Jag sa aldrig mer. Aldrig mer ett tjejlopp. Och det löftet har jag hållit förutom något litet avsteg för att döttrarna tyckte det var roligt att springa Maja Gräddnosloppet när de var små. Men då var det ju något annat.
Det var samma Maja Gräddnoslopp som fick mig att säga "aldrig mer". Några år tidigare. Innan döttrarna fanns. Jag hade tränat. Men jag vågade inte riktigt ställa mig i första startgrupp. Riktigt så gott var självförtroendet inte. Satan vad sur jag var när jag på en smal stig försökte ta mig förbi ytterligare en kvinna med barnvagn. De var många. Kvinnorna med barnvagn som ställt sig bakom elitlöparna och nu mest var ivägen för alla oss tjejer som faktiskt hade satt upp tidsmål. (Detta var före joggingvagnarnas tid och kvinnorna sprang inte). Aldrig mer lovade jag mig själv.
Mina fördomar om tjejlopp som puttenutt, "icke-tävling" och inget för mig har bestått. Kanske har jag fel. Men lusten att motbevisa mig själv har inte funnits. Särskilt som jag vänder mig mot en annan aspekt - att killar inte är välkomna. Vad är det för diskriminering?
Lika lite tycker jag om tjejvasor och tjejklassiker. Budskapet är tydligt - tjejer orkar nog inte så långt... Lopp får gärna vara korta - vi är olika i vad vi tycker är en lagom utmaning, men kortare för att det är tjejer. Det känns inte OK 2013.
Så kommer då äntligen ett lopp som vänder på begreppen. Tjejmarathon. Lite längre (för tjejer orkar faktiskt ganska mycket) och öppet för killar. Dessutom går överskottet till välgörande ändamål. Kan det bli bättre? Jag är anmäld. Och har liiite ångest för att det är så långt. Femtiotre kilometer. Det är lätt att vara kaxig i teorin.
Det var samma Maja Gräddnoslopp som fick mig att säga "aldrig mer". Några år tidigare. Innan döttrarna fanns. Jag hade tränat. Men jag vågade inte riktigt ställa mig i första startgrupp. Riktigt så gott var självförtroendet inte. Satan vad sur jag var när jag på en smal stig försökte ta mig förbi ytterligare en kvinna med barnvagn. De var många. Kvinnorna med barnvagn som ställt sig bakom elitlöparna och nu mest var ivägen för alla oss tjejer som faktiskt hade satt upp tidsmål. (Detta var före joggingvagnarnas tid och kvinnorna sprang inte). Aldrig mer lovade jag mig själv.
Mina fördomar om tjejlopp som puttenutt, "icke-tävling" och inget för mig har bestått. Kanske har jag fel. Men lusten att motbevisa mig själv har inte funnits. Särskilt som jag vänder mig mot en annan aspekt - att killar inte är välkomna. Vad är det för diskriminering?
Lika lite tycker jag om tjejvasor och tjejklassiker. Budskapet är tydligt - tjejer orkar nog inte så långt... Lopp får gärna vara korta - vi är olika i vad vi tycker är en lagom utmaning, men kortare för att det är tjejer. Det känns inte OK 2013.
Så kommer då äntligen ett lopp som vänder på begreppen. Tjejmarathon. Lite längre (för tjejer orkar faktiskt ganska mycket) och öppet för killar. Dessutom går överskottet till välgörande ändamål. Kan det bli bättre? Jag är anmäld. Och har liiite ångest för att det är så långt. Femtiotre kilometer. Det är lätt att vara kaxig i teorin.
Om jag var tjej hade jag tvärvägrat tjeloppen.
SvaraRaderaVisst finns det en marknad, annars hade de loppen inte varit så stora, och visst finns kan det vara bra för vissa, somliga kanske behöver det, så loppen kanske måste vara kvar, men jag tycker bara det känns lite töntigt.
Folk borde ha tillräckligt med självkänsla/självförtroende att delta i vanliga lopp. Där är det ändå uppdelade i damklass, herrklass, åldersklass, etc, etc.
Det ska bli en ära att få ha dig på startlinjen!
SvaraRaderaDet där är ju inte direkt något "vanligt" tjejlopp. Och du, om det är någon tröst, jag är också anmäld. :-)
SvaraRaderaLennart, då antar jag att du inte är sur för att du inte får vara med. Det hade jag varit (rent principiellt alltså) om jag varit kille. Men att det inte ens blir debatt om denna diskriminering säger ju sitt om att man faktiskt ser tjejloppen som något mindre attraktivt.
SvaraRaderaMadde, och korsandes mållinjen hoppas jag ;-)
Ingmarie, det var just det som var min poäng - tjejmarathon gör upp med tjejloppslullet och är därför något som verkligen är för mig.
Håller med på alla punkter. Men detta tjejlopp är ju faktiskt riktigt coolt. Önskar jag kunde vara med men släkten har bjudit mig till spanien så jag får väl offra mig :)
SvaraRaderaSärskilt 2013 känns det verkligen inte. Men ändå. Det är många som gillar tjejloppen. Varför lär vi få veta framåt 2014. Det pågår ett forskningsprojekt om tjejlopp där man bland annat vill ta reda på vad ett tjelopp är, hur de uppstod och varför de är populära. Har för mig att Nordiska museet och Riksidrottsmuseet är iblandade.
SvaraRaderaExakt Anneli. Sur!?!?! Jag bryr mig inte ett smack! Ingenting! jag har inte ens tänkt tanken på att vara sur.
SvaraRaderaJag känner mig absolut inte kränkt eller sur för att jag inte får vara med. Varför skulle jag göra, eller vara det?
Jag tycker det är ett så larvigt påfund så att jag inte ens bryr mig om principfrågan :-).
Anna, stackars... Men det kanske blir fler gånger.
SvaraRaderaBureborn, intressant. Hoppas forskningsprojektet tar ett rejält genusgrepp och inte bara ett historiskt.
Lennart, det skulle nog ha varit en ;-) eller två i mitt svar...
Precis så tänker jag också! Bojkottar av princip Tjejlopp som bara är en kortare variant av "det riktiga". Tjejmilen har jag sprungit av sociala skäl några gånger, men stör mig på just den där trängseln. Lidingö Tjejlopp har jag sprungit bara för att se hur jobbig den där sista milen är när man inte har sprungit två mil redan...
SvaraRaderaVar anmäld till Tjejmarathon förra året just för att liksom hjälpa till att göra en poäng (bl a). Men tyvärr blev det inte av. Hoppas du får kul i år! Själv får jag vänta till nästa år tror jag bestämt :-)
Lennart du kan vara med på Tjejmarathon i alla fall tycker jag. :-)
SvaraRaderaBluemalin, vissa saker är svåra att kombinera ;-)
SvaraRaderaKlart Lennart ska. Vi blir ju ultra då.