Jag sitter här och är lite missnöjd. Jag hade räknat med ett silver till. Som på ett litet silverfat liksom. Perfekt väder. Fler mil i benen än förra året. Helt skadefri hela sommaren.
På Grönsta gärde serveras inte silvermedaljerna på silverfat. Man måste jobba för dem. I alla fall måste jag det.
Min taktik i år var att gå ut lite lugnare. Spara mig till sista milen. Nu blev det kanske lite väl lugnt och första milen passerades på 53 minuter. Det var ungefär där jag tappade huvudet. Gav upp mentalt. Andra milen såsade jag på i ganska bekvämt tempo. När sista milen började bestämde jag mig för att det inte var någon idé att ligga på - jag tyckte inte silvret var inom räckhåll. Inte minsta uns kämpaglöd! Väl i mål säger min klocka 2.39.44 (officiella tider tycks inte ha kommit ut ännu). Nästan två minuter från silvret. Fem minuter sämre än förra året och ljusår från drömmen att gå under 2.30.
Jag hittar min tränare bland klädpåsarna och morrar ut mitt missnöje över min prestation. Jag glömmer till och med att fråga hur det gått för henne så morrig är jag. Ingmarie försöker kalibrera mig lite - "Det är en ganska bra tid i alla fall. Och du bröt ju inte trots att inte gnistan fanns" säger hon. Det tröstar bara lite.
På väg mot bussarna analyserar vi. Yttre omständigheter var det absolut inget fel på. Nyckeln ligger nog i det mentala. Jag är mitt i en tung och orolig tid. Kanske ska jag inte kräva av mig själv att den mentalt styrkan ska räcka till ett Lidingösilver då?
Aj då! Tråkigt att du blev så morrig. Alla dagar fungerar det inte och 1:39 på Lidingö är bra.
SvaraRaderaMitt intervallpass fungerade inte heller idag. Det kanske är något i luften..... Det där tvättmedlet var inte bra.
Nya tag!
Förlåt... 2:39 ska det nog vara.
SvaraRaderaNej, du ska inte vara för hård mot dig själv! Det är otroligt svårt att fokusera till 100% på mer än en grej och jag vet ju hur tufft det varit och är runt omkring dig.
SvaraRaderaDin mentala styrka är enorm för i princip vem annan som helst hade gett upp.
Du är stark, klok, smart, tuff och dessutom jäkligt snygg!vad mer kan du begära? :-)
KRAM på dig!
Äsch vad trist att du är missnöjd! För tiden är det INGET fel på. Försök att intala dig att man inte alltid måste prestera. Man måste inte ens vilja prestera. Ta löpningen som den kommer, eller använd den som terapi:) Låt träningen vara det roliga i livet när allt annat är o-roligt...
SvaraRaderaJag håller med Lisa, tiden är det inget fel på - speciellt med tanke på att du "såsade" och inte gav vad du egentligen kan. Men det är klart att man blir besviken när det inte går som man vill.
SvaraRaderaÄr huvudet fyllt av annat som är tråkigt är det inte konstigt, det tar för mycket energi.
Starkt att du ändå sprang så pass bra. Stor KRAM
Jag förstår att du är missnöjd. Att vara så nära är värre än att vara långt ifrån som jag. Men hey, du har ju redan en silvermedalj, det är väl roligt att matcha den med en brons? ;)
SvaraRaderaBra jobbat!
Tråkigt att det inte gick som du ville, men jag tycker det är en grym tid ändå! Fast det är ju ingen tröst, det vet jag mer än väl :) grymt jobbat ändå och grattis till en bra tid!!
SvaraRaderaDu kniper silvermedaljen nästa år istället... Ser en imponerande tid av en imponerande tjej! Bra jobbat!
SvaraRaderaAv tidigare kommentarer utläser jag att din tid inte var så dålig trots allt. Jag tycker därför vi kortar av sova-i-garaget-straffet med två nätter, vilket alltså betyder att du kan sova på soffan redan i natt. :)
SvaraRaderaLennart, tack för korrektur. 1.39 hade varit något slag rekord tror jag. och då inte bara PB.
SvaraRaderaIngmarie, om inte du fanns skulle min löpning vara mycket sämre och tråkigare.
Lisa, nä - jag hade ingen lust att prestera. Nu ska jag bara förlåta mig själv för det också.
Sara, synd att inte du var där!
Madde, jag gjorde 2.38.36 för ett par år sedan - det var nära och då var jag sur! 2.39.44 är inte så nära så att man bara kunde ha spurtat lite bättre :-)
Janne, hoppas det. Nu vet jag att jag måste jobba för den.
P, tack så mycket! Soffan passade bra nu när du förkylningssnarkar...