Före och efter

Ungefär vid den här tiden brukar jag börja dela in tiden i före och efter. Före och efter Stockholm marathon. För det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig ann utmaningen. Jag vet att det är jobbigt. Jag vet att det gör ont. Lätt ångest infinner sig. Var sak som jag planerar in, på jobbet och på fritiden, hamnar antingen i kategorin före maraton eller efter.

Förra året såg jag fram emot en mammografiundersökning, för den var "efter". (Kan avslöja att mina skvavsår från sportbehån väckte lite undran hos sköterskan). Året innan längtade jag efter att sätta mig på ett trans-atlant-flyg söndag förmiddag, för det var efter. (Kan avslöja att det inte är optimalt för post-maraton-ben att sitta helt still i 8-9 timmar). I år är det en klipptid som ligger närmast. Hos min löp-intresserade frissa, så det blir ett ovanligt bra "efter" - ett skönt ställe att vila benen på.

Ungefär vid den här tiden brukar jag också mentalt börja förbereda mig på att det kanske inte går så bra - förlåta mig själv i förskott liksom. Kanske inte helt rätt vinnar-psykologi, men jag vill inte känna alltför mycket press. Mitt mål när jag påbörjade maratonträningen för drygt 5 månader sedan var att gå under 3.30. Att förbättra min tid med nästan 13 minuter. Det kändes helt möjligt då. Nu känns det omöjligt. Och jag förlåter mig själv genom att tänka på de skador som hindrat min träning och som fortfarande stör lite.

Min väninna C - hon som inspirerade mig att springa mitt första maraton, har alltid sagt att det är själva maraton-träningen som kräver sin envisa kvinna (eller man). Har jag varit envis i sex månader, så vill jag givetvis uppleva ett "efter" också. Alltså ska jag stå på startlinjen. Och gå i mål också.