Inget nytt egentligen

Man kan tro att det skett ett paradigmskifte. Från häl-isättningslöpning till fram- eller mellanfotslandning. Minimalism. Mindre stötdämpning i skorna. Eller rentav barfotalöpning.

Men enligt "the science of running"-bloggaren Steve Magness har coacherna hela tiden lärt ut ungefär samma sak, med subtila variationer.

Hur kom det sig då att skoföretagen började bygga tjocka kuddar under hälarna på löparskor? Började tävla i hur mycket stötdämpning de kunde klämma in i en sko. Hur kom det sig att en löpstil där rullandet från häl till tå rekommenderades gemene man och kvinna? För så var det för några år sedan. Steves underfundiga tolkning av händelseförloppet är följande:

Fram till sent 60-tal var löpning nästan enbart en tävlingsform. Vältränade, relativt lätta atleter sprang fort i tunna skor.

På 70-talet kom joggingvågen. Människor började springa för att komma i form. De var sällan lika lätta och nätta som tävlingslöparna. Joggarna sprang dessutom i ett tempo som låg närmre gång än sprint. När man går sätter man i hälen först.

Ungefär samtidigt som joggingvågen kom ny och hipp teknik som kunde mäta impact forces - de krafter som genereras i ett löpsteg. Som med all ny mätteknik var kunskapen lite tunn när det gällde att tolka resultaten och deras betydelse. Intrycket var att krafterna i ett löpsteg var mycket stora och tolkningen blev att löparskor ska vara så stötdämpande som möjligt för att förebygga skador. De tjocka stötabsorberande sulorna gjorde häl-isättning möjlig och nästan ofrånkomlig.

Pendeln svänger och minimalismen är här. Men är det alltigenom bra? Steve tycker sig se en del avarter och överdifter. En del skoföretag som beskriver nya sätt att springa som antingen har funnits hela tiden - särskilt bland eliten, eller är felaktiga rent biomekaniskt. Men jag ska inte sno hela Steves bloggtext (den är lång men läsvärd) - läs istället här.