När jag var tonårig tjej i liten sörmländsk by undrade en kille i byn om vi skulle vara ihop. Vi kan kalla honom Åke, för han hette så. Det är så länge sedan att jag inte tvekar att hänga ut honom på internet. På den tiden fanns inte internet. Om det hade funnits hade hela historien nog varit ännu jobbigare.
Jag ville inte vara ihop med Åke. Åke blev sur. Hans hämnd blev att sprida rykten om att jag var märkvärdig och att märkvärdigheten uttrycktes i att jag vickade på häcken. Var jag än gick i byn, var jag än befann mig i skolan, möttes jag av killar (och kanske någon tjej) som häcklade mig för att jag vickade på häcken. Kallade mig Vick-vick. De ville vara med Åke - inte emot. Klassisk mobbningspsykologi. Jag gjorde mitt bästa för att inte röra höfterna alls när jag gick. I efterskott låter hela historien rätt harmlös, men då tyckte jag alltihop var jättejobbigt. Flera månader pågick det.
Varför kommer jag att tänka på det här just idag? Det är ju över trettio år sedan. Långt innan internet. Långt innan facebook. En liknande historia rullas upp nära mig. Denna gång på facebook och instagram. Så kallade "vänner" "gillar" elaka kommentarer. Internet är inte bara av godo.
Jag ville inte vara ihop med Åke. Åke blev sur. Hans hämnd blev att sprida rykten om att jag var märkvärdig och att märkvärdigheten uttrycktes i att jag vickade på häcken. Var jag än gick i byn, var jag än befann mig i skolan, möttes jag av killar (och kanske någon tjej) som häcklade mig för att jag vickade på häcken. Kallade mig Vick-vick. De ville vara med Åke - inte emot. Klassisk mobbningspsykologi. Jag gjorde mitt bästa för att inte röra höfterna alls när jag gick. I efterskott låter hela historien rätt harmlös, men då tyckte jag alltihop var jättejobbigt. Flera månader pågick det.
Varför kommer jag att tänka på det här just idag? Det är ju över trettio år sedan. Långt innan internet. Långt innan facebook. En liknande historia rullas upp nära mig. Denna gång på facebook och instagram. Så kallade "vänner" "gillar" elaka kommentarer. Internet är inte bara av godo.
Jag tror att vi alla minns någon händelse från vår barndom med obehag. Om de personer som var involverade visste vilka sår de satte kanske de skulle agerat på ett annat sätt.
SvaraRaderaVem vet, jag kanske har råkat säga något, eller varit med om något, som någon annan minns med obehag. Jag hoppas inte det, men man vet aldrig.
Jo, fast nu menar jag inte "råkat säga". Nu menar jag mobbing och grupptryck.
SvaraRaderaUsch och fy! Nej internet är verkligen inte bara av godo men det är tack vare det jag träffat dig! :-)
SvaraRaderaPå ett sätt är det ju enklare att mobba på nätet. Där kan man ju vara anonym också.
SvaraRaderaTänkvärt inlägg Anneli.
SvaraRaderaIngmarie, nä, man kommer liksom inte undan.
SvaraRaderaAndréa, visst kan man vara anonym - men i detta fall är det en facebook-grupp som skapats bara för att häckla en person nära mig. Väldigt o-anonymt och öppet för "alla". Och jobbigt att se att de man trodde var vänner inte är det när det gäller.
Erik, visst är den underlig, den mänskliga naturen. Att vara elak mot någon för ihop människor till en grupptillhörighet. Mobbingens kärna. Tror jag.
Fy sjutton vad värdelöst att starta en fb-grupp för att jävlas med någon. På sätt och vis är jag glad att internet inte fanns när jag var ung. Dagens ungdomar ämnar digitala avtryck som de kommer att bära med sig i livet. Hade jag börjat en blogg före 30 hade jag definitivt ångrat mig nu. Nu är jag så gammal att jag inte bryr mig och så klok att jag inte skriver något dumt som drabbar mig eller någon annan, hoppas jag.
SvaraRadera