stressad kropp.

Idag tänker jag på den där bastun när jag springer. Egentligen är det inte särskilt varmt, ens med mina mått mätt - runt 20 grader kanske. Men det är fuktigt på ett sådant där kvalmigt sätt. Sådär så att det inte går att svettas. Nu springer ju jag varken hårt eller långt för tillfället, men jag noterar att det känns (ännu) tyngre än för några dagar sedan. Då rundan var densamma. Då det var morgon. Innan värmen och utan fukt.

Tillbaka vid datorn laddar jag upp Garmin-data och noterar ungefär samma (långsamma) hastighet som senast. Men medelpulsen är klart högre. Bastu-laboration in real life.

Det är underligt det där med luftfuktighet och löpning. Ibland känns fuktig luft som om den är extra mättad med syre och lätt att andas. Ibland känns den kvav. Är det bara temperaturen som gör skillnaden? Bastulabben i all ära, men kanske skulle jag ha lyssnat bättre på någon fysiklektion?

Och så var det det där med kjol...

Jag har nästan alltid kjol eller klänning. Allra särskilt nu när jag har gått och blivit (kortison)tjock(are). Det är liksom skönast med en löst hängande klänning. Och faktiskt - det blev två nya Jumperfabrik-klänningar igår. En likadan (bara lite ljusare blå) som den jag såg Träningsglädje-Sara vara grymme-snygg i för ett tag sedan (bilder som inspirerade mig till att äntligen gå till den där butiken på Söder) och en i ärtigt grönt. Men nu var det inte vanliga kläder jag tänkte skriva om...

Löparkjolar. Vad är det för otyg tänkte jag när de först dök upp. Kan man inte bara få strunta i hur man ser ut och framför allt vara bekväm när man tränar? Sedan har jag sett den ena efter den andra vara så snygg i dessa kjolar! Så snygga att jag har blivit ganska sugen på att skaffa en själv faktiskt.

Men så idag. På Huddingehallen. En kvinna tränar i kjol. En sådan med byxor i (jag gissar att alla kjolar har det - för usch och fy om trosor skulle synas). Hon drar och drar i de där byxbenen. Hon är allt annat än bekväm i den där kjolen. Där och då tänker jag att jag nog ska ta och strunta i kjol. Fortsätta träna i mina gamla nötta, invanda och framför allt bekväma tights.

Hur kommer det sig förresten att ingen utom jag (och hon med kjol utanpå) kan tänka sig ha korta tights i träningssalen? Att alla (i alla fall kvinnor) täcker minst knäna med sina tights, och att vissa har hellångt... Trots att det är typ 30 grader inne. Underligt.

Nya prylar och jag

Det finns de i min närhet som verkligen går igång på nya (tekniska) prylar. Gadgets. Det gör inte jag. Jag ser mest krånglet framför mig. Att lära sig hur prylen funkar. Att över huvud taget FÅ prylen att funka. Förmiddagen gick åt till att få en ny, fancy, skrivare att fatta att jag vill skanna till PDF - inte till JPG. Sådär enkelt som den gamla traktormodellen gjorde utan större åthutningar än en smäll på locket ibland (nädå, skojar bara). Men jag tror att svordomarna över "ny-och-fancy" kan anas. Till slut gick det i alla fall. Nu återstår bara att fatta hur jag kan spara dokument utan att de först hamnar i "my garden" (jo "ny-och-fancy" lägger allt skannat på något ställe som den kallar "my garden" och som varken ser ut som en mapp eller för den delen fungerar som en mapp).

Nog om skrivare. Jag springer ju. Och det här ska föreställa en löparblogg, om än i något av träda. När jag springer har jag koll på pulsen. Och sträckan. Och tiden. Mer behöver jag inte. Pulsen är viktigast för den ska helst inte rusa iväg nuförtiden. Min gamla Garmin från 2009 har varit en bra kompis. Nästan alltid. Men jag måste nog inse att den börjar ge upp. Armbandet håller ihop i en tunn tråd (vilket förstås inte är det värsta) och ibland slutar klockan helt enkelt att mäta (mindre bra när man behöver full koll på pulsen). Så nu har jag valet att ta fram silvertejp till armbandet och acceptera en del stopp när Garmin inte vill mäta - eller köpa en ny klocka.

Så vad är problemet? Egentligen är problemen två. Ett: jag vet inte vilken klocka jag vill ha och orkar inte riktigt sätta mig in i djungeln av modeller och två: jag har ingen större lust att lära mig en ny klocka, installera ny programvara, få programvaran att funka... Och så vidare.

En insikt slår mig. Jag brukar le lite (snällt - jag lovar!) åt min kära mor och hennes ointresse/lättare rädsla för ny teknik. Jag har fyllt femtio... Nä, nu får jag skärpa mig. Klart jag ska ha en ny klocka! Men vilken...