Blötast?

Det var nästan så att min svärmor inte ville släppa in mig. Jag förstår henne. Genomsur och lerig stod jag på hennes tröskel efter dryga 21 kilometers transportlöpning från mina föräldrars hus.

Först var jag lite glad att det regnade. Så där i början, när dropparna var små och inte så många. Min löpväg gick delvis på grusvägar. Den sortens vägar som blir guppiga som tvättbrädor och som lantisarna envisas med att köra rally på. Möter man en rallykalle på en sådan väg när det är torrt bör man hålla andan en stund. Dammet yr. Men inte när det regnar.

Rallykalleväg. För dagen helt dammfri.

Efter en stund tilltar regnet. Det öser och blåser. Jag har mobilen i mitt vätskebälte. I en ficka som den liksom inte riktigt får plats i och som inte går att stänga. Tänker på smarta Ingmarie som brukar ha en plastpåse runt sin.

Jag börjar bli ganska blöt om fötterna. Mina lätta Adizero förvandlas till blytyngder på mina fötter. Bra träning tänker jag.

Sista biten väljer jag att springa längs krönet på en rullstensås. Jag tror att de sa i skolan att rullstensåsar är bra på att filtrera vatten. Borde väl vara ganska torrt resonerar jag. Icke. Stigen visar sig vara en mindre bäck. Men vad spelar det för roll. Mina skor kan inte bli blötare. Som ett barn springer jag i alla vattenpölarna.

Rullstensåsstigen, som brukar vara en av mina favoriter, liknar mest en bäck.

Inne i värmen dör min mobil drunkningsdöden. Jag försöker envist återuppväcka den med en fön. Och lyckas. Lite immig är displayen, men manicken funkar.

På TV berättar de att Vallas väderstation har fått mest regn i Sverige idag. Jomenvisst. Jag kände nog det.