Sidor

torsdag 19 augusti 2010

Att sätta ner foten

Hur sätter jag ner foten egentligen? När jag springer alltså. Tå- eller framfotslöpare ska man vara nuförtiden. Det vet jag. Det är så skolösa löpare gör och det är därmed det naturliga och biomekaniskt bästa sättet. Till och med studerat och publicerat i Nature... Jag har jobbat lite på det där - försökt komma upp mer på tå. Lyckas sådär.

Alltså blir jag glad när jag läser Steve Magness inlägg om löpningens biomekanik där han konstaterar att det inte är nödvändigt att landa på tå/framfot - bara man landar under gravitationscentrum. Mitt under kroppens tyngdpunkt alltså. Steve säger till och med att det är bra att sätta ner hälen. Då utnyttjar man bäst den reflex som utlöses av sträckt vadmuskel och hälsena. Enligt Steve är "var" viktigare än "hur" när det gäller fotisättning. Whatever you do - don´t overstride!

Försöker med fotisättning à la Steve på Midnattsloppets målraka. Lyckas så där. Känns som det går långsammare än det skulle kunna, när jag inte tar ut steget som jag vill.

Pete Larson kontrar på sin blogg Runblogger. Han har studerat topplöparna i 2010 års Boston marathon. De sätter alla ner sina fötter lite framför kroppen. Springer de alla ineffektivt och med bromsen i? Troligen inte resonerar Pete. Pete går till och med så långt att han hävdar att centrerad fotisättning är en omöjlig löpstil ur balanssynpunkt - näsan skulle slå i marken

Lätt konfunderad är jag. Hur ska jag nu sätta ner fötterna under kvällens distanspass? Det får helt enkelt bli den ena framför den andra på det sätt som känns mest naturligt för mig. Det är nog bäst att jag låter bli att tänka på sådana saker.

9 kommentarer:

  1. Det finns så många skolor nu så man blir alldeles snurrig! Bäst att bara springa tycker jag. :)

    SvaraRadera
  2. Känner mig också snurrig. Försöker då och då "teoretisera" min löpning och testa att springa annorlunda. Landa mer på framfoten, ta kortare steg osv osv. Men det slutar alltid på samma sätt: jag ledsnar eftersom det tar bort det jag värderar högst med min löpning - njutning.

    SvaraRadera
  3. Känns det bra och man håller sig skadefri så är det väl bara att springa på ;)
    Skadar man sig hela tiden så kanske man ska se över om man kan springa skonsammare. Det kanske är att sätta i hälen eller komma upp på framfoten? Snurrigt är det! ;)
    Själv ställde jag om från häl till mittfot/framfot då jag fick skadeproblem och det har funkat ok sedan dess....peppar peppar! ;) Säger dock inte att detta är rätt för alla, det viktigaste är att man håller sig skadefri och springer på ett sätt som är skonsamt för just en själv tycker jag...
    Oj vad mycket babbel det blev nu! ;)

    SvaraRadera
  4. I kväll provade jag att springa utan knäskydd och då tänkte jag extra mycket på att försöka ha hög frekvens och landa på lite böjt knä. Effekten blev ett ganska tassande steg (relativt tassande jämför med mitt gamla "dunka i hälen"-steg). Då känns det som att det blir lite mer centrerat också, men jag har ju inte filmat eller låtit någon titta på steget. Jag lyckades i vart fall komma under 5 min/km (6,5 km-runda) och det var ju kul! Men ont i knät har jag ju oavsett om jag springer eller ej...

    SvaraRadera
  5. Så här säger jag;
    http://blog.nemonisimors.com/?view=entries&entryid=2495

    :-)

    SvaraRadera
  6. Har själv funderingar på att testa med att gå över till tålöpning. Men det känns lite farligt att ändra på löpstilen, får se vad det blir... Men ena benet före det andra tänker jag också fortsätta med! Trodde jag var unik med den stilen? Men kul att vi är fler ;)

    SvaraRadera
  7. Fitnesscoachen, håller i princip med - jag tror man kan hamna fel om man meckar för mycket. Men det finns förstås ett individuellt optimum och det är inte säkert att det är just det man tränat in med sitt nötande. krävs nog att man tar till ett proffs för att ändra detaljer.

    Bureborn, i mina svarta stunder misstänker jag mina försök till tålöpning som orsak till hälseneproblemen. men det är en amatördiagnos.

    Daniel, jag tror definitivt inte man ska sätta i hälen först, långt framför sig - det blir en broms. Men tån långt framför kroppen är också en broms. Landar man lagom långt framför kroppen tror jag det automatiskt blir tå-mellanfot först. Sedan sätter några av oss ner hälarna innan frånskjutet, några av oss gör det inte. Men vad vet jag egentligen - expert är jag inte.

    Sverker, jag tror jag såg dig när du nästan var hemma... Typ kvart över 8. Det såg väldigt bra och snabbt ut. Under 5 min/km är snabbt på träning.

    Ingmarie, du är som alltid klokast! Individer är vi - det gäller bara att hitta rätt optimum, och det är väl det jag försöker göra...

    Löparjanne, du har toligtvis en unik stil, men vi är många som sätter ena benent före det andra ;-)

    SvaraRadera
  8. Hjälp nu blir jag konfys.... igen. Men med tanke på att min hälisättning ger mig löparknä hur mycket jag än stretchar så fortsätter jag öva framfotalöpning. Det ska tilläggas att framfota löpning går mycket snabare och jag känner mig mycket lättare och fräschare när jag löper på detta viset.

    Peace Love och Löparskor!

    SvaraRadera
  9. Jag kör "blåbärsstilen". Sätter ena benet framför det andra ;) Hälen åker i först. Kanske är det mina korta löpsteg som "räddar" mig - om man nu kan säga så.. Men är alltid avundsjuk på de som tar älgkliv och älgar fram - det ser så "lätt" ut.. Tror att man ska springa i sitt eget naturliga löpsteg och om man får mycket skador kanske det är dags att se över hur fötterna landar/sätts i.. Men än har jag lpngt dit ;)

    Ha en udnerbar helg!

    SvaraRadera