Långsamhetsrekord

Egentligen stod det backintervaller på schemat. Hela förmiddagen velade jag fram och tillbaka. Ska jag utmana halsrosslet och hostan jag haft i ett par dagar? Eller fega och vila?

Det snöar. Och blåser ganska rejält. Jag kompromissar. Skogen får det bli. Lååångsamt över stock och sten så att andningen hålls hyfsat i schack. På så sätt undviker jag att irritera luftrören med alltför mycket iskall luft.

Backintervaller är dubbelt bra. Hjärta och lungor tränas samtidigt som motlutet är grymt effektivt för löparbenens muskler. Mitt lugna skogspass gör kanske inte så mycket för att förbättra flåset, men det tränar mina ben. För min skog är inte platt.

Nä, min skog är inte platt. Och stigarna är fulla av rötter och stenar. Trixigt nog i vanliga fall. Med ett tunt snötäcke, som döljer och förvillar, blir utmaningen ännu större och jag springer sakta. Något annat är inte möjligt och det passar mig ju ganska bra idag. Jag lär mig snabbt att de partier som ser inbjudande plana ut är förrädiska. Översnöad is. På gränsen att bära mig och ibland med vatten under. Jag trampar igenom och jag plurrar lite med tåspetsen på min ena sko.

Skorna är icebugs. Något annat hade inte gått. Men inte ens karbidståldubbarna gör mina steg helt halkfria.

Vinden viner i trädkronorna och grå moln snurrar fort över himlen. Det snöar lite mer. Skogen är min bästa plats. I nästan alla väder.

Så vad gör det då att det blir långsamhetsrekord? Inte något faktiskt.