Hjärnkoll

När jag som 20-åring kom hem efter ett år i USA mötte min pappa mig på flygplatsen. Han sa inte hej, i alla fall inte först. Allra först sa han "vad tjock du har blivit"! Och det hade jag - blivit tjock alltså. Jag vill inte påstå att allt började då. Ett par tre år tidigare var jag nog på gränsen till anorexi, men tippade aldrig riktigt över. Jag är otroligt tacksam för det. Anorexi är en hemsk sjukdom.

I hela mitt halvvuxna och vuxna liv har mitt förhållande till mat varit mer eller mindre komplicerat. Och jag har förstått att jag inte är ensam. Med åldern har dock utseendefixering och matens "laddning" mattats av betydligt. Jag är mycket mer avslappnad nu och det är så skönt! Jag försöker låta kroppen själv styra mot den jämnvikt den så gärna vill hålla. Skit samma att det i mina ögon kanske är tre-fyra kilo för mycket. Att mot min kropps vilja slita för att bli av med dem är inte värt besväret. Men att se till att det inte brakar iväg, som under året i USA, är värt besväret. Övervikt är kopplat till så många sjukdomar.

Jag läser Martin Ingvars bok "Hjärnkoll på vikten" och får bekräftat att det inte är smart att streta emot kroppen. Kroppen är smartare. Om vi ger kroppen rätt förutsättningar håller den nästan automatiskt en sund jämnvikt åt oss.



Boken beskriver hur mat påverkar vårt belöningssystem - samma system som triggas av droger. Och hur svält är skräck för våra kroppar. En diet med för få kalorier leder till att kroppen svarar med att spara energi och driva på din hunger. Nästa gång en svältfödd kropp får mat är den extra duktig på att lagra - utifall det blir svält igen.

När vi inte svälter proppar vi i oss hög-oktanigt bränsle i form av socker. Hjärnan, som bara kan leva på socker, tackar oss med belöningssytemet men får panik när blodsockret sedan snabbt faller. Våra kroppar är inte gjorda för dagens överflöd av lättillgänglig hyperenergi.

Om vi låter vårt inneboende viktregleringssytem arbeta för oss är det mycket pricksäkert. Tänk bara att 100 kalorier om dagen för mycket eller för lite rent matematiskt borde betyda 5 kilo upp eller ner på ett år. Uppenbart är att ingen av oss kan styra vårt energiintag så precist att vi håller vikten bara genom att räkna kalorier. Istället styr vår hjärna och vårt hormonsystem. Inte bara energiintaget i sig, utan också om och hur vi lagrar energin.

Fetma sätter viktregleringssystemet ur spel på flera olika sätt. Kroppen blir okänslig för insulin och kan inte styra blodsockret på ett bra sätt. Hjärnan tappar känseln för mättnadshormonet Leptin. Och så vidare. En ond cirkel.

Så hur gör man för att låta kroppen vara smartast? Att äta mat som håller blodsockerkurvan flack är viktigt. Så att inte hjärnan får panik och styr oss mot en ny sockerbomb. Motionera så mycket man bara kan. Inte bara för att bränna kalorier utan också för att trimma reglersystemet. Inte stressa (stresshormonet kortisol är en riktig metabolism-bov) och sova ordentligt. Lätt som en plätt. I alla fall i teorin.