Ofrivillig hare

Steg bakom mig. Löpare som inte vill springa om, men som jag inte heller springer ifrån. Stressen kryper på och jag ökar farten lite. Fortfarande jagad. Efter cirka tre kilometer dyker förföljaren upp jämsides och säger: "Jag ska svänga av här - tack för bra draghjälp". Snopen springer jag vidare - hade jag erbjudit draghjälp?

Just den händelsen är ett par år gammal. Jag kom att tänka på den när jag läste Lazy Runners inlägg häromdagen. Lite då och då händer det att man har någon i hasorna - oftast utan tack. Mina pass blir mindre njutbara i ett sådant läge.

Jag är ingen hare. Inte heller Selma är någon hare - hon är vår kanin.

Just innan påsk hade jag en tassande löpare efter mig ett tag - uppför en lång, seg backe. När vi nådde krönet sprang han upp jämsides och började prata löpning - vi sprang tillsammans, pratandes, i någon kilometer eller två. En sådan händelse är å andra sidan trevlig.

Varken idag eller igår har någon haft någon chans att använda mig som hare. Troligen inte imorgon heller. I alla fall inte löpandes. Åkte på en rejäl förkylning (harpest?) just som jag landat i Sverige. Tycker att man ofta blir förkyld efter flygresor. Misstankar har funnits att virusarna dansar runt, runt i kabinens instängda atmosfär. Men så ska det inte vara enligt SAS. Mätningar lär ha visat att flygplansluft inte innehåller fler mikrober än "mark-luft". Istället hänger det kanske ihop med att uttorkade slemhinnor blir mer mottagliga för infektion. Det senare är en hemmasnickrad hypotes - icke vetenskapligt bevisad vad jag vet.