Långpass mitt i påskhelgen och mitt i släktturnén. Det får jag till genom att springa mellan frukosten hos mor och far och påsklunchen hos svärföräldrarna. Kortaste vägen är en mil landsväg. Den väljer jag inte. Min väg är istället en rejäl omväg på vindlande småvägar - kantade av kohagar, genom skogar och utmed sjöar. Svindlande vackert i solskenet. Jag älskar sörmländsk natur. Kanske för att det är den naturen jag är uppvuxen i.
En del av min omvägBenen är med mig idag. Jag andas in vårluften och dricker girigt ur vätskeryggan. Det är varmt. Sista fyra av totalt trettio kilometers omväg samlar jag ihop genom att springa fram och tillbaka på en barrklädd stig högst uppe på en rullstensås.
Den bästa av omvägar tänker jag, lånar duschen och slår mig ner vid dukat bord.
En del av min omväg
Det låter lite som mitt långpass idag. Det gick också ute på landet bland kohagar, skog och vattendrag. Så borde man alltid få ha det!
SvaraRaderaDet där måste ändå vara den bästa transportlöpningen man kan tänka sig! Och dukat bord på det, inte illa!
SvaraRaderaÅhh lät riktigt härligt :)
SvaraRaderaVad mysigt! Fler barrklädda stigar år folket! ;-)
SvaraRaderaKan väl knappast bli bättre! :-)
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaIbland kan omvägar tydligen vara rätt vägar. Den raka vägen hde varit fel.
MVH
Andréa, jag har turen att ha en skog bakom husknuten också där jag bor, men den är inte alls som skogen "hemma".
SvaraRaderaMiss Agda, transportlöpning och långpass i ett, det är grejer det!
Emilia, det var härligt - inklusive återhämtningen med släkten som inkluderade några kilometer hundpromenad.
Thomas, fler barrklädda stigar åt löparna :-) Eller OK då - man kan få promenera också om man vill.
Ingmarie, jo - med ditt sällskap!
Lennart, raka vägen hade varit megatrist och lite farlig. De har gjort en sådan 2/1 sträcka av landsvägen med massor av stålstaket och inte mycket till vägren...
När du skriver om dina omvägar tänker jag på att jag älskar att gå vilse med flit.
SvaraRadera