Förtroende

Sofie luras. Min favoritspinninginstruktör alltså. "Tjugo sekunder kvar" säger hon. Jag klämmer ur det sista ur en intervall. Men Sofies sekunder känns och är tre gånger så långa som vanliga sekunder. Och hon har låtar som man tror är slut, men som börjar om. På så sätt får hon oss att prestera mer. Och jag går på det igen och igen. Förtroendet för henne och hennes träningsupplägg är orubbat.

Jag har funderat en del på det där med förtroende de senaste dagarna. Igen. Jag har en bok på sänghyllan som heter "Lita på din tonåring". Jag har inte läst den. Än. Min äldsta tonåring har bara tretton månader kvar av tonårstiden. Drygt. Hon och jag pratar om det där "att lita på". Jag litar på. Ändå finns oron där ibland. Som en djurisk instinkt. När oron kommer fram tycker hon att jag inte litar på.

Jag tänker tillbaka ett par år. Jag är på semester och sitter på ett matställe i Athen. På väg ut på öluff med familjen. Då ringer den nytillträdda VDn. Det blir ett underligt samtal. Han kräver att jag ska ha förtroende för honom och jag hävdar med bestämdhet (med ett par glas semestervin i blodet) att förtroende är något som växer fram. En känsla. Inte något som bara finns. Men jag är inte så säker egentligen. Är förtroende något man har tills motsatsen är bevisad? Eller är förtroende något som byggs upp med tiden. Jag tror det kan vara på båda sätten.

För Sofie har jag förtroende, trots att hon luras. Det är ju "bara" träning, inte allvar. Och jag litar på att hon kan få mig att ge det där lilla extra och bli så där härligt trött. Det blev jag av kvällens pass. Som alltid.