Nä. Det går faktiskt inte. Nu har jag försökt. Löpning, jogg eller lufs - inget är möjligt att utföra med den kropp som är min och med det hjärta jag har om pulsen ska hålla sig under 120. Inte ens om jag springer långsammare än jag promenerar funkar det. Efter en halvtimme med en ettrigt "pulsintervall-överskridet"-pipande Garmin (jo minsann, klockan återuppstod efter en omladdning) och mer gångpauser än löpning så gav jag upp. Jag ställde om pulsgränsen till 140. Mitt emellan 160 (Dr. Bengtsson restriktion) och 120 (min nya doktors gräns) tyckte jag kändes lämpligt. Och nu gick det faktiskt att lufsa fram i något som kanske kan liknas vid löpning. 140. Där går min gräns för vad som är möjligt.
Tempot blev därefter. Strax under 7 minuter per kilometer. Cirka en och en halv minut långsammare än mitt vanliga långpasstempo. Det tempo där jag känner mig som mest bekväm. Det tempo som min kropp själv väljer när den får lov att "såsa". Den löpare som inte förstår hur svårt det är att springa långsammare än vad som känns naturligt - prova!
Tempot blev därefter. Strax under 7 minuter per kilometer. Cirka en och en halv minut långsammare än mitt vanliga långpasstempo. Det tempo där jag känner mig som mest bekväm. Det tempo som min kropp själv väljer när den får lov att "såsa". Den löpare som inte förstår hur svårt det är att springa långsammare än vad som känns naturligt - prova!
Konstigt att ge riktlinjer kring slag/min. Det måste ju ändå vara väldigt beroende på vad man har för maxpuls? 120 kan ju vara rätt högt för någon med låg maxpuls och jättelångt för någon (som dig förmodar jag) med hög maxpuls. Bättre då att säga att du tex inte får gå över 70% av max eller att känslan ska vara lätt/du ska kunna prata obehindrat när du springer.
SvaraRaderaAndréa, fast jag tror inte man har så mycket erfarenhet att man kan säga så. Jag har en inflammation mitt i retledningssytemet och läkarna är rädda för att det ska flippa ur och bli elektriskt kaos (som det blev under det där loppet) - vid vilken puls den risken uppstår vet nog ingen egentligen. När jag tänker på det på det sättet vill jag helst ligga i sängen... Men man måste ju leva också.
SvaraRaderaJa, under 120 är tamejtusan svårt! När jag springer onaturligt långsamt snubblar jag på mig själv och sparkar nästan sönder mina fotknölar. Fast å andra sidan, hade jag nog offrat fotknölarna med tanke på den risk de bedömer finns med att springa fort :)
SvaraRaderaAnna, fotknölarna mina är hela. Däremot lyckades jag trampa snett på platt mark. Så osannolikt liksom.
SvaraRaderaEn fin kompromiss tror jag! Och du tar det ju så himla lugnt så det borde inte skada. Om du går i ett par trappor får du säkert högre puls än 140 ändå!
SvaraRaderaSes snart hoppas jag:)
Lisa, min nya läkare vill hänga på mig en 24-timmars-EKG-registrering, men inte nu eftersom jag inte ska anstränga mig. Har inte berättat om trapporna :-)
SvaraRaderaJag har provat att springa sakta, sakta, sakta. Maffetone- försök för ngt år sedan. Kändes mycket riktigt mycket bakvänt. Och då fick pulsen ändå ligga på just 140. 120 är ju hart när omöjligt!
SvaraRaderaDin gyllene medelväg låter som en bra idé tycker jag. Du måste ju få leva lite också, inte bara vegetera i väntan på nästa undersökning och vidare besked.
Bureborn, lägg då till att jag är en "högpulsare". Min mjölksyratröskel ligger (eller låg - när jag var vältränad och utan läkemedel) vid 170 ungefär.
SvaraRadera