Före, under och efter

Stockholm marathon 2011. Inget tidsmål hade riktigt fått fäste under träningsperioden. Inte som förra året när 3.30 ekade i mitt huvud lite nu och då. Jag har inte heller varit särskilt nervös. Nästan inte alls faktiskt. Förra året delade jag in livet i före och efter maran och var rejält nervös i veckor innan.

Dagen M. Tog mig till bloggarsamlingsplatsen som Sofie pekat ut. Ganska många bloggare var där (av någon anledning vill blogger inte göra länkar idag), bland andra Löpar-Janne, Staffan, Hempa, Petra och Fitnesscoachen. De två senare har jag aldrig träffat förut utanför bloggvärlden och det var förstås extra kul. Löpar-Janne såg så tuff ut i knallgult linne, matchande skor, vit "pirat-näsduk" (eller vad det kan heta) på huvudet och tuffa solglasögon. Ett villebråd för fotografer - så snygg var han. Hoppas han hamnar på framsidan av nästa års inbjudan!

Var lite sen till starten. Räknade med att förra årets väl bevarade hemlighet - att det finns toaletter under läktarna, skulle gälla i år också. Visst, toaletter fanns, men de var inte längre hemliga.

Väl på Lidingövägen känner jag mig fortfarande lugn och rätt ofokuserad. Försöker få Garmin att hitta sateliter. Den hittade pulsbälten istället. Pulsbälten som inte var mina. Jag hade glömt stänga av pulsmottagningen i klockan och vågade inte börja fippla med det med sisådär 30 sekunder till start. Jag tänkte att det löser sig - när klungan har lättat känner nog klockan inte av medlöparna. Ack så fel! Dagens stora misstag.

Off we go. Jag följer med strömmen. Det går lätt att springa. Jag tänker "lugnt nu - inte rusa". Men benen går liksom av sig självt och andningen är knappt ansträngd.

När vi passerar fem kilometer inser jag att det går rätt fort, men inte hur fort. Över min klockas display står det fortfarande "flera pulsband finns". Tiden tickar därunder, men digitala siffror är faktiskt rätt lika varandra när man bara ser lite av överdelen. Att översätta den officiella klockan, som bara visar tid på dagen, till min löptid blir rätt så inexakt. För när passerade jag start-mattan egentligen?

OK, det får bli på känsla tänker jag. Och känslan är bra. Kroppen är med mig. Vädret är med mig. Lite motvind ibland bara. Ganska kraftig sådan på gärdet. På gärdet passeras halvmaramarkeringen. Jag inser, trots klocksvårigheter att det är pers på distansen - 1.38.53 är den officiella tiden. Jag inser också att jag ligger i en fart som, om det håller, skulle ta mig in under 3.20.

Nöta, nöta, nöta. Tillbaka in mot Kungsträdgården. Där vet jag att min käre P och yngsta tonåringen väntar. Det ger mig extra kraft. När jag passerar 30 km tolkar jag maratonklockan som att jag tappat en del och nu ligger lite efter 3.20. Nåja tänker jag. Bara jag håller hela vägen ska jag nog greja at slå mitt pers (3.26.50) från förra året.

Nu går det trögt. Vid vätskestationerna, där jag alltid går några steg, är det svårt att få igång benen igen. Andra varvets Västerbro känns oövervinnelig. Vännen Erik har antytt att han ska stå här och heja och jag skärper mig. Jag ser ingen Erik, men han har ändå hjälpt mig lite och jag tar mig över med hyfsat steg trots allt.

Vid centralstationens vätskestation ropar en löpare "heja Anneli". Det tar några sekunder innan jag förstår att det är Lennart. Tuffa solglasögon har han också. Där står också P och tonåring igen - det hade jag inte väntat mig och jag blir glad.

Uppför Torsgatan. Nu känns det som jag sniglar fram. Stumma, stumma ben. Jag tänker på förra året då jag euforisk seglade fram. Hög på vetskapen att jag skulle greja 3.30. Så olika det kan vara - det mentala är så viktigt. Jag bestämmer mig för att vara snäll mot mig själv. Jag kommer att persa, det är ganska säkert, men jag orkar inte gå för 3.20. Ett 3.20 som jag inte riktigt vet hur långt bort det är.

Jag vänder upp mot stadion. Som en raket kommer Lennart och springer om. Inte en chans att jag kan hänga på. Vilken fart! Och det efter 41 kilometers löpning. In på stadion. Jodå där är den. Den där känslan av total lycka som hör ihop med att gå i mål i ett maraton.

Lennart väntar. Vi går tillsammans ner mot Östermalms IP. Jag har, liksom Lennart, gjort mitt livs bästa tid. 3.20.44 blir det officiella resultatet. Jag är nöjd och glad.

Jag messar Ingmarie. Min underbara tränare som på två år hjälpt mig gå från tider i 3.45-trakten till nästan 3.20. Hon har brutit. Fötterna höll inte. Min glädje går i moln. Ingmarie behöver sin löpning mer än någon annan och jag önskar jag kunde göra något.

Dagen efter. Benen fungerar hyfsat. Förutom en blåsa på en av småtårna och ont under vänster häl känns kroppen helt OK.