Ett monster är jag när jag inte får mat. Grinig och trött av lågt blodsocker. Många gånger har jag fått höra "men mamma, kan du inte äta något". Halvvuxna barn som inser samband.
I jämförelse med andra är jag ovanligt känslig. I jämförelse med min chef är jag ett matslukande monster. Två extremer på energibehovskartan. Idag möts vi för ett långt möte. Han har beställt lunch till ledningsgruppen. Åtta-bitars sushi. Själv äter han inte - han går ut och röker istället. Framemot eftermiddagen är det dags för ny rökpaus. Jag tar en frukt. De två kollegorna dricker kaffe. Vid 17.30 börjar jag sloka. Vid 18.30 är jag halvdöd. Mina kollegor lyssnar intresserat på chefens intnsiva och mycket spirituella ordflöde. Det är intressant det han säger, men jag stirrar bara på hans oätna sushi. Får hålla mig i skinnet för att inte kasta mig över bordet och sluka alla åtta bitar i en tugga.
Jag funkar inte utan regelbunden tillförsel av mat. Min chef är fulladdad på cigaretter enbart. Jag är ändå glad att jag är jag.
Någonstans tror jag att träningen spelar in. Min kropp har en och annan muskelcell (nåja, ganska många fettceller finns där också) täckt av transportörer som effektivt tar upp blodsockret och lagrar som glykogen. Min insulinkänslighet är topptrimmad. Maskinen behöver bränsle. Regelbundet.
Känner igen det där, vi tränande behöver mat hela tiden. Jag fattar inte hur folk som inte äter överhuvudtaget kan fungera? Jag äter konstant...tro mig jag får ofta höra kommentarer som: ska du äta nu igen....eller...hur mycket ska du ha egentligen? Suck...att dom inte fattat grejen med träning och energiintag...:)
SvaraRaderaKloka döttrar där! Jag är inte så känslig, utan kan vara utan mat en tid (men mår nog bättre med regelbundna måltider), men det jag funderar med chefen. Blir det inte extremt tråkigt att inte äta någon mat, utan bara köra på cigaretter. För mycket livsnjutare för det.
SvaraRaderaJag är likadan! Behöver mat både ofta och mycket. En åttabitars sushi är inte lönt, det känns inte ens i magen. Behöver minst 11.
SvaraRaderaOch hur vissa människor kan GLÖMMA att äta är för mig helt obegripligt! Mer mat åt folket! Och på tal om det... nu blev jag lite hungrig :)
Är som Sofie klara mig utan mat länge. Min hustru är dock av ett annat behov. Jag har nu lärt mig att när frågan kommer under bilresan 'börjar det bli dags att äta' så är det redan försent. Tvärnita med bilen in på närmsta matställe.
SvaraRaderaJag åker med på ditt tåg Anneli, allt annat är otänkbart. Att chefens sushi står orörd är ett hån.
SvaraRaderaJag ser bara muskler, inte en fettcell så långt ögat når. Förstår inte vad du pratar om.
SvaraRaderaJag är hyfsat tålig, en kvinna i min närhet är det inte. Jag brukar säga som dina barn.
SvaraRaderaJag är som du. Därför har jag ALLTID med mig något för "om och i fall att". Knäckebröd, en energi-bar, nötter eller vad som helst som är bra mat.
SvaraRaderaJenny, jag tycker överhuvud taget att det är fräckt att kommentera någon annans ätande på det sättet. Visst om man är riktigt bekymrad kan man approchera någon - men fasciantionsutropen slipper jag gärna.
SvaraRaderaSofie, gissar att han förstört smaksinnet (som ju mest är lukt) med allt rökande
Anna, jag kör ofta 10 bitars-sushi till lunch, men har upptäckt att jag blir ganska hungrig på eftermiddagen. Tror det är för lite att jobba med för magen - eller allt socker i riset, som gör det.
Jesper, lika klok som min man!
Erik, det som fascinerar mig mest är hur kroppar kan orka - utan föda. Min gör det inte. Jag skulle klara mig dåligt i en extrem situation.
Patric, du är söt du, men alla har fettceller...
Sverker, uppskattar hon det? Jag gör inte alltid det nämligen. Ibland är man ju arg och sur av en verklig (som man tycker just då i alla fall) orsak.
Ingmarie, jag ska försöka följa ditt exempel. Gårdagsmötet var schemalagt till 16.30 - 18.40 slutade vi! Och ingen mer frukt fanns det.
Nej, men hon är medveten. Vi ses kanske i Flempan i morgon!
SvaraRadera