Den bästa träningen är den som blir av

Att ha en träningsplan och att följa den är nog ett måste om man ska så långt som 42 195 meter i ett svep. Utan att förstöra kroppen. Inför 2010 års Stockholm maraton är det Ingmaries plan som gäller för mig. Szalkaiplanerna har jag följt inför mina tre tidigare maror. Eller följt och följt... Jag har hoppat över och ändrat en del. Mycket baserat på vad jag har haft tid med och vad jag har haft lust med. Hyfsat noga med långpassen har jag varit, men när det gäller kvalitetspassen har disciplinen sviktat. Jag har tänkt "imorgon passar det nog bättre" lite för ofta. Fastnat lite för länge på jobbet. Och vips har veckan gått, med färre pass än planerat. Nya grepp behövs. Nu skriver jag in passen ordentligt i min jobb-outlook så att planen är lite mer fast i kanterna. Jag tar hänsyn till vad annat jag har att göra från början, då är det svårare att använda "bättre imorgon"-argumentet på sig själv.

Men lite flexibel måste man väl ändå få vara? Lyssna lite på sin kropp, ta in yttre förhållanden och känna efter vilken typ av träningslust som finns där, eller? Idag, dan före dan, stod det korta intervaller på schemat. Jag hade ingen som helst lusta att springa åtta stycken två-minutersintervaller och sex stegringslopp på det sliriga underlag jag har i mina trakter just nu. Jag lät mig själv slippa. Istället blev det en timmes medelhård distans. Det hade jag lust med. Bitvis var underlaget helt OK, kanske hade intervaller funkat ändå tänkte jag och samvetet slog till lite, lite.

På fredag, då BLIR det intervaller. Då har jag säkert lust att känna mig så stark och snabb som man bara kan under ett bra intervallpass. Imorgon ska jag vila, både från löpning och blogg. Det är ju julafton.

K, jag är ledsen men detta är inte en adventskalender och det kommer inte att finnas någon lucka 24... God jul i alla fall!