Morgon-kul i en fejk-lagun

Överallt långa, öde stränder. Utom inne i Cairns. Det är tydligen lite skämmig att inte ha en badbar strand mitt inne i staden om man är en stad längs Queenslands kust.

Skämmigt att inte ha en badbar strand. Så skämmigt att man istället bygger en fejk-lagun invid strandpromenaden. Ja ja. Passar mig utmärkt. Från klockan sex på morgonen får man bada. Jag smyger ut halv sju. Med vattenlöpningsbältet i ena handen och en hotellhandduk i den andra.

De andra i mitt rum sover. Jag antar att de flesta andra, i alla andra rum i alla andra hotell längs strand-esplanaden, också sover. Jag tror att jag ska få ha fejk-lagunen för mig själv. Jag har fel. Vattnet är fullt med vattengympa-tanter ledda av en musklig Aussie. Klart de ställde klockan...

Lagunen är stor. Men grund. Endast i mitten är den tillräckligt djup för vattenlöpning. Och vattengympa. Så jag kryssar mellan tanter. En stund. En stund senare är tanterna klara och jag har en konstgjord lagun nästan helt för mig själv.

Lagunens ena ände. Efter det att Aussie-hunken och tanterna lämnat. I andra änden en sandstrand som badvakterna krattar medan jag springer. Jag springer lugnt förstås. De kan säkert CPR de där badvakterna, men jag är försiktig.

Kollar läget

I en snurrande takbar med utsikt över hela Sydney kollar jag läget. Jodå. Petra bloggar kanske inte så mycket nuförtiden men hon springer flitigt.

Min man och mina döttrar tycker jag är lite underlig. "Va? Ska du träffa någon du inte känner? Som du bara pratat jättekort med på Östermalms IP inför ett Stockholm marathon för flera år sedan". Ja. Underlig är blogg-världen. Man lär känna folk. Utan att träffas. Och det känns inte alls konstigt eller stelt att sitta där i baren med ett glas iskallt australiensiskt Chardonnay och prata om ditt och datt.

Jag passar förstås på att pumpa Petra på upplevelsetips. Tyvärr inte om de bästa löpvägarna. Men det finns ju annat att gör Down Under.

Idag julafton på Bondi beach.

Sova

Sova är en gåva. Och jag är så glad att jag kan. Men jag kan inte riktigt lika länge som mina kära familjemedlemmar. När jag har sovit färdigt har de någon timme eller två kvar. Till att vakna utvilade. Och utvilad ska man väl få vara när det är semester. Det tycker jag. Så jag försöker skärpa mig och inte väcka dem i svinottan.

Lösningen under andra resor har varit morgonträning för mig. Medan resten av familjen sover. Funderar en sekund på att ge mig ut på morgonpromenad i ett mörkt Sydney. Vi bor i Kings Cross. Strip-klubbar längs gatorna... Fortfarande öppna vid den här tiden. Hmm. Kanske yoga på hotellrummets heltäckningsmatta är ett alternativ? Lite halt bara.

Idrottskardiologen säger inte det jag vill höra

På väg till Australien. I min väska ligger min pulsklocka och lite träningskläder.

På väg till Arlanda passerar jag Karolinska sjukhuset. Besöket jag länge sett fram emot ska äntligen bli av. Idrottskardiologen. Han som ska ge mig råd om träning. Doktorn jag hoppas ska ge mig en pulsgräns jag kan leva med. Träna med. Nu när sjukdomen S sitter i mitt hjärta. Hoppfull går jag in. Gråtande lämnar jag hans mottagning. Jag kommer inte att använda pulsbandet i Australien. Inte när jag kommer hem heller. Inte på länge.

Doktor B säger att risken är ett kontinuum. Gradvis ökande med ökande puls och inte noll någonstans. Det finns ingen pulsgräns som är säker nu när S sitter i mitt hjärta. Han påminner mig om insatsen. Han påminner mig om att jag ska vara glad att jag lever. Han får mig att förstå att jag kanske inte har samma tur om det händer igen.

Om det var hans hjärta skulle han nöja sig med vardagsmotion. Oombytt. Samtidigt påpekar han att jag bestämmer själv. Han beskriver bara risken.

Jag frågar om träning är dålig för mitt hjärta på andra sätt. Om det elektriska kaoset jag riskerar inte inträffar. Svaret är att träning är bra. Jag måste bara hitta en balans. Och den balansen ligger på en helt annan nivå än vad jag skulle vilja. Än vad jag är van vid.

Jag har överlevt ett drygt halvår med styrketräning, promenader, yoga och vattenlöpning. Jag överlever ett halvår till.

Fragile

Vikten av att vara i god fysisk form om och när man blir sjuk.

Jag tänker tillbaka på ett av föredragen på hematologi-kongressen i New Orleans. Om en slags blodcancer. Patienter indelade i fit, unfit och fragile. Själva slutsatsen var att de som var hyfsat starka vid insjuknandet klarade en mycket tuffare läkemedelsbehandling. Och den tuffare behandlingen tog förstås bättre på cancern. Med en bättre långsiktig prognos för patienten. Fuck cancer förresten. Och se till att vara i god form om den väl skulle slå till.

Jag besöker osteoporos-avdelningen på Huddinge sjukhus. Mätning av täthet i mina ben står på dagens schema. Osteoklaster och osteoblaster. Celler som bryter ner ben och celler som bygger upp ben. För skelettet byggs om hela tiden. Osteoklaster och osteoblaster i balans och allt är frid och fröjd. Kortison, som jag pillar i mig dagligen, stör den balansen. Och skelettet urlakas. Jag tänker att jag borde ha rätt mycket ben att ta av. För ben byggs upp av träning. Särskilt av hopp- och skutt-typ. Jag tänker på alla löpsteg. Jag borde vara långt ifrån "fragile". Jag borde ha ett bra utgångsläge.

Jag promenerar hem från bussen. Jag sätter klackarna hårt i marken. Gör mitt bästa för att stimulera mina benbyggarceller.

Känns säkrast så

Från New Orleans till Västertorp. Från Mississippi-flodens gyttjiga vatten till en klorerad bassäng (nåja, jag var förstås aldrig i flodvattnet...).

Jag har lärt mig av tränare Nilsson att man ska träna väldigt försiktigt när kroppen befinner sig i jet lag. Skaderisken är stor. Under omständigheterna tränar jag ju väldigt försiktigt i vilket fall som helst. Och i det grumliga och såsiga mentala tillstånd jag befinner mig (min hjärna känns som en Cajunsk Étouffée) känns det säkrast att göra något som innehåller flytverktyg runt magen och en doktor vid min sida. Wet vest med Lisa helt enkelt.

Jag såg inte en enda krokodil i Louisiana. I Västertorpshallen finns de. Gjorda av skummgummi. Känns säkrast så.

På den tredje dagen

På den tredje dagen gör jag som jag brukar. Jag går ner till hotellets gym i tidig morgontimme. I Sverige är det dags för lunch. Jag vänder hem idag. Det finns ingen anledning att vända mer på dygnet. Bättre då att använda den tidiga morgontimmen till lite träning. I väntan på att frukostställen öppnar. Ett med bagels och färskpressad grapefruit juice vill jag gå till.

Jag provar för första gången en sådan där sittcykel. Tillbakalutad. Och med pulshandtag. Jag har ingen lust att pressa mig. Vill inte prova den amerikanska sjukvården.

Jag befinner mig i New Orleans. Allra helst hade jag velat morgonjogga utomhus. Längs gator kantade av juldekorerade palmer. Maybe next time.

Människorna i systemet

Vi pratar logistik. Syster E och jag. Fix och trix för att få in de undersökningar jag behöver göra och de prover jag behöver ta mellan mina två resor - den till New Orleans och den till landet Down Under. Med blott tre och en halv vardagar emellan. Inte mycket mottagningstid att vinka på.

Säga vad man vill om sjukvården. Jag tycker mig se en hel del optimeringspotential i rutiner, processer och arbetsfördelning. Men människorna! Alla (nästan) är gulliga, förstående och tillmötesgående. Nu senast E. Vi kommer överens om att jag ska sno ett rör av en av mina uppdragsgivare (som råkar ha ett lab). Till ett urinprov. Andra prover och undersökningar lyckas E pressa in när jag ändå är på sjukhuset av bentäthetsmätningsskäl. Så gullig hon är. Syster E.

Och doktor I. Som mejlar med mig när klockan närmar sig midnatt. Stillar min oro. Svarar på frågor.

Å i julklapp önskar jag mig...

...en fyrkantig grunka av återvunnet gummi som kostar minst 129 spänn (ja, det är dyrt för den sortens pryl tycker jag) och är restad nästan överallt. Det märks att yoga är "it" för ganska många just nu. För mig också (kanske delvis för att jag inte får göra så mycket annat). Yoga är "it" och jag önskar mig en skum kloss. En skumkloss. Vem hade kunnat tro...

Mina bomber

De är små. Mina bomber. Det är så jag väljer att se på dem. Ammunition. Mot det onda.

Jag har blivit varnad. Du kommer inte att kunna sova. Du kommer att vara speedad. Lite cranky. Eller - om du har tur - euforisk. Inget av det än så länge. En känsla av att vara lätt rastlös kommer över mig ibland. I övrigt inget. I alla fall inte än.

Mina bomber är inte så träffsäkra. Långsiktigt kan det bli diabetes. Eller benskörhet. Och så muskelnedbrytning förstås. Mot benskörhetssrisken äter jag kalcium. Mot diabetes och muskelnedbrytning tänker jag att jag ska äta så bra mat jag bara kan. Inget som helst socker. Massor av protein. Maten får bli mitt bomb-skydd. Jag gör det jag kan. Det är krig.

De tre små runda är dagens bomber. Det andra är bombskydd. Jag är apotekare. Jag vill helst inte äta läkemedel. Men jag gör det jag måste.

Och nu dags att steka burgare på proteinrika bönor. Don´t forget - det är meatless monday. 

Tjugofem kilo terapi

En vän undrar om jag har fått någon hjälp med att bearbeta. Om sjukhuset erbjudit någon psykolog eller så. Svaret är nej. Men jag har inte heller bett om det.

En annan vän skickade i fredags med mig tjugofem* kilo terapi hem. Labrador-flickan F bor hos mig till tisdag morgon. Vi går långa promenader i skogen. Hon viftar på svansen. Hon springer hit och dit. Blir lycklig av pinnar. Hennes glädje smittar av sig. Och skogen skänker mig lugn.

"Men kom nu då!" F tycker att jag är lite sölig.

*Man ska ju inte prata om en dams vikt. 25 kilo är min gissning. Efter lite googling på labradorers normalvikt. Hon är alldeles underbar och fin.