Utmattad i repris

Repris i Sätrahallen. Men definitivt ingen favorit. Ännu.

Vi börjar med att ta ner eventuella förväntningar på oss själva. Hempa har kört tusingar och jag har kört backträning. Alldeles nyss typ. Morgan har nog tränat för lite och känner fortfarande av förra lördagens intervaller. Ingmarie är allmänt seg. Löparjanne knappt frisk från sin infektion. Hur ska detta gå? Ska vi orka?

Tre fyrahundringar, fyra trehundringar och sex tvåhundringar är vi överens om. Eller överens och överens - för mig hade det räckt med mindre än så. Under vägen ändras spelreglerna - om man vill (!) får man springa åtta tvåhundringar. Eller kanske till och med tio. Men bara om man vill. Jag tycker sex stycken räcker.

Hempa och Morgan får starta en bit efter och jaga oss andra för att få lite mer utmaning. Tusingar och träningsbrist märks verkligen inte. Urstarka är de. Jag småjagar Janne och Ingmarie, och Ingmarie jagar mig. Lite som det faller sig.

Min sista tvåhundring, nummer sex alltså, tar jag i som ett djur. Tränare Nilsson är skoningslös. Kan jag springa så pass fort fortfarande ska jag nog greja de sista fyra också. Tycker hon ja. Kanske skulle hon prova att springa med mina ben ett par varv. Kohandel och kompromiss. OK, två till. När jag har gjort de två är det bara två kvar till tio och jag hänger på. Inte av bara farten, för nu är det megatungt.

Helt utmattad på mattan. Tack vare Ingmarie och de andra är jag så trött. Att ta ut sig helt är svårt när man tränar ensam.

Under nedvarvning och löpskolning hör vi radiosändningen från tremilen i Sätrahallens högtalare. Jag beundrar eliten. Om jag tycker detta var ett hårt pass så är det nog inget mot den träning de utsätter sig för.