Snabba ryck

Om sex till åtta veckor från nu. Så sa Dr. Bengtsson. Jag räknade mig fram till ett datum i mitten av juli, men beredde mig samtidigt på längre väntan. Den svenska sjukvården, semestertider och köer tänkte jag... Så damp kallelsen ner. "Du är kallad till magnetundersökning av hjärta". Onsdag 19 juni. 19 juni! Jag bläddrar snabbt i almanackan - det är två och en halv vecka dit. Till det första steget i fri(sk)skrivningen.

Först blir jag jätteglad. Sedan börjar jag tvivla. För tänk om mitt hjärta fortfarande är inflammerat den 19:de. Det är mindre än fem veckor mellan ambulansfärden och undersökningen. Och bara fyra veckor från min första magnetröntgen av hjärtat. Tänk om mitt hjärta fortfarande är svullet. Tänk om jag tvingas vänta på ytterligare en magnetröntgen. Jag svajar ett tag. Men bestämmer mig för att bara vara glad. Jag ser fram emot den 19:de juni. På samma sätt som jag såg fram emot den 1:a juni innan jag insåg att jag inte skulle springa - nervös och förväntansfull. Lycka till alla ni som springer. Och spring nu inte förkylda!

Tretton dagar

Tretton dagar som icke-löpare. Alla träningskläder ligger tvättade och fint ihopvikta i min garderob (utom kanske sportBHn som dottern tyckte hon kunde "låna" med kommentaren "det är ju inte precis så att du behöver den nu - du får ju ändå inte träna").

Jag läser att marathon-vädret nog kommer att bli perfekt. Jag sitter i telefonkö för att lösa in min startavgift. Jag tog en försäkring. För när jag anmälde mig hade jag ont i foten. Jag har inte ont i foten. Mitt hjärta är inflammerat.

Jag går på möte hos en investerare på Kungsträdgårdsgatan. Jag tänker att just här har marathonlöparna drygt 12 km kvar. För mig har 30 km-passeringen alltid varit något särskilt. En känsla av att jag, när jag kommit så långt, faktiskt grejar hela distansen. Men inte i år. Investeraren visar sig ha ett förflutet som kardiolog. "Men du kunde ju ha dött" säger han. Ja. Jag är en icke-löpare för ett tag. Men jag lever. Tretton dagar på övertid.

Ingen promenadblogg

Detta är ingen promenadblogg. Och eftersom promenera är det enda jag får ägna mig åt i träningsväg ett tag framöver får bloggen ligga på is. Kanske återuppstår den med inlägg om hur man tar sig tillbaka till löpningen efter akut myokardit. Jag hoppas det.

Myokardit. Hjärtmuskelinflammation. Jag har lärt mig att man kan ha det utan minsta lilla symptom. Utan att vara eller ha varit förkyld. Jag har lärt mig att man kan springa ganska fort med myokardit. I alla fall i några kilometer. Jag har lärt mig att det är farligt att göra det. Att man kan få åka ambulans till allra närmaste sjukhus för att det är bråttom. Att man kan bli "inlåst" med 24-timmars EKG-övervakning i många dagar.

Är man symptomfri ska man förstås springa. Utan oro. För livet levs mycket bättre om man låter bli att oroa sig för det som kanske, eventuellt - om man har extrem otur - kan hända. MEN det där med att det skulle vara okej att springa med förkylning så länge man inte har ont i halsen (som jag nog själv hävdat i något blogg-inlägg) - det är en myt. EN MYT! Det säger "min" kardiolog. Snälla, spring inte förkylda! Be careful out there.

Aj

Jag har ont. På ganska många ställen. Men det är ett skönt "ont" eftersom det kommer sig av träning och eftersom jag vet att det inte är farligt.

Smärta är annars i nästan alla sammanhang en varningssignal. Vår upplevelse av smärtan påverkas och förstärks dessutom av oro för att något är fel. När det gäller träningsvärk finns ju ingen sådan oro - tvärtom, jag vet att den smärtan tyder på att jag gjort något som är bra för min kropp.

