Det känns enkelt innan. I teorin. Tio stycken intervaller à en ynka minut vardera. Med en hel minuts ståvila mellan. Lätt som en plätt tänker jag och letar upp en hyfsat platt plätt att springa på.
I praktiken är det spykänsla. I alla fall mot slutet. Jag distraherar mig själv genom att fokusera på tekniken. Försöker springa avslappnat. Försöker använda armarna också. Inte bara benen.
Jag springer fram och tillbaka på en grusväg. Jag startar och stannar på ungefär samma ställe. Garmin tycker det skiljer en 6-7 meter mellan mina sträckor. Det är bara att sluta bry sig om mätteknikens variabla fartutlåtande. Spykänslan säger att jag gjorde vad jag kunde.
Och det är ju det viktigaste! Springer man allt vad man kan så får man vara nöjd, oavsett vad klockan säger om tempo eller distans. :)
SvaraRaderaMadde, lyssna på kroppens utlåtande helt enkelt.
SvaraRadera