Sidor

tisdag 29 april 2014

Skyddsängel

Ett främmande föremål i min kropp. Som kom dit utan någon egentlig mental förberedelse. På skärtorsdagen meddelar Dr. H att hon vill att jag ska ha en. Att hon inte vill släppa hem mig utan. På Påskaftons morgon - mindre än två dygn senare, sätts den in. Jag är glad och lycklig för att den sitter där och för att operationen gick så lätt och bra.

Jag kommer hem. Något händer med mig. Jag har inte ont. Men jag känner tydligt att något inkräktar i min kropp. Om jag lägger handen utanpå bandaget är det nästan platt. Men känslan inombords är mer som att ha en tennisboll under huden invid axelleden. Jag vill nypa tag och bara rycka bort grunkan. Min kropp vill inte förlika sig med den. Min själ vill inte bli ständigt påmind om sjukdom.

Jag ringer pacemaker-mottagningen. Egentligen för att fråga hur jag ska bete mig i säkerhetskontrollen när jag gör en dagstripp till Paris nästa vecka. Sköterskan har varit med förr. Hon frågar mig om jag förlikat mig med dosan. Mental avstötning är det tydligen inte bara jag som känt av. Man kan se dosan som en skyddsängel. Man kan se den som en ständig påminnelse om sjukdom. Man kan välja hur man ser på saker. Jag lägger handen på dosan. Blundar. Tänker skyddsängel, skyddsängel, skyddsängel.

Med viss vånda tog jag bort det sterila bandaget idag. Såret visar sig vara ett tunt ärr. Jättefint. Kirurgtejp ett tag bara så att inga glipor skapas.

fredag 25 april 2014

Jag behöver K

Vissa människor gör en så gott. Fylld av energi lämnar jag en solig lunch i gröngräset. I handen har jag en påse med några tetror  Ecos kokos-vatten. Från Ingmarie förstås... Hon gör mig så gott. Både kroppsligt och själsligt.

Tidigare på dagen påpekar Dr. H att jag ska fortsätta med kalium-tabletterna ett tag. Hon vill ha mig fullproppad med K - för K är bra mot arytmier.

Ecos kokosvatten visar sig vara rikt på elektrolyter, och allra mest tycks där vara av kalium. Ja. Bra. Det var ju K jag skulle ha. Att drycken dessutom är förvånande god (erkänner min sKepticism) gör att jag snabbt klickar hem ett eget lager.

onsdag 23 april 2014

Vad är det som går och går?

Just nu är det jag. Som går och går.

Dr. Tara ringer. Hon som skrev ut mig i söndags. Hon tar sats. Hon tycks ha något lite besvärligt att berätta. "Jo... Jag sa nog lite fel - du får inte köra bil på ett tag..." säger hon. "Inte på sex veckor. Inte innan första ICD-kontrollen". Jag tror att hon väntar sig att jag ska bli upprörd. "Det gör absolut inget" svarar jag glatt. För det gör inget. För jag går. Till tåget. Från tåget. Och till och från alla andra ställen jag ska till. Vardagsmotion är min nya grej.

Jag har lagt av mig min Polar Loop (inte kommit mig för med att ladda - så kul var den). Nu sneglar jag istället på en stegräknar-app i min telefon. Jag tycker nog att den funkar lika bra. Telefonen är liksom alltid laddad. Och jag bär med mig den vart jag än går. Nästan. Hursomhelst så tycks loopen och telefonen vara hyfsat överens om att jag går cirka 14-15 000 steg per dag. Det tycker jag duger gott som vardagsmotion.

lördag 19 april 2014

I mitt påskägg...

...låg en liten dosa. En svensk uppfinning.

Redan idag blev jag opererad. Under mitt nyckelben ligger den lilla dosan. Via en ven går elektroder in i hjärtat. Elektroderna känner av elektriciteten i hjärtmuskeln. Som ett inre EKG. Manicken kan gå in och "över-pejsa" om en takykardi kommer och på så sätt bryta innan det blir farligt. I värst fall får jag mig en defibrillerings-stöt. Det senare hoppas jag aldrig ska behövas, för det lär kännas. Men det känns tryggt att veta att manicken kan.

Jag är fascinerad över medicintekniken. Och har knappt ont alls. Än. Men det kan väl hända att all bedövning inte riktigt släppt.

torsdag 17 april 2014

Får jag springa då?

Min doktor har bestämt sig. Jag ska få en ICD inopererad. En inbygd hjärtstartare som ska rädda mig om hjärtat går i spinn. Dr. H berättar och förklarar. Jag frågar bara en enda sak. "Får jag springa då?" Hon säger ja. Det är liksom det som är meningen. Att jag ska kunna leva så normalt som möjligt mitt krånglande hjärta till trots. Men operationssåret måste läka först. Och manicken finjusteras.

Redan på tisdag ska operationen ske. Jag är lättad. Glad. Förväntansfull.

onsdag 16 april 2014

Övervakad

"Jag känner mig övervakad men inte behandlad - ni gör ju inget!" snyftar jag ilsket. Jag är helt slut. Helt slut efter en natt utan sömn i ett bås på akuten. En natt med konstant larmande hjärt-övervakning. "För att ditt EKG är ur-skumt" svarar läkaren när jag undrar över larmet. "Helst skulle jag vilja ha dig på hjärtintensiven - ifall du tippar över i ventrikeltachykardi och måste elkonverteras" fortsätter han. Men hjärtintensiven har inga platser. Så där ligger jag mitt i akutens kaos - övervakad men inte behandlad.

Rädd är jag. Livrädd faktiskt. Inte för att dö där och då. Jag är ju trots allt på en akut och de låter mig nog inte dö i första taget. Nej jag är rädd för vad sjukdomen tycks göra med mitt hjärta.

Ett halvt dygn senare får jag äntligen en plats på en hjärtavdelning. Inte intensiven för hjärtat mitt har lugnat sig. Mitt sinne blir också lugnat - av en doktor som vet vad hon pratar om. Min doktor. Som omhändertar. Omhändertagandet är, liksom på akuten, EKG-övervakning, men nu i syfte att förstå orsaker och kanske modifiera min behandling. Känslan är en helt annan. Och jag är lugn. 

tisdag 15 april 2014

Med posten

Två brev till mig. Det ena lite knöligt och tjockt. Med handskriven adress. Inuti ett litet silverpaket med guldband. Ännu en gång har gulliga Ingmarie skickat mig en present. Ännu en gång har Ingmarie tänkt på mig fast vi inte har setts på ganska länge.


I det lilla paketet ligger ett armband. Med en liten lapp. Health and Inner Strength ska armbandet ge mig. Nu ÄR ju jag en inbiten skeptiker och det VET ju Ingmarie. Men runt min handled passar armbandet perfekt. Och varje gång jag ser det tänker jag på att jag har människor runtomkring mig som bryr sig om mig. Varje gång jag ser det tänker jag att godhjärtade Ingmarie tänker på mig ibland. Jag blir varm inombords. Sådan värme ger inre styrka. Sådan värme hjälper till att läka. Det är jag alldeles säker på.

Det andra brevet är ett med fönsterkuvert. Oknöligt och anonymt. Det är från St. Görans sjukhus. De vill att jag ska komma på återbesök till en läkare jag aldrig träffat förut. Så här ett år efter min myokardit... De tycks inte veta att jag fått en helt annan diagnos. De tycks inte veta att jag behandlas av specialister på Karolinska. Jag är en pinne i patientstatistiken. Ett personnummer.

Så är det nu. Så var det inte när jag var inlagd. När jag var inlagd omgavs jag av värme och medkänsla. Och jag har min St. Göran-läkare (jag hoppas verkligen att inget hänt honom - han jobbade nog lite för hårt) att tacka för att han gick till botten med det hela. Inte nöjde sig.

måndag 14 april 2014

Tights-ben everywhere

Där jag går går många tights-klädda ben. På Vasastans trottoarer. På pendeltåget till Stuvsta. De verkar inte vara på väg till något gym. Normala kläder upptill. Nytt mode?

Eller är det jag som ser i syne? Hägringar?

tisdag 8 april 2014

Extrema GB-brukare?

Familjen har fått ett brev. Vi får nöja oss med 70 GB framöver. Per månad. Inte glassar. Internet.

"Skulle du mot förmodan överskrida..." står det. Och i nästa mening anges vår snittförbrukning: 95.2 GB. Mot förmodan överskrida...

Jag ringer kundtjänst. De har inga abonnemang med fritt födande tillgång av GB längre. Deras extra-plus-mega är på 50 GB, men eftersom vi en gång i tiden teckande ett fritt abonnemang är de generösa och ger oss 70. Jag känner mig extrem. Eller är det familjen som är extrem? Jag har ändå lite svårt att tro det. Så internetuppkopplade är vi väl ändå inte? Och just nu är vi bara tre i huset.

Jag skyller på dottern. Hon som slukar serier till frukost och genom halva natten. Spotify är på alla andra stunder. Mitt surfande och mina ljudböcker är nog en droppe.

Utanför grävs det intensivt. Fiber läggs ner i marken. Snart ansluts vårt hus. Till ett mega-flöde av GB.

tisdag 1 april 2014

Man får väl göra det man kan

De där Sarorna...

Träningsglädje-Sara gillar att utmana. Den senaste utmaningen kallar hon "jävligt jobbig april" och den går ut på att träna något varje dag hela april månad. Hmm. Träningsförbud var det...

Skånskan-Sara bjuder på två veckor gratis prova på på Yogobe. Hon tycker att det passar för det är löpartema. Passande för dem som får springa...

Men man får väl göra om om man vill. Anpassa till situationen. Så jag kombinerar och modifierar. Jag nappar på båda Sarornas upplägg. Och anpassar till mig. Yoga varje dag hela april får bli min utmaning. Om så bara en kvart. Jävligt jobbigt blir det nog inte. Men det blir bra.