Surrogat

Jag velar fram och tillbaka. Ska jag springa? Det gjorde trots allt lite mer ont i hälsenan igår, när jag sprang i mitt backiga spår. Jag sms:ar till Lisa: "Date på Eriksdalsbadet 11.00?" Lisa svarar snabbt: "Just på väg dit". Timingen är perfekt och det avgör saken. Jag ska springa. Men i vattnet. Med Lisa.

Vi pratar oss igenom åttio minuter. Vattenlöpning ensam är en ganska långtråkig historia. Tycker jag. Med rätt sällskap flyger tiden fram. Lisa är rätt sällskap. Hennes perspektiv är ganska mycket yngre och lite annorlunda än mitt. Hon får mig att minnas mitt yngre jag och jag får insikter. Särskilt runt hur det nog kan vara att vara 19 år och ha mig som mamma. Nyttigt för mig.

Att springa i vatten utomhus är klart bättre än inomhus. Till och med när det regnar. Stora vattendroppar studsar på vattenytan (och blöter ner min handduk som hänger över ett räcke). Det är vackert. Men att springa i vatten i en bassäng utomhus är fortfarande inte lika härligt som att springa i skogen. När man inte har ont alltså.

Jag går i skogen istället. Med två lånehundar som sällskap. En vill leka med kottar. Den andra har en underbar syn på sin egen förmåga och galopperar glatt runt med två meter långa pinnar i munnen. Det gäller att passa knävecken när han far förbi.

Kottar och pinnar - skogen är kul.

Vattenlöpning och skogsluft. Om än inte samtidigt. Ett ganska bra surrogat.