Den som spar han har. Jag sparar dagens intervaller till imorgon. Känns kanske inte riktigt lika bra som när jag var barn och alltid såg till att ha godis kvar när brorsans var slut... Den som spar intervaller har liksom det jobbiga kvar.
Låren kändes tunga idag och jag hade chans att få sällskap - förutsatt att rundan var en lugn en. Jag valde sällskap. Dubbelt sällskap, min käre P och helghunden. Helghunden är inte helt van vid löpning och vill gärna stanna och nosa här och där, för att i nästa sekund sätta full fart framåt. Det blir lite ryckigt. Min käre P vände hem efter två varv i motionsspåret och lät snällt mig springa två varv till. Utan ryckig hund.
Halva sista varvet och hem gjorde jag sällskap med två "granntanter" (i min ålder alltså) som springer spåret tillsammans lite då och då. Bara för att det är skönt och utan stress. Lugnt och jämnt tempo. Helt utan tidtagning. Passade mig utmärkt idag. Imorgon blir det intervaller.
Ibland är det bättre att vänta på det goda än att äta upp allt på en gång:)
SvaraRaderaKlokt! Viktigt att lyssna på kroppen. I morgon kommer det att bli extra smarrigt!:-)
SvaraRaderaSprang du TVÅ varv till???
SvaraRaderaHelt ratt - sadar gor jag ofta!
SvaraRaderaVilken fin somrig miljo ni ser ut att ha hemma i Svedala nu! Riktigt harliga bilder i forra inlagget.
Springa med hund är mysigt, jag lånar grannens jättemysiga schäfer ibland men som du skriver så blir det lätt lite ryckigt (framförallt i början innan de hittat lämplig buske...) och lite jobbigt när man möter andra med hund och man inte vet hur de reagerar.
SvaraRaderaAnna, just intervaller är inget att spara på tycker jag ;-)
SvaraRaderaIngmarie, du är en av få som tycker intervaller är smarrigt...
Patric, ja - och ändå kom vi hem nästan samtidigt. Nos- och kisshunden går långsamt ibland...
Petra, mer som sen vår faktiskt. Äntligen!
Staffan, just det där med att möta andra hundar är lite klurigt när man som vi (och du med grannhunden antar jag) inte riktigt känner sin hund. Eller den mötande för den delen.