Konsten att vara snäll... Mot sig själv.
Är fri från kortison nu. Saknar kortison nu. Jag är förstås GLAD att slippa yttre kortison (även om jag inte riktigt vågar tro något innan prover tagits om några veckor), men det egentillverkade saknar jag. Än är binjurarna små och skrumpna och otränade. De har ju vilat helt i två år...
Jag vill ju träna. Jag är ju sådan. Jag vill ju att träningen ska kännas ordentligt. Jag vill bli trött. Men just nu vill inte min kropp.
Igår gick jag loss på spinning. Körde järnet. Hade råkat lämna pulsklocke-bromsen hemma... Hade kul. Spurtade. Trampade tungt. Kände mig stark för första gången på länge.
Idag. Illamående hela dagen. En halv macka till frukost sedan inget. När klockan blir tre inser jag att jag borde äta något. Har bokat cirkelträning med J klockan 17.15 och helt utan mat blir det nog omöjligt. Tvingar i mig en skål yoghurt och en knäckemacka. Något annat går bara inte att få ner. Den goda maten som jag sparat från igår känns helt omöjlig att ens titta på. Funderar på att ställa in träningen, men vill inte svika J.
Fy f*n. Fy F*N! Jag orkar inget. Mår illa som om jag sprungit två maror på raken. Men man ger bara inte upp... Inte jag i alla fall. Väl hemma får jag bara i mig vatten. Eländes elände och stackars mig. Fäller en tår. Skärper mig. Så himla synd är det inte om mig egentligen. Jag måste bara lära mig vara lite snäll mot mig själv. Inte kräva att jag ska orka som jag brukar. Inte just nu. Jag kommer igen. När binjurarna har återhämtat sig.
Konsten att vara snäll... Mot sina nära.
Tre dygn med mor och svärmor i mitt hus. I mitt kök. Trampandes på mina hälar (ja så var det förstås inte, men det kändes så). "Jaha, gör du så, SÅ brukar inte jag göra..." "Har ni ALLTID/ALDRIG..." Jag har fyllt 50, men i deras ögon tycks jag fortfarande sakna en hel del kompetens när det gäller att sköta ett hem.
Jag minns och saknar min pappa som kunde ta tidningen och sätta sig i något hörn. Läsa lite högt för oss andra. Vänta på att maten kom på bordet. Så gör inte mammorna. De vill absolut hjälpa till. Jag vet ju innerst inne att mammorna bara vill känna att de är till nytta. Att de har svårt att slappna av. Inte ens efter att ha klätt granen, skalat potatis och griljerat skinkan backar de undan.
Ja, jag HAR gått runt och surat lite. Ja, jag har snäst lite ibland och det är jag inte stolt över. Lite kan jag kanske skylla på obalanserade hormoner... Men vi har i alla fall inte bråkat ordentligt. För det är ju bara onödigt. Det vet jag. En sönderbiten tunga läker nog fortare och bättre än en sårad moders själ... Och innerst inne älskar jag förstås min lilla mamma. Och svärmor är det inget fel på heller. Egentligen.
Är fri från kortison nu. Saknar kortison nu. Jag är förstås GLAD att slippa yttre kortison (även om jag inte riktigt vågar tro något innan prover tagits om några veckor), men det egentillverkade saknar jag. Än är binjurarna små och skrumpna och otränade. De har ju vilat helt i två år...
Jag vill ju träna. Jag är ju sådan. Jag vill ju att träningen ska kännas ordentligt. Jag vill bli trött. Men just nu vill inte min kropp.
Igår gick jag loss på spinning. Körde järnet. Hade råkat lämna pulsklocke-bromsen hemma... Hade kul. Spurtade. Trampade tungt. Kände mig stark för första gången på länge.
Idag. Illamående hela dagen. En halv macka till frukost sedan inget. När klockan blir tre inser jag att jag borde äta något. Har bokat cirkelträning med J klockan 17.15 och helt utan mat blir det nog omöjligt. Tvingar i mig en skål yoghurt och en knäckemacka. Något annat går bara inte att få ner. Den goda maten som jag sparat från igår känns helt omöjlig att ens titta på. Funderar på att ställa in träningen, men vill inte svika J.
Fy f*n. Fy F*N! Jag orkar inget. Mår illa som om jag sprungit två maror på raken. Men man ger bara inte upp... Inte jag i alla fall. Väl hemma får jag bara i mig vatten. Eländes elände och stackars mig. Fäller en tår. Skärper mig. Så himla synd är det inte om mig egentligen. Jag måste bara lära mig vara lite snäll mot mig själv. Inte kräva att jag ska orka som jag brukar. Inte just nu. Jag kommer igen. När binjurarna har återhämtat sig.
Konsten att vara snäll... Mot sina nära.
Tre dygn med mor och svärmor i mitt hus. I mitt kök. Trampandes på mina hälar (ja så var det förstås inte, men det kändes så). "Jaha, gör du så, SÅ brukar inte jag göra..." "Har ni ALLTID/ALDRIG..." Jag har fyllt 50, men i deras ögon tycks jag fortfarande sakna en hel del kompetens när det gäller att sköta ett hem.
Jag minns och saknar min pappa som kunde ta tidningen och sätta sig i något hörn. Läsa lite högt för oss andra. Vänta på att maten kom på bordet. Så gör inte mammorna. De vill absolut hjälpa till. Jag vet ju innerst inne att mammorna bara vill känna att de är till nytta. Att de har svårt att slappna av. Inte ens efter att ha klätt granen, skalat potatis och griljerat skinkan backar de undan.
Ja, jag HAR gått runt och surat lite. Ja, jag har snäst lite ibland och det är jag inte stolt över. Lite kan jag kanske skylla på obalanserade hormoner... Men vi har i alla fall inte bråkat ordentligt. För det är ju bara onödigt. Det vet jag. En sönderbiten tunga läker nog fortare och bättre än en sårad moders själ... Och innerst inne älskar jag förstås min lilla mamma. Och svärmor är det inget fel på heller. Egentligen.