Jag har funderat lite på Ingmaries artikel i senaste RW om smärta vid träning och tävling och om hur olika (löpar)stjärnor förhåller sig till den. Jag har kommit fram till att jag nog inte definierar det jag känner när jag kör en tuff intervall eller ett hårt styrkepass som smärta. Mer som obehag. Kanske betyder det att jag inte kör tillräckligt hårt? Långt ifrån lika hårt som stjärnorna - det är klart.

Harva själv

Långpass springes med fördel med andra. Det har jag alltid tyckt. Förr. Men just nu vill jag helst harva ensam. I min alldeles egna takt. Med mig själv som enda sällskap.

Bara ett långpass kvar nu. Innan maran. Lite drygt tre mil har tränare Nilsson skrivit in i veckoprogrammet som nyss damp ner i min mail. Det sista blir det längsta. Något jag faktiskt ser fram emot. Det är något särskilt med det sista långpasset. Innan.

Självbild under revidering

Jag vet vad jag vill. Eller?

Fredagskvällen ägnar jag åt att vela fram och tillbaka - ska jag springa Huddingeloppet? Eller ska jag springa det där långpasset med fartökningar som annars står på programmet? När jag släcker sänglampan har jag fortfarande inte bestämt mig. Sms:ar lite med Ingmarie innan jag somnar. Hon ska troligen springa loppet skriver hon, men är inte heller hon helt säker.

Lördag morgon åker vätskebältet fram. Jag har tydligen bestämt mig till slut. Jag gör det där långpasset. Jag gör de där fartökningarna. Två stycken à fem kilometer vardera. Jag hamnar ganska automatiskt i det tempo jag hoppas kunna hålla under Stockholms-maran och det känns bra. Inte enkelt, men bra.

Hemma igen kollar jag mobilen. Sms från Ingmarie. Hon har också bestämt sig och ska strax starta i Huddingeloppet. Jag duschar snabbt och trycker i mig lite återhämtningskäk. Cykeln åker fram ur garaget och jag speedar mot tävlingsbanan. Jag hejar på löpare. Jag hejar på min granne David. Jag hejar på Ingmarie.

Jag är tävlingsmänniska. Eller?

Borde inte tävlingsmänniskor springa lopp istället för långpass. Jo... Men jag ångrar mig inte. Jag är en tävlingsmänniska som just nu inte har lust att utsätta mig för millopp. I löpning tävlar jag mot mig själv och just nu är jag inte i form att vinna.

Tävlingsmänniskor som vet att de vill springa lopp. Ingmarie, min granne David och Madeleine Schemweta.

Möter lunkaren (?) som vann EM

Jag harvar. Varv efter varv. Uppför. Drygt femhundra meter lång är min backe. Som jag ska ta mig uppför tio gånger. Fokus på löpsteg och andning (testar lite associering för att hantera det jobbiga - som jag just läst om i Ingmaries utmärkta artikel i senaste Runner's om att hantera tränings- och tävlingssmärta).

Långt däruppe på krönet kommer en blond löpare med rappt löpsteg. Kajsa Berg. Vi hälsar glatt när vi möts. Vi gjorde några långpass tillsammans för ett antal år sedan. Nu hänger jag knappast med i hennes tempo. EM-mästare i Ultra som hon är.

Jag tänker på artikeln (jo, dissociering ska också kunna ta udden av det jobbiga) i Mitt-i-Huddinge som jag läste för ett par dagar sedan. Om Kajsa. Rubriken löd "Kajsa en lunkande mästare". Tio mil och en ganska krävande EM-bana. Kajsas vinnartid var 7.38. Jag vet inte om jag skulle kalla 4.35-tempo för lunk.

Ett sjövarv

Långsjön. Den är inte så lång som det låter. Många sjövarv har det blivit genom åren. Den allra vanligaste av mina rundor. Ännu vanligare förr än nu. Vanligare innan Garmin. Sjövarv var mitt sätt att mäta. Ett varv är fem och en halv kilometer. Inför min första mara sprang jag långpassen som varv efter varv runt sjön. För att hålla reda på distansen. Jag är nog lite glad för min Garmin. Som fick stanna hemma idag. För idag ville jag bara njuta. Av min mest vanliga runda. Så vacker. Så vanlig att jag ibland använder den som måttstock. Mindre än ett sjövarv kvar kan jag tänka då.

Skovalskval igen

Jag tänkte göra det enkelt för mig. Gå in i en affär. Köpa mig ett par nya fräscha Adidas marathon. Likadana som de jag nästan sprungit sönder under långpassen inför maran. "De skorna har du väl ändå inte köpt i Sverige" säger killen på Runners store. Nä, det är ju sant. San Francisco var det nog.

Killen tar fram ett par Adidas adizero istället. En modell jag sprungit mina senaste två maror i. Den nya skon känns smal över mina ovanligt breda fötter. Killen hävdar bestämt att det är samma läst som alltid. Hmm. "Du kan ju alltid prova lite hemma - öppet köp du vet". Jag köper. Jag provar hemma. Fötterna domnar lite. Undrar om skorna töjer sig...

Någonstans i bakhuvudet maler tanken att jag var rätt osäker på skovalet inför maran 2011 också. Jag minns inte riktigt vad som var problemet, bara att jag sprang både i Stockholm och i New York i just adizero. Vad jag minns fick jag inga blånaglar. Jag minns inte heller några köttiga skavsår. Som tur är har jag en blogg. Jag tittar tillbaka på skovalskvalen 2011 och inser att oron faktiskt var den omvända den gången - för stora skor. Storlek 37. I de nya skorna står det 36 och 2/3-delar... Hmm, samma läst som det alltid har varit? Det får nog bli retur på dem.

Det är inte riktigt min färg heller...

Springa till

Vad gör man inte för att göra långpassen lite mer intressanta? Man kan ju springa till någonting. Jag bestämmer mig för att springa till dotterns fotbollsmatch. Jag planerar att komma fram lagom till andra halvlek. Lagom mycket fotboll för mig.

Utmaningen ligger i att hamna på rätt antal kilometer med ett mål som jag är ganska osäker på var det ligger. Jag misslyckas lite med bedömningen av sträckan och får dra en liten extra repa för att få ihop det antal kilometer jag tänkt mig. Bättre så än tvärtom när man har en tid att passa.

Väl framme drar jag på mig överdragskläder som jag skickat med lagledaren (vi delar bil och hus så det var enkelt fixat). Så frysa behövde jag inte göra. Men hungrig var jag. Tänkte inte på att packa ner något ätbart nämligen. Jag lär mig till nästa gång.

Men vad tusan!

Nu får det väl ändå vara nog med gnäll och depp från mig! Jag ställer klockan på sex (det gör jag i och för sig de flesta morgnar), klär på mig löparkläder och kokar gröt. För jag har bestämt mig. Idag ska jag göra de där tusingarna som jag smitit ifrån ett par kvällar. Det man inte gör på kvällen får man göra på morgonen.

När gröten lagom har smält i min mage (och jag har hunnit jobba någon timme iklädd löpartights och sport-BH) ger jag mig ut. Solen värmer mina kinder. Och jag gör dem. Tusingarna. Fem av sex blir det. Jag förlåter mig själv för att jag inte gjorde alla. Jag gjorde fem. Jag tänker känna mig nöjd. Hela dagen.

Testpass av annat slag

Innebörden av testpass är nog egentligen något helt annat än det jag ägnade mig åt idag. Jag är trött. Jag är omotiverad. Det går trögt. Igår, när jag gick ut med mitt flottiga hår för ett lugnt distanspass, började jag nästan gråta. Gråta för att allt bara kändes så segt. Ben som inte vill springa. Tungt. Långsamt. Trist. Så har det varit lite av och till ett tag nu. Allra särskilt kvalitetspassen går dåligt. Och ett sådant var det på schemat idag. Egentligen. Men jag bestämde mig för att det får bli en annan dag. Idag ville jag inte. Lite rädd för att det skulle kännas lika segt idag igen.

Så istället för tusingar bestämmer jag mig för ett testpass. Testa känslan i att bara springa. Utan klocka, med fågelkvitter i öronen och solnedgång i ögonen. Benen ville igen. Där och då ångrade jag lite att jag inte hade klockan så att jag kunde köra de där tusingarna. Men bara lite.