Vägen tar slut här

Vägen tar slut här. Allt ligger i tonfallet.

Jag är ute på en jungfru-tur efter en veckas förkylning. Jag njuter. Trots att huvudvärken dunkar lite och bihålorna känns igenkloggade. Har man inte ont i halsen är det inte farligt. Orkar man så orkar man. Så lyder mina regler runt löpning och förkylning.

Tänker lite på den fascinerade kroppen som (oftast) bara proppar igen en näsborre i taget. Växelvis. Alternerande virusrensning liksom. För att vi ska kunna andas lite i alla fall.

Jag springer på den härliga grusvägen jag upptäckte förra helgen. Jag springer förbi ett äldre par som sitter på en sten och solar i vägkanten. Livet är härligt. "Du vet väl att vägen tar slut här" säger kvinnan. Det hade kunnat vara en upplysning i all välmening. Om det inte varit för tonfallet. Tonfallet dryper av du-har-inget-här-att-göra-syra. "Jag vet" svarar jag lugnt. "Jag tänkte vända därframme".

Jag blir lite sur. Jag tänker att jag ska klämma ur mig något om allemansrätten på väg tillbaka. Sedan tänker jag att hon är en sur kärring och jag är en lycklig löpare. Lycklig över att få springa i solskenet på en alldeles underbar grusväg i allemansrättens Sverige. Jag springer leende men tyst förbi paret.