Jag går och klurar på det där med löparjag. Som Bureborn skrev om nyss. Mitt löparjag är inte som Bureborns. Jag tänker att jag ska skriva om mitt snart. Men det tål att tänkas på. Varför liksom. Varför jag springer. Varför jag längtar tillbaka. För just nu finns ju inget löparjag. Eller i alla fall inte ett som får utlopp för sin löplust.
En av anledningarna, som jag inte alls reflekterar över när allt tuffar på, är att inte behöva tänka så mycket på vad jag äter. Där finns en balans mellan att äta gott och att träna bort en del av energin. Och att dessutom njuta av båda delarna. Smått fantastiskt när jag tänker på det.
I maj, just innan mitt hjärta bröt ihop, äter jag lunch på Miss Voon. Mmm. Så gott. Lunchsällskapet avslöjar att hon går på 5:2-diet. Jag har ingen aning om vad hon pratar om. Har helt missat hypen. Hon berättar att hon "fastar" två dagar i veckan. Två dagar med max 500 kcal. Alla andra dagar äter hon vad hon vill. Jag tänker att det absolut inte är något för mig. Jag hatar att vara hungrig! Sur och grinig blir jag. Dessutom springer jag. Långpass måste ju vara ungefär samma grej.
Det var då. Och nu är nu. Elva veckor utan långpass. Utan träning. Kläderna sitter åt. Jag provar 5:2. Fast jag egentligen inte tror på något annat än vanlig mat alla dagar. I kombination med träning. Att det sedan hävdas att intermittent kalorirestriktion gör att IGF-1 sjunker och att periodisk fasta därför skulle kunna förlänga livet - det går jag inte alls igång på.
Idag har jag varit jättehungrig. Hela dagen. Jag längtar. Efter långpass. Och efter mat.
PS. Nyfiken på periodisk fasta? Hjärnfysik beskriver konceptet på ett lättillgängligt sätt. Från alla vinklar.
En av anledningarna, som jag inte alls reflekterar över när allt tuffar på, är att inte behöva tänka så mycket på vad jag äter. Där finns en balans mellan att äta gott och att träna bort en del av energin. Och att dessutom njuta av båda delarna. Smått fantastiskt när jag tänker på det.
I maj, just innan mitt hjärta bröt ihop, äter jag lunch på Miss Voon. Mmm. Så gott. Lunchsällskapet avslöjar att hon går på 5:2-diet. Jag har ingen aning om vad hon pratar om. Har helt missat hypen. Hon berättar att hon "fastar" två dagar i veckan. Två dagar med max 500 kcal. Alla andra dagar äter hon vad hon vill. Jag tänker att det absolut inte är något för mig. Jag hatar att vara hungrig! Sur och grinig blir jag. Dessutom springer jag. Långpass måste ju vara ungefär samma grej.
Det var då. Och nu är nu. Elva veckor utan långpass. Utan träning. Kläderna sitter åt. Jag provar 5:2. Fast jag egentligen inte tror på något annat än vanlig mat alla dagar. I kombination med träning. Att det sedan hävdas att intermittent kalorirestriktion gör att IGF-1 sjunker och att periodisk fasta därför skulle kunna förlänga livet - det går jag inte alls igång på.
Idag har jag varit jättehungrig. Hela dagen. Jag längtar. Efter långpass. Och efter mat.
PS. Nyfiken på periodisk fasta? Hjärnfysik beskriver konceptet på ett lättillgängligt sätt. Från alla vinklar.
Onekligen en mycket intressant test - och väldigt inne just nu. (Även om jag förvånas över att läsa om 5:2 metoden just på din blogg! :) )
SvaraRaderaJag tror egentligen att fasta är ett bra koncept för friska människor med okomplicerad inställning till mat. Många tror ju att man inte kan leva om man hoppar över ett mål mat, och det kan vara bra att få bevis för att det faktiskt går.
Ånej, vad jag tycker synd om dig som går hungrig! Jag hade lätt svultit ihjäl! Hoppas du snart får börja springa så du kan fortsätta med din 7:0 diet. Mycket roligare så ju!
SvaraRaderaSnorkkis, jag är minst lika förvånad som du... Men jag har nått en punkt när jag känner att jag behöver något drastiskt. För mig, som faktiskt tror att jag dör om jag inte får mat, är det ganska jobbigt mentalt :-) Men nu har jag överlevt två svältdagar.
SvaraRaderaAnna, ja jag springer mycket hellre långpass varje dag än svälter. men nu är det som det är och jag försöker göra en nyttig erfarenhet av det hela. Att vara restriktiv varje dag är mycket mindre lockande.
Usch för att vara hungrig!
SvaraRaderaJag har också läst på en hel del om periodisk fasta, men mer funderat på den typ där man inte äter nåt mellan 20.00 och 12.00 på dagen. Mycket för att jag fått en usel ovana att få i mig middag alldeles för sent, och sen fortsätta äta under hela kvällen bara för att jag "kan". Men än så länge inte tillräckligt med willpower för att orka försöka. Däre,ot har jag börjat skjuta på frukosten tills jag kommer till jobbet (av bekvämlighetsskäl). Och bara det är en stor förändring, som jag absolut inte trodde att jag skulle klara! Man vänjer sig ganska fort.
Hoppas att du också vänjer dig och slipper längta...
Lisa, man vänjer sig. Inför första fastedagen hade jag ångest och sov dåligt. Nu vet jag att jag klarar det. Jag har upptäckt att det bästa för mig är att skippa frukost och lunch och istället äta en vanlig middag (med familjen - vill ju som vanligt inte att döttrarna ska få några knäppa idéer...). Det blir mer än 500 kcal, men det får helt enkelt vara min variant :-) Finns tydligen en variant som är 24h-fasta - från middag till middag.
SvaraRadera