Inte mycket för att streaka...

Alltså. Vad är grejen med streaks? Löpar-relaterade Facebook-grupper tycks svämma över av run-streak-utmaningar. Streaks som i "springa varje dag utan uppehåll". Inte som i  "springa naken offentligt" - som jag nog först tänker på när jag hör ordet streaka... Ingetdera lockar mig.

Det förstnämnda (run streaks påklädd) lockar mig inte för att det är något tvångsmässigt över det hela. En "utmaning" utan ett (för mig) tydligt syfte. Det tycks ha väldigt lite att göra med att förbättra sig själv som löpare. Och jag har svårt att tro att kroppen mår bättre av det hela. Man ska bara räkna dagar liksom...

Det sistnämnda (streaka som i att springa naken offentlig) skulle i och för sig kunna vara spännande... Men jag tror jag hoppar över det också. Det är ju lite kallt ute. Och risken finns väl att man hamnar i finkan om man är tillräckligt offentlig. Inte riktigt värt...

Jag kommer på mig själv med att överväga ett "löfte" till mig själv om att yoga varje dag. Men inser snabbt att det också är streak-liknande i sin tvångsmässighet. Istället bestämmer jag mig för att göra några förändringar i livet som underlättar för yogan att få plats i mitt liv. När andan faller på. När det känns lustfyllt. När min kropp vill ha den. Man kan ju alltid hoppas på att det är varje dag.

Yoga naken på offentlig plats då... Nä, stopp nu... Bilderna som dyker upp i mitt huvud är inte vackra...

Vad är enklast...

...att flytta på en dosa eller laga en axel? Det är naprapat-Mats som ställer frågan. Han väntar sig inte att jag ska svara. Vi är ganska eniga i vår misstänksamhet mot den där dosan. Den där defibrillatorgrunkan som ska rädda livet på mig - om hjärtat löper amok. Den som jag värdesätter så högt. Men som eventuellt kanske - i alla fall indirekt, kan ha orsakat min onda axel.

Kirurgen tyckte han var schysst som satte dosan ovanligt långt ut mot armhålan. Utifall jag ville ha urringat utan att visa upp en underlig utbuktning under huden. Han gjorde det han tyckte var bäst.

Egentligen stör dosan mig väldigt lite. Någon gång ibland lägger min P huvudet på min axel i TV-soffan och då ryter jag lite... "Du-ligger-på-dosan-morr"... Visst har jag noterat i Body Pump-spegeln att jag tränar lite snett. I alla övningar där saker ska lyftas. Och möjligen håller jag axeln lite framskjuten mest hela tiden? Mats tycker det. Men ont har det inte gjort. Förrän nu. Efter drygt två år.

Mats säger åt mig att ro. Att träna baksida axel och rygg. Att låta pattarna vila (nä så sa han inte - ingen bröstmuskelträning sa han). Och fortsatt rehab med gummibandet. Men eftersom rehab har pågått ett tag nu (ja, jag har varit ganska flitig), utan egentlig förbättring, fick jag numret till en ortoped. En som är duktig på axlar. Kanske kommer han fram till att vi behöver flytta dosan lite. Att det är bättre än att vänta på att axeln klappar ihop helt och behöver opereras. Ett litet snitt i huden bör vara enklare än att rota runt bland senor och benbitar...

Jag gör det jag kan. Jag går ner i garaget och ror. Smala rodd. Breda rodd. Och så gummibandsrehab.

Nörderi, platt fall och core-styrka

Att snöa in helt på något. Sådär så att man letar likasinnade att prata med... För att ingen annan förstår. För att ingen annan orkar lyssna.

Så var det när jag var en fokuserad (eller besatt) löpare. Så är det nu när jag är en fokuserad (eller besatt) stickare.

Igår hittade jag en för mig ny stick-podd under namnet Stickkontakt (har ju sedan tidigare förbrukat Nördic knittings podd). Är man lite galen när man sträcklyssnar på 10 avsnitt? Nästan timslånga podcasts med tre tjejer som pratar stickning och garn. Kanske lite besatt. Men bara lite... Eller?

Hursomhelst. Podden följde med mig ut i skogen. I mina öron medan jag sprang över rötter och stenar. Jag kan inte påstå att just stick-poddar stimulerar till högre tempo - men det var inte det jag var ute efter. Kanske blev focus för mycket på knit-a-longs (när folk stickar samma sak samtidigt och visar varandra hur det går på sociala medier), på beskrivningar av garnkvaliteter med omedelbart habegär, eller på diverse tekniska tips. Kanske blev uppmärksamheten på rötter och stenar för dålig. För vips så låg jag där. Raklång längs stigen. Med ömmande knä, värkande armbåge och en känsla av fånighet. Som tur är såg ingen mig (vad jag vet).

Det var igår. Idag körde jag spinning. Och lämnade podden hemma faktiskt. Jag tänkte "inget ont som inte har något gott med sig". För min såriga hand ville inte riktigt hålla i styret. Annas uppmaningar om att enbart använda styret som balansstöd, att spänna bålen istället, behövdes inte idag - jag kunde helt enkelt inte lägga någon tyngd i handen.

Men hålla i stickorna - det kan jag.