Det finns en regel på mitt gym - den pump-instruktör som gör fel i koreografin måste göra tio armhävningar. Medan hela gruppen räknar. Jag är uppmärksam. Jag hittar fel. Anna-stackarn har ju varit på semester. Och glömt lite koreografi. Två gånger åker hon dit. Två gånger tio armhävningar får hon göra. Jag hävdar att hon borde göra tio till. Men å andra sidan - lite konstnärlig frihet kan väl vara tillåten. Också i ett hårt styrt Les Mills-designat body pump-pass. Så hon slipper undan. För den här gången.
I pump-salen pratar jag med S. Hon undrar lite över hur det går med allt hjärtkrångel. Vi har inte setts på ett tag och jag berättar om de senaste turerna. "Vilken uppmärksamhet du får" utbrister hon. Hon är inte avundsjuk på mig. Inte egentligen. Men hon konstaterar (liksom jag) att jag blivit väl undersökt och att jag följs upp noga. Till skillnad från S - vars astma ingen läkare tycks tycka är spännande nog... Jag håller med - jag får uppmärksamhet. Överläkaren på en av Sveriges största kardiologiavdelningar svarar på mina mejl med vändande post. Och ringer till mig och frågar hur jag mår. Jag klagar inte på uppmärksamheten - verkligen inte. En udda diagnos har sina fördelar.
Tur att jag inte fick armhävningsstraff för alla gånger jag snubblade på min egen tunga på gårdagens yoga. Tror inte jag fick fram ett enda felfritt ord.... kändes inte så i alla fall! Jag hade blivit tokigt stark :)
SvaraRaderaOch skönt att du är väl omhändertagen och undersökt. Det känns tryggt!
Anna, felfria ord kräver vi inte i Huddinge, bara felfri (nästan) koreografi :-)
SvaraRaderaFast jag vet att du helst vill vara utan någon som helst diagnos....
SvaraRaderakanske tur i oturen att du inte kan vara med på mitt pass för då hade vi aldrig blivit klara om jag skulle göra armhävningar stup i kvarten. ;-)
Ingmarie, vad stark du hade blivit ;-)
SvaraRadera