Var går gränsen?

Ibland måste man våga. Våga testa gränser. Var gränsen går kan man inte säkert veta innan man överskridit den.

När jag började träna igen efter att ha fått min defibrillator inopererad var jag försiktig. Jag behövde visserligen inte längre vara rädd för att dö av träning. (Det låter dramatiskt, jag vet). Men det kändes klart olustigt att veta att jag skulle kunna få en stöt. 700 volt.

Gradvis har jag utmanat. Flyttat gränsen för vad jag vågar. Men var gränsen går för att jag ska få en stöt - en gräns jag helst inte vill passera, vet jag inte. Kanske bortom min max-puls? Kanske strax under min vilopuls? (Jo så kan det vara - långt mellan hjärtslag kan leda till elektrisk oreda, precis som en hög puls kan). Jag har i alla fall inte fått någon stöt. Än. Gradvis har oron mattats av. Jag har slutat använda pulsklocka i tid och otid. Eller jag hade slutat. Idag åkte pulsklockan på igen. Trots att det var ett puls-snällt body pump pass jag skulle gå på. Anledningen? En kort episod av oregelbunden hjärtrytm efter att jag cyklat hem från tåget häromkvällen. Kort, men kännbar och tillräckligt obehaglig för att återuppväcka den där oron. Den oro som funnits inom mig av och till i över två år.

Pump-passet passerade utan att något hände. Och jag är glad för att jag vågade utmana den gränsen. Igen.

Inget man pratar om

När jag var liten hade ingen löss. Men vi hade vårtor. Som man tog bort med lapislösning. Pensling igen och igen och igen. Tålamod.

Jag kan inte minnas att mina barn har haft vårtor. Men lössattackerna gick i vågor där ett tag. Den tiden är som väl är över.

Lite ont under ena fotens trampdyna har jag haft ett tag. Jag hittar två vårtor. Sådana som går inåt. Jag tänker att jag ska ta bort dem, men det har inte riktigt blivit av... Google säger att vuxna sällan drabbas. Om de inte har nedsatt immunförsvar. Återigen kan jag skylla på kortisonet alltså.

Jag går på Pilates. Vi är barfota. Ibland gör vi övningar med fotsulorna i luften. Mina vårtor är inte jättestora och alla andra håller ju på med sitt så troligen är det ingen som lägger märke till dem. Men jag blir ändå lite självmedveten. Skäms lite.

Jag har skor på mig hela vägen fram till mattan och jag tvättar mattan med sprit efter passet. Under alla andra pass i den salen har folk skor och golvet är torrt. Min världsbild är att våta golv i badhus är vårtspridare, men inte torra golv. Om det stämmer eller inte vet jag inte säkert. Att jag skulle smitta någon i Pilatessalen känns ändå osannolikt. Men jag kan ju smitta någon hemma. Dags att ta tag i problemet. Dags att besöka apoteket och undersöka om vårt-vården utvecklats sedan lapis-tiden. Jag tror det. Jag hoppas det. För jag känner mig inte så tålmodig med just detta.

Vandringskängor har jag inga

Jag har ett par terränglöparskor tänker jag och packar ner dem. Sedan ställer jag in en flaska rosa champagne i bilens bagage. För det tycker jag passar bra när jag och mina "systrar" (=väldigt gamla vänner - gamla som i att jag känt dem längre än halva livet) ska till fjälls över helgen. Vandringskängor står det i ett sms om packning. Sådana har jag inga.

Jag tänker att jag missar lite träning. Söndagens pilates till exempel. Sjuk tanke, jag vet. Men det stannar just bara vid en tanke. Jag får ju i alla fall ha på mig mina terränglöparskor.

Magiskt?

Magiskt. Ett tag var allting magiskt. I blog-texter och på facebook. Inflation i magi liksom. Det tycks ha mattats av lite nu.

Men så börjar jag med Pilates. Och utsätts för den magiska cirkeln. Vad som är magiskt med den vet jag inte. Mer än att den ger djävulsk träningsvärk. Inte på något magiskt sätt. Vi jobbar oss till den.

Men så börjar jag att sticka. Eller börjar och börjar. Tar upp igen efter lång bortavaro. Denna gång med internet som inspiration och läromästare. Jag läser om magiska loopar. Jag blir sugen att prova. Det funkar. Men magiskt? Nä. Bara smart.

Magisk loop. I stickvärlden är det en omskrivning för att sticka runt på en lång rundsticka. Slippa strumpstickor. Jag tittar på Youtube-klipp för att lära mig hur. Jag provar själv. På en mössa till en liten kille (garter ear flap hat). Det funkar jättebra.