I fredags, när jag fusk-stretchade efter min löpbandsstege, fick jag lite skäll. I stretch-hörnan befann sig Yoga-Vaike. Och hon såg att min stretch mest var för syns skull. Alldeles för hafsig. "Du måste ta hand om din löparkropp" manade hon.
Jag höll skamset med. Min rumpa må vara jeanssnygg (det var i alla fall vad en försäljare påstod när hon lyckades defokusera mig från julklappsshoppingen och prångla på mig ett par gråa Gossip nu ikväll) men den är stel. Piriformisrackaren krampar och gör lite ont ibland.
Idag var det säsongsavslutning på yogakursen. Gissa vad Vaike bjöd på? Ett pass som kändes som en julklapp till mig. Och till min rumpa. Rumporna var i fokus mer än vanligt nämligen. Löparstretch liggande, stående och sittande på huk. Det senare grejar jag absolut inte, så jag fortsatte stående. Någon slags halv lotus, som jag inte ens var i närheten av att efterlikna, vek hon (och många av de andra) ihop sig i. Nästa termin kanske jag också kan? Eller nästa. För långsamt mjuknar till och med min rumpa. Av yoga.
Men jeanssnygg är inte fy skam det heller! Mjukheten kommer nog i takt med vårsolen. :)
SvaraRaderaStretch är sååååå trist. Jag har aldrig varit särskilt smidig. Lite ologiskt med tanke på att jag tävlat både i gymnastik och i kung-fu. Jag är dock nöjd med min rumpa ändå ÄVEN om inte en enda butiksbiträde kommenterat den. :-)
SvaraRaderaSnygg är den men även snyggingar behöver lite omvårdnad.
SvaraRadera