Det jag går igenom nu är helt nytt för mig. Jag ser saker ur en ny vinkel. Så nyttigt.
Jag tänker på min faster. Sista gången jag såg henne var i somras. Vi hälsade på i hennes sommarstuga. Hon såg tärd ut. Men hon skrattade sitt gamla vanliga högljudda skratt. Hon pratade om allt annat än sin cancer. Hon gjorde det så lätt för oss. Vi behövde inte trösta. Stämningen blev aldrig besvärande. Ett par veckor senare var hon död. 68 år blev hon.
Jag hör mig själv säga "det blir säkert bra". Bete mig som förväntat. Vara stark. Men ett par av mina vänner plågar jag genom att vara helt igenom ärlig. Kallt konstatera fakta. Beskriva situationen som jag upplever den. Efteråt skäms jag. Varför gjorde jag det inte lika lätt för dem? Kanske för att jag tror att just de kan ta det? Kanske som en liten protest mot att jag förväntas "rädda stämningen" genom att bagatellisera? Samtidigt förstår jag att väldigt få kommer att orka prata med mig om jag inte gör just det - räddar stämningen. Jag vet att jag har vänner som orkar lyssna på mina verkliga tankar. Det hade nog min faster också. Till alla andra säger jag (med ett leende och med min faster som förebild) att "det blir säkert bra".
Jag tänker på min faster. Sista gången jag såg henne var i somras. Vi hälsade på i hennes sommarstuga. Hon såg tärd ut. Men hon skrattade sitt gamla vanliga högljudda skratt. Hon pratade om allt annat än sin cancer. Hon gjorde det så lätt för oss. Vi behövde inte trösta. Stämningen blev aldrig besvärande. Ett par veckor senare var hon död. 68 år blev hon.
Jag hör mig själv säga "det blir säkert bra". Bete mig som förväntat. Vara stark. Men ett par av mina vänner plågar jag genom att vara helt igenom ärlig. Kallt konstatera fakta. Beskriva situationen som jag upplever den. Efteråt skäms jag. Varför gjorde jag det inte lika lätt för dem? Kanske för att jag tror att just de kan ta det? Kanske som en liten protest mot att jag förväntas "rädda stämningen" genom att bagatellisera? Samtidigt förstår jag att väldigt få kommer att orka prata med mig om jag inte gör just det - räddar stämningen. Jag vet att jag har vänner som orkar lyssna på mina verkliga tankar. Det hade nog min faster också. Till alla andra säger jag (med ett leende och med min faster som förebild) att "det blir säkert bra".
Så svarar nog de flesta av oss emellanåt.
SvaraRaderaOch man menar ju väl.
Kanske det är ett sätt att orka med tråkigheter?
Jag hoppas hur som helst att du vet att du alltid kan prata med mig "på riktigt". :-)
(Fastän jag är säker på att "det kommer att bli bra". :-) )
KRAM
Skickar ännu lite styrkekramar!!!!
SvaraRaderaMycket tänk- och läsvärt. Man måste få vara ärlig ibland, och klart att du ska uttrycka oron!
SvaraRaderaMen jag förstår att man "slätar över" ibland. Man kanske inte orkar "dra alltihop en gång till" heller? Bakgrund, prognos etc, med ytterligare en person. Gissar att man ibland bara vill prata om något helt annat.
Stor kram och tack för idag!
Hoppas verkligen att du räknar in mig/oss till dem som du tror kan hantera att du säger precis som det känns. Kram!
SvaraRaderaIngmarie, I am gonna do my very best to beat this shit. Men jag känner mig rätt rädd...
SvaraRaderaTack Milla-Agda!
Lisa, hoppas verkligen du orkar wet-vesta med mig framöver. Du tål ju sanningen liksom. Och kan prata om helt andra saker med en tant ;-)
Erik, jag är säker på att varken du eller E skulle "kräva" att jag bagatelliserar. Vi måste boka in den där champagnen förresten. Don´t worry - jag kan prata om annat än sarkoidos :-)