En hobby som kräver underhåll

Vid lunchbordet häromdagen pratade vi hobbies. Min kollega fröken F är en mycket duktig marathonlöperska och jag pinnar ju på så gott jag kan. Som vanligt var omgivningen förundrade över hur vi orkar hålla på, fröken F och jag. Visst är det lite irriterande med folk som ser en som underlig bara för att man springer regelbundet? Fröken F förklarade tålmodigt: "löpning är inte en hobby man kan stoppa undan och ta fram då och då, det är ju inte som en modelljärnväg precis. Vi kan inte hålla på lite, lägga undan, ta fram igen och fortsätta där vi var. Vi måste underhålla eller börja om från början". Det var bra sagt tycker jag.

Extremt är relativt till vad som anses vara norm. Med nästan 20 000 startande enbart i Stockholm marathon är väl marathonlöpning snarare en folkrörelse än en extremsport kan man tycka.

Några bloggbekantskaper har öppnat mina ögon för att man kan ta sin löpning till ännu längre distanser - ultra. Människor med ett ovanligt passionerat förhållande till en hobby som kräver mycket tid. En hobby som inte lämpar sig att stoppa in under sängen eller lägga ifrån sig i stick-korgen. Säkert underliga i mångas ögon, de där ultralöparna. Jag är fylld av beundran snarare än "hur-kan-dom"-undran.

På lördag ska jag följa med några av ultrorna en liten liten bit på vägen i deras erövran av hela Kungsholmen. Varje gata ska det springas på. Ett MarathonMia-initiativ.

Min undanstoppbara hobby. En lätt underlig halsduk i svart lingarn håller på att ta form.