Vätskedepåer

På marathon.se finns en artikel om hur man ska förhålla sig till att dricka under träning och tävling. Lagom sägs 1.25 - 2.5 dl i kvarten vara. Idag sprang jag i elva kvartar. Minst 1½ liter borde jag alltså ha med mig.

Mitt vätsekbälte har fyra flaskor. 1.5 deciliter i varje. Det räcker inte ens halvvägs till de långpasslängder som ska till så här nära maran. Det har inte blivit av att fixa någon bättre bärbar vätskedepå och lösningen får bli utplacerade flaskor.

Jag springer med flaskorna i händerna en liten bit. Sedan kör jag i åttor, flaskorna ligger i en buske i åttans midja. Varje åtta är en mil, med två vätskedepåpassager. Tre åttor blir inte lika trist som sex varv runt en halvmilsbana skulle bli. För mig känns just halvmilen som ett lagom drickavstånd.

Friheten är förstås större med bälte - att få springa där man har lust att springa. Att kunna träna på att dricka i farten.

Tydligt nog har bältes-vätskan inte räckt till de senaste gångerna. Sanslös trötthet mot slutet av långpassen och stor törst väl hemma igen. Tomma vattendepåer. Dehydrerad. Dagens lösning var klart bättre.



Vad ska man då ha i flaskorna? Jag håller mig till enbart vatten på träning. Mest för att det inte blivit av att skaffa något annat. Tränare Nilsson tycker att vatten är utmärkt. Att träna kroppen på att bränna det som finns "inuti" istället för att sockra. Tänk vad glad kroppen ska bli på dagen M när den plötsligt får socker. Och salt. För förlorat salt behöver vi också ersätta. Plötsig infinner sig ett sug hos mig - salta fiskar! Orkar jag till närbutiken? Nä... Lite holländsk ost får det bli.