Laddad med bagels och med löplust

Löplusten sprang ifrån förnuftet idag. Efter ett par lugna kilometrar i helt rätt tempo kom jag till en lätt nedförsbacke. Benen tog fart och ville inte sakta in igen. Förnuftet kastade jag av mig och lämnade i diket någonstans. Tjugoen kilometer med i snitt 5.18-tempo blev facit. Samma tempo som jag höll på marathon 2009 och alldeles för snabbt för ett lugnt distanspass för en nyrehabiliterad tant.

Förnuftet tog en genväg hem och nu sitter jag här och fruktar att jag får ångra min dumdristighet. För jag ljuger om jag säger att jag inte känner av hälsenan (även om det inte gör ont-ont). Och i teorin vet jag varför längre pass ska vara lugna. Tanken att ta det så pass lugnt att man inte ska behöva återhämta sig i flera dagar är rimlig. I alla fall när jag lyssnar på förnuftet.

Det är väl inte så underligt att benen blir fulla med spring egentligen. Vägarna är äntligen snöfria, om än inte grusfria, och jag har varit förhindrad så länge.

Kanske bidrog bagel-laddning till min energi idag? Inspirerad av Ingmaries bagelmumsande i Albuquerque bakade jag egna bagels. Det är inte svårt. Degen är en helt vanlig deg på jäst, vatten, vetemjöl, lite honung och salt. Skillnaden är att man kokar brödet innan man gräddar det.

Efter att bullarna jäst kokar man dem i vatten med lite socker i. Sedan gräddning i ugn.

Kanske inte lika snygga som proffsens, men minst lika goda!