Det mest centrala

Det mest centrala i träningen inför ett maraton sägs vara långpass. Att nöta länge, länge. Bygga mitokondrier och lära musklerna använda annat bränsle än det snabba blodsockret.

Dagens långpass var det sista. Det sista innan Stockholm marathon 2010 i alla fall. Samtidigt var det mitt första pass med vätskerygga. Vatten är centralt för lite längre pass. Ryggan funkade rätt bra när jag väl fått till passformen med diverse remmar. Trots god passform måste jag nog erkänna att det kändes lite tungt med två liter vatten på ryggen. Men, men träningseffekten lär väl inte bli sämre med lite barlast.

Rygga av märket Nathan inköpt på Runners Gear efter tips från MarathonMia.

När jag springer där med min rygga blir jag ännu mer imponerad av ultrorna och extremsportarna som på tävling bär med sig en hel del grejor på ryggen. Själv drömmer jag mig bort till 15-kilometers-spåret i skogen, det som tar nästan två timmar att springa för att det är så vildvuxet knöligt och kupérat. Där, bland rötter och hala stenhällar kan det hända att jag känner mig som en mini-extremare, med vätskeryggan som enda sällskap. Men det får bli efter maran.

Dagens Nilsson-order var ett 2½ timmes långpass med fartökning i centrum. Den mittersta halvtimmen skulle springas 10-15 sekunder under (under betyder fortare har jag ju lärt mig) tänkt maratontempo. Alltså tog jag fartskorna - mina Asics DS trainers. Inte bara för att det skulle gå fort - jag ville också känna efter om de är kompatibla med mina fötter och leder under lite längre sträckor.

DS trainers funkade. Fartökningen gick bra. Men ack så segt det var med ytterligare en timmes löpning, efter fartökningen. Att den snabba halvtimmen var i centrum för mitt fokus är nog förklaringen.