Morgonpigg + morgontrött = sant

Jag har en alldeles egen högst ovetenskaplig observation. Jag tycker mig se att många par består av en morgonpigg-kvällstrött och en morgontrött-kvällspigg individ. Min älskling är lite morgontrött. Ett faktum jag, den morgonpigga, utnyttjar till att hitta egen tid till träning. Lördagsmorgnar ger jag mig iväg till träningshallen för ett Body pump-pass. Väl hemma igen, straxt före 11, har resten av familjen börjat röra på sig, min morgontrötta man och kanske någon av mina tonåringar. Tonåringarna är ett släkte för sig och sover länge bara för att de är tonåringar.

Dygnsrytmen styrs av ljuset. Melatonin, som gör oss sömniga, hindras från att bildas och insöndras så länge tillräckligt med ljus träffar våra näthinnor. Om vi lever helt ljusfritt har vi fortfarande en dygnsrytm. Den kallas free running circadian rhythm och är i de allra flesta människor några minuter längre än 24 timmar. Varje dag fungerar ljuset som en reset-knapp så att kroppsklockan inte ska bli osynkad med dygnet. Någon har påpekat att den naturliga dygnsrytmen stämmer bättre med längden på dygnet på Mars... Who knows - kanske är vi marsmänniskor ändå? Några kanske mer så än andra (de morgontrötta tänker jag).



Vi har massor av andra processer i kroppen som har en naturlig circadisk rytm. Metabolism och kroppstemperatur till exempel. Det borde betyda att det finns mer eller mindre optimala tider på dygnet att träna på. Det måste jag ta reda på mer om i min vetenskapliga approach till maratonträning :-). Min egen kropp, trots morgonpiggheten, är nog lite mindre stark på morgonen än på eftermiddagen. Det känns i alla fall så på morgon-pumpen. Morgonlöpning är oftast tungt för mig, men då har jag frukostbrist och blodsockret nere i tårna som "confounding factor".