Är Snorkkis-Sofie världens sämsta eller världens klokaste löpare? Att tvinga sig själv till träning när man inte har lust, att pressa in träning där den egentligen inte får plats eller att känna sig stressad över utebliven träning inför ett lopp - sådant kan döda löpglädje tror jag. Åtminstone på sikt. Då är det klokare att ta ett steg tillbaka. Inse att det finns fler månader och andra år och att löpglädjen helst ska räcka livet ut. Eller i alla fall länge.
Sofie är klok. Och hennes blogg-inlägg får mig att uttala det jag känt ett tag. Stockholm marathon får bli det Stockholm marathon blir. Mitt tidsmål på under 200 minuter känns inte realistiskt längre. Det är tre månader kvar. Jag är skadad. Jag är förkyld. Jag är stressad över att inte kunna träna.
Jag byter fokus. Målet blir istället att min fot ska bli hel. Jag vill springa den andra juni. Jag sätter ett nytt tidsmål när jag ser hur träningen går. Stressen släpper greppet.
Ja visst är det klokt! Det finns många lopp men bara en av dig (som jag läste hos någon annan klok bloggare, minns inte vem bara)
SvaraRaderaDu är förnuftig du också.
SvaraRaderaJag har också tvingats byta fokus. För att inte riskera ett nytt löparknä efter Stockholm marathon och därmed riskera New York kommer jag att söndags-jogga stockholm. Njuta av fint väder, glada människor och den otroliga stämningen. Fotografera lite, snacka med folk. Ny upplevelse, men jag tror den rockar! I new york däremot... där hoppas jag kunna köra som vanligt!
SvaraRaderaDet känns skönt att stressa av lite. Hoppas det känns bättre så för dig också.
Helt ratt! Du springer ju for DIN skull och inte for nagon annans. Men det ar sa latt att fa sana har stresskanslor nar man har en tidsplan. Njut av den underbara dagen istallet!! Det kommer sa manga andra lopp dar du kan ta igen de dar minutrarna.
SvaraRaderaKloka du vad jag håller på dig!
SvaraRaderaTack för dina fina ord här och på min blogg. Som jag precis skrev tänker jag när jag läser vad du skrivit att oj så klokt du tänker, vilken bra inställning. När jag tänker på mina egna prioriteringar för jag fortfarande en slags fight med mina egna tankar. Skumt. Jag gissar att man behöver en viss anpassningsperiod för att fokusera om.
SvaraRaderaSnorkkis är världens klokaste - precis som du! Träningsmål som skapar stress bryter ner, precis som dåligt samvete. Tycker du gör helt rätt som ställer in fokus på foten, och först när den mår fint igen anpassar målet efter förutsättningarna. Är inte 200 minuter realistiskt den 2 juni, så knäcker du dem en annan gång!
SvaraRaderaMycket kloka ord (som jag borde ta till mig)... :-P
SvaraRaderaSjälvklart ska man inte pressa kroppen när den inte kan och vill! Jag tror att man ibland måste släppa taget just för att komma till ro och kanske t.o.m finna en lösning.
SvaraRaderaMen vad skönt! Tror att det är riktigt smart att släppa kraven, så att du bara kan njuta av att kunna springa igen sen:)
SvaraRaderaAndréa, klokt, men trist!
SvaraRaderaSara, i tanken ja, i känslan, nej.
Anna, i NYC ska du också njuta. The crowd! The environment!
Petra, ja, men målen är för min skull. Så det känns jättetrist.
Erik, du är äkta medkännande du! Tack!
Snorkkis, i känslan har jag inte givit upp 3.20... Måste skärpa mig!
Bureborn, klart jag knäcker dem! Om jag inte hinner bli för gammal...
Västgötskan, lyssna på en gammal klok löpare och vila tills du är hel. Att jag sedan inte alltid grejar att följa mina egna råd är en annan sak ;-)
Ingmarie, du är klokast!
Lisa, det enda rätta är att släppa. Men själen är inte riktigt med ännu. Snart så.