Någonstans innerst inne har jag nog misstänkt att det kanske skulle bli så här. Jag har visserligen sett med egna ögon att sjukvården kan vara väldigt effektiv när det gäller att rädda liv (och jag är tacksam - verkligen). Men jag har ju också förstått - utifrån en del tidigare upplevelser och från andras berättelser, att sjukvården kan vara fruktansvärt ineffektiv också. Och framför allt okoordinerad. Så varför skulle det gå smidigt och lätt för mig...
Igår var jag sprudlande glad för att jag oväntat snabbt har fått gjort min magnetröntgen (vet visserligen ännu inte vad den visar). Idag bröt jag ihop.
Nästa steg är ett arbetsEKG. Sammanbrottet kom när jag ringde för att pressa på lite och insåg att den avdelning som gör arbetsEKGn inte gör dem alls på sommaren. Första möjliga tid - när de dammar av testcykeln igen, har jag förstås bokat. 7.45 måndag morgon den 19 augusti. 19 augusti! Det är ju f*cking två månader dit! Två månader av "endast promenader som inte liknar träning".
Tårarna rinner längs kinderna. Arg. Ledsen. Besviken. Sedan skärper jag mig. Jag mår bra. Jag får bara inte träna.
Igår var jag sprudlande glad för att jag oväntat snabbt har fått gjort min magnetröntgen (vet visserligen ännu inte vad den visar). Idag bröt jag ihop.
Nästa steg är ett arbetsEKG. Sammanbrottet kom när jag ringde för att pressa på lite och insåg att den avdelning som gör arbetsEKGn inte gör dem alls på sommaren. Första möjliga tid - när de dammar av testcykeln igen, har jag förstås bokat. 7.45 måndag morgon den 19 augusti. 19 augusti! Det är ju f*cking två månader dit! Två månader av "endast promenader som inte liknar träning".
Tårarna rinner längs kinderna. Arg. Ledsen. Besviken. Sedan skärper jag mig. Jag mår bra. Jag får bara inte träna.
Så jäkla tråkigt! Lider med dig! Stor styrkekram från mig!
SvaraRaderaUff vad tråkigt! Men jag tycker du tacklar det bra - helt rätt att låta tårarna rinna, men samtidigt inse att du ju faktiskt mår bra. Träna får du snart ändå, vad är två månader i det stora hela (även om det suger)
SvaraRaderaUrk!
SvaraRaderaLider med dig....
Fokus på yoga kanske?
Två månader till med träningsuppehåll när sommaren är som vackrast. Jag förstår dig verkligen. Förstår din ilska och besvikelse.
SvaraRaderaSamtidigt går två månader fort. Och snart är det din tur att testa dina ben på en underbar sensommarrunda.
Njut av den extra tid du får när inte träningen tar sin del. Trösta dig med miljoner jordgubbar sålänge.
All pepp i världen!
Stor förståelsekram!
SvaraRaderaDaniel, tack. Jag är ambivalent. Det kunde (kan?) vara värre.
SvaraRaderaSara, två månader är ingenting. Men just nu känns det övermäktigt långt. Jag kommer nog att vara lite bråkig med det där sjukhuset och se om jag kan bli remitterad någon annanstans.
Ingmarie, har kommit så långt att jag börjat läsa yoga-för-löpare-boken. Men vet inte riktigt hur jag sätter ihop ett lämpligt program.
Anna, tack för pepp. Massor av jordgubbar låter som en bra tröst.
Erik, tack! Ser extra mycket fram emot Freja-sällskap nu när jag bara får gå.
Nej så trist. Och tyvärr inte något som låter unikt inom vården (som ju är vansinnigt bra här, men ändå...)
SvaraRaderaSnorkkis, jag tror själva vården är bra, men systemet och samordningen är sämre.
SvaraRaderaNej men vad f--n?! Vad onödigt att en sån "lätt" undersökning ska behöva skjuta på din träningsstart så länge... Nästan så att man vill rigga en egen test-anordning nånstans... Usch jag förstår att tårarna rinner!
SvaraRaderaFreja är till låns när helst det passar dig/er. Hon trivs hos er!
SvaraRadera