Flåset

Jag har intrycket av att min kondition är starkare än mina cykelben. Att det är benens ork som sätter begränsningarna för ansträngningsnivån under mina spinningpass. Egentligen är ju det lite underligt tänkt eftersom spinning varit min huvudsakliga konditionsträning på sistone och eftersom det mesta av min löparkondis tycks som bortblåst under de korta, lufsiga rundor jag ägnat mig åt på senare tid. Men jag upplever faktiskt inte att jag andas lika ansträngt under spinningen som jag brukar göra när jag springer på i hyfsad fart - trots att jag jobbar på så hårt jag orkar på min cykel. Endast under intensiva snabbtramprusher känns andningen riktigt ansträngd.

Idag blir jag varse att mitt intryck nog är lite fel. Musikmaskinen lägger av. Anna manar oss att fortsätta mala på. Med tung belastning och mittemellan-kadens medan hon fixar och trixar med sladdar och knappar. Plötsligt hör jag min egen andning. Jämn och djup. Som under värsta tröskelpasset. Jag inser att musiken inte bara peppar mig - den döljer min upplevelse av hur tungt jag jobbar. Dubbel-luring. Det bara måste ju bara vara bra.