Börjar likna långpass

Egentligen går min gräns vid arton ungefär. Längre än så är långpass. Kortare är inte det. Men allt är ju verkligen relativt och när man som jag har harvat runt sju kilometer, skadat mig, för att åter harva runt sju kilometer - då känns femton kilometer ganska långt.

Stoppar man dessutom ett par vattenflaskor i fickorna och tillåter sig drickpauser - ja då börjar det faktiskt likna ett långpass.

Det går inte fort. Inte fort alls. Det ska långpass inte göra och för en gångs skull har jag inte svårt att lyda.

Som sällskap har jag Jonas Gardell. Eller i alla fall hans röst. Ska det likna långpass så ska jag lyssna på en bok. För det brukar jag. Jag såg aldrig TV-serien som så många grät till, men jag har svårt att tro att den liknar boken. Boken är så saklig. Så osentimentalt konstaterande. Än så länge har jag inte gråtit. Men jag har fått många insikter om hur det måste ha varit och hur det fortfarande är. Torka aldrig tårar utan handskar. En bok väl värd att läsa. Eller lyssna på. Kanske under långpass.