Vi har passerat halvmilsgränsen och lite till, jag och mina nya löparskor. De där skorna som ska springas in försiktigt. Någon Newton-förälskelse har det inte blivit Jag ser på förhållandet mer som ett resonemangsäktenskap. Förnuft snarare än känsla. Kanske växer känslan fram med tiden?
Just nu känns det som jag springer med alltför mycket uppmärksamhet på själva rörelsemönstret. Jag känner efter i varje steg. Rättar till kroppshållningen. Lätt framåtlut skulle det visst vara. Och så skulle man "land-lever-lift". Funderar över vad det betyder att lyfta fötterna - är det knälyft (uppåt-framåt) eller hälkick (bakåt-uppåt) som menas? Eller båda? Rättar till kroppshållningen igen. Funderar över om man aldrig får sätta i hälarna. Rättar återigen till kroppshållningen.
Rekreationsdelen i min löpning går liksom förlorad när jag aldrig hamnar i fritt tankeflöde. Fixeringen vid teknik håller mig i sitt grepp. Sedan bestämmer jag mig för att bara slappna av. "Hur fel kan det bli?" tänker jag. Då hittar jag steget. Helt naturligt känns det en liten, liten stund. Kanske kan det bli vi ändå?
Jag stoppar ömt (nåja) papper i mina ösregnsblöta skor.
Verkar vara ett par svårflirtade dojjor det där. Hur är det nu? Ska man verkligen ändra på sig själv för att göra partnern lycklig, eller gå sin egen väg? :-)
SvaraRaderaBureborn, mitt i prick...
SvaraRaderakanske mänskligt babblande sällskap kan göra att du släpper fokus på tekniken så att flytet kommer? Jag ställer gärna upp! .-)
SvaraRaderaOm du nu ska fortsätta tänka så tänk lite som att du springer i en låda. Korta steg med hög frekvens och du får inte slå i lådans kanter varken framåt eller bakåt.....också blicken rakt fram med fokus på något borta i fjärran.
SvaraRaderaHoppas ni snart finner varandra!!!
Ingmarie, ja gärna babbel. Om jag trodde att jag hann på lördag ;-)
SvaraRaderaDaniel, tusen tack! Precis sådana tips behöver jag.
Ditt språk har onekligen en stor touch av talang!
SvaraRaderaErik, TACK! Det värmer extra när det kommer från dig.
SvaraRadera