Virrpanna

Kanelbullen har en. Då borde väl löpningen ha en. En egen dag. Så tänkte Ingmarie för fyra år sedan. Och skapade löpningens dag. Den första lördagen i februari valde hon.

Vi samlas på Löplabbet Götgatan. Ingmarie berättar om passet. Ner mot Eriksdalsbadet ska vi. Vi ska springa intervaller längs vattnet. Jag ser Årstavikens strandpromenad framför mig och lyssnar halvdant till instruktionerna. Vi ska ju ändå springa tillsammans. Under uppjoggen känner jag av den stora baljan te jag drack till frukost och piper in på toa i badhusets entré. Hur svårt kan det vara att hitta en hel hög löpare som kutar fram och tillbaka längs vattnet tänker jag.

Jag ser många löpare. Men ingen stor hög. Jag springer en bit till. Ganska lång uppvärmning hon valt den där Ingmarie tänker jag. Någonstans ur bakhuvudet dyker en insikt upp. Plötsligt minns jag Ingmarie säga att vi ska springa på kullersten. Kullersten? Det finns det ju ingen längs Årstaviken tänker jag. Kanske menar hon vid Liljeholmen? Jag fortsätter. Men nej. Där finns inget löpargäng.

Jag inser att jag lyckats tappa bort gänget. Jag inser att de nog sprang åt Hammarby-hållet. När jag tänker efter är det nog kullersten på den sidan. Jag springer tillbaka på Årstasidan av Årstaviken och tänker att jag får göra några egna fartökningar som kompensation för missade intervaller.

Jag hittar gänget lagom till Ingmaries lilla överraskning. Plankor på alla möjliga sätt.

Virrpannans firande av löpningens dag blev alltså en dryg mils ensamlöpning med några fartökningar där underlaget så tillät (isigt) och till sist, när virrpannan återfunnit gruppen, några plankor med ett intervalltrött gäng.