Mellan släktkalas

Vi har varit på turné. Det är lite så det känns att besöka än den ena än den andra släktingen i vår gamla hemstad. Överallt massor att äta. Och mellan måltiderna påskgodis.

Hemma hos mina förädrar finns mina allra bästa löpvägar. Skogsvägar med en grässträng i mitten. Stigar. Grusvägar genom ängslandskap. Nu kunde man inte riktigt springa mina favoritslingor just denna gång. Snö, is och lera förstör liksom valfriheten och löpromantiken lite.

Inklämt mellan scones-frukost hos mor och far och trerätters påskdagslunch hos svärföräldrarna fick jag till ett ganska långt pass. Nästan 23 kilometer. Drygt 2 km i underkant jämfört med Szalkai-anhängarnas långpassdos (3.30 programmet). Och 4 kilometer kortare än tränare Nilssons grundplan. Men jag är ändå glad att det överhuvud taget gick. Visst, hälsenan gör sig påmind i varje löpsteg, men det känns inte som om det blir grymt ont efteråt.

För att få till passet fick det bli transportvariant à la omväg. Från mitt barndomshem i lilla byn till svärföräldrarna i lilla stan är det egentligen mindre än en mil. Men man kan ju välja längre vägar. Slingrande skogsväg, landsväg och till sist några vändor högst upp på rullstensåsen fick det bli. Snälla maken hade under tiden packat in alla saker och alla tonårsdöttrar i bilen, åkt och köpt påskblomma och burit in fräscha kläder till mig. För mig var det bara att hoppa in i duschen, klä mig snabbt och slå mig ner vid matbordet. Lyxigt värre.