Grannen tycker

"Du borde prova kettle bells"... Hmm. Min granne släpar över ett par metallklumpar med handtag. Jag vet inte om han köpt dem till sin fru. För honom är de för lätta i alla fall. Och han påstår att ingen använder dem och att jag gärna får låna. Långlåna.

I två veckor har de stirrat på mig. De där klumparna. Undrat när. Jag bestämmer mig. Fyller vattenflaskan och letar upp några övningar på nätet (helt novis är jag inte - några svingar har jag gjort på gymmet och några övningar har jag sett andra göra). Jag laddar ner en tabata-app i mobilen och ställer in den på ett antal intervalller som ska landa på 20 minuter. Det känns lagom.

På gräsmattan, i skydd av syrenhäcken, svingar jag grannens kettle bells.

Tjugo minuter ÄR lagom. Så här första gången. Grannen har rätt - pulsen sitger. Svetten sipprar fram. Jag blir trött. Och det är ganska kul. Nu väntar jag på träningsvärken. Jag tror att den kommer. Det känns så.

Bokstavligen spyfärdig

Vi försöker nå tårna med fingertopparna - med raka ben. Stretch efter cirkelpasset. Jag tittar efter en papperskorg. Jag tänker att nu händer det. Jag blir den första att kräkas i Huddingehallen. I alla fall vad jag känner till. Jag sväljer hårt och lägger mig på rygg istället. Avvärjer.

Visst var det ett grymt hårt pass. Visst var det varm-fuktigt i salen. Men så här har jag aldrig känt.

Dagen efter tränar jag body pump. Det är något jag bemästrar och vet att jag orkar. Ändå kommer illamåendet. Jag funderar lite. Och googlar prednisolone+tapering+symptoms. Illamående. Trötthet. Ta det försiktigt med fysisk stress...

Det positiva är att jag faktiskt håller på att trappa ner kortisonet - efter nästan två år. Väldigt långsamt. Så långsamt att jag inte hade räknat med några avvänjningsproblem. Det negativa tycks vara att jag inte riktigt tål hård träning just nu.

Utmanande bollar

Lånehunden F visar med sitt kroppsspråk att hon lagt ifrån sig bollen någonstans. Hon vill att jag ska kasta den så att hon får jaga. Bara jag hittar den... En gammal blek tennisboll är svår att upptäcka bland skogens buskar och ris för vilket skarpt människoöga som helst (inbillar jag mig). I mitt fall är jag dessutom just idag utan linser.

"Kom" sa Sofie när jag fredagsspinnade för henne. Nytt för höstens Huddingehall-schema har hon lagt in ett pilatespass med boll på söndag eftermiddag. Jag kommer. När jag 45 minuter senare lämnar salen lovar jag att ge passet en chans. Jag lovar att komma minst två gånger till. För att bemästra pilatesbollen behöver man muskler som jag inte har. Man behöver balans som jag inte har. Men man kan ju alltid försöka öva upp sig tänker jag.

En helt annan "boll" är mitt nystan av nästan 400 meter supertunt och svindyrt lyxgarn från Madeleine Tosh. Jag har två likadana bollar och tanken är att de tillsammans ska bli en sjal. Mönstret är inte komplicerat på något sätt men jag inser att det kommer att ta tid. Grymt mycket tid! Utmaning här är att inte tröttna.

Det ska bli en sjal. En slags "plisserad" sak. Om den någonsin blir färdig.

Jag och Michel

Vet inte hur det gick till. Vet inte vad jag gjorde. Men jag har ont i ljumsken. Så där så att det är svårt att lyfta benet. Svårt att köra bil - vänster ben vill inte riktigt lyfta.

Någon större fara är det inte. Jag förbereder mig inte för VM.

Pang!

Passdeltagarna vänder på huvudet. Vad var det som small till så? Jag svär lite. Jag har just fått ett gummiband hårt i bröstet. Det gör lite ont faktiskt. Men så särskilt generad är jag inte. Inte egentligen.

"Pinsam du är!" Dotterns reaktion på min beskrivning av vad jag råkade göra på cirkelträningen. Och jag som just tänkt föreslå att vi kanske kan träna cirkel tillsammans. För cirkelträning har blivit lite av min nya grej. Tufft som attan. Om man tar i. Jobbigt som sjutton. Om man väljer att göra det jobbigt. Och det väljer jag att göra. Jag är inte riktigt lika stark som min kompanjon - och det är bra för då tar jag i lite extra. I min hall kör man i par, visserligen mestadels jämsides snarare än med eller mot varandra - men det är peppande att vara två. Men som sagt, dottern vill nog inte utsätta sig. För mammas pinsamheter.

Men egentligen var det inte så farligt pinsamt. Jag råkade bara vinkla tårna lite fel. Så att gummibandet jag hade runt fötterna och som jag hade spänt hårt hårt för "sittande rodd" hamnade rakt i mitt bröst. Pang. Aj.

Jag känner igen nörderi när jag ser det

Jag har börjat sticka. Eller egentligen har jag återupptagit stickningen. För jag var ganska insyltad i stickdjungeln på mohairgarnets tid. Och på Kaffe Fassetts tid. Men på senare år har jag hållit mig rätt lugn. Tills nu. Det började med koftegruppa - en norsk grupp på facebook. Jag såg alla fina tröjor och ett sug uppstod.

Min första tröja. Innan den fick limegröna knappar.

Jag slås av parallellerna. Löparbloggar, träningspoddar, facebookgrupper och jogg.se. Motsvarigheter finns för de som snöar in på stickning. Till och med poddar faktiskt (fast lite tvivlar jag på att sådana kan vara spännande). Och där finns stjärnorna. Stickningens svar på MarathonMia, Träningsglädje, 4.30-Staffan och de andra tongivarna heter saker som Pinneguru (jag tror pinne är sticka på norska - norrmännen dominerar stickningen), Cottemor och Tant Kofta.

Nörderi var det ja. Jag upptäckte just att stickbeskrivningen till månadens disktrasa för augusti publicerats. Dags att lägga upp lite maskor.

Jo, jag tränar fortfarande. Också.

Pride

Min dotter har en flickvän. Och jag är så stolt över att hon vågar vara den hon är. Öppet.

Jag är glad över att hon är född i 1990-talets mitt. I Sverige. Det är fortfarande tufft att vara annorlunda. Men inte riktigt lika tufft som förr och inte riktigt lika tufft som på många andra ställen i världen. För mig är det det Pride handlar om. Stolthet över att våga vara den man är. Stolthet över att våga leva sitt liv fullt ut. Trotsa fördomar.

Jag tänker på "Torka aldrig tårar utan handskar"-böckerna. På att det inte är så länge sedan det var annorlunda i Sverige. Jag läser i DN att det fortfarande är svårt. I vissa grupper. I vissa områden. I Sverige